Young, Violent, Dangerous (1976)

Upprörda Lea (spelad av Eleonora Giorgi från Dario Argentos Inferno) dyker upp på polisstationen i Milano för att varsko polisen om ett rån mot en bensinmack som hennes pojkvän Luis och hans två polare ska begå senare under dagen. Polisen lägger sig i bakhåll och mycket riktigt så dyker tre ynglingar upp men allt går fruktansvärt fel. I tumultet skjuter trion ihjäl både lagens män och civila innan de flyr därifrån. Det slutar heller inte där utan de uttråkade slynglarna fortsätter att leva som vildar. De trashar fester, våldför sig på kvinnor, rånar banker och mataffärer och lämnar blodiga spår efter sig i Milano.

”Come up, there’s food! It’s a special food, for cocks!”

I vanlig ordning, innan jag och sambon åker på utlandsresa, så försöker vi titta på någon film som utspelar sig i staden vi ska besöka. Denna gång styr vi kosan mot Milano och det var min tur att välja film. Valet föll på en av de många filmer som jag passade på att inhandla när vi besökte Rom förra året, regissören Romolo Guerrieris snutfilm Young, Violent, Dangerous.

”They’re dangerous in town. If they’re caught in a crowd, it’ll be chaos!”

Young, Violent, Dangerous (vars italienska originaltitel är Liberi Armati Pericolosi) inleds med en riktigt usel titelmelodi, komplett med taskig sång och lyrik. Då filmen faller inom subgenren  poliziotteschi hade jag ganska höga förväntningar och ännu mer så när ingen mindre än Tomas Milian spelar en av huvudrollerna. För att vara en italiensk snutfilm, som i vanliga fall brukar kantas med grafiskt våld och politiskt inkorrekta utspel så är Young, Violent, Dangerous en ganska tam skapelse. Det är en skön rulle, fullproppad med fartfyllda biljakter men när det kommer till våldet så är det ganska sparsamt. Vi blir serverade enstaka våldsamheter men det grafiska håller sig, med få undantag, mest i bakgrunden. Milian är som vanligt bra men här spelar han en ganska nedtonad kommissarie som hellre moralpredikar än plockar fram puffran. Han ser emellertid tuff ut i sina solbrillor och stiliga mustasch men efter att man sett honom i roller som elaking i t.ex. Umberto Lenzis strålande Almost Human så hade jag förväntat mig lite mer tuffheter. Young, Violent, Dangerous har dock sina ljuspunkter och historien om de uttråkade ungdomarna som kommer från välbärgade familjer där föräldrarna hellre förser dem med pengar än med uppmärksamhet, är helt okej. Trion som består av den lama pojkvännen som gärna tittar på men inte vill smutsa ner sina egna händer, en otroligt påfrestande figur som verkar lida av ADHD-deluxe och killen som fått smeknamnet Blondie fast han har brunt hår, fungerar finfint som historiens centerfigurer. Young, Violent, Dangerous blir aldrig tråkig och det händer saker mest hela tiden men det är ett medelmåttigt bidrag till den underhållande italienska snutgenren som du både kan ha och mista.