The House by the Cemetery (1981)

Dr. Norman Boyle, hans fru Lucy och deras son Bob flyttar temporärt från deras lägenhet i New York till ett stort hus (som ligger i anknytning till en förfallen kyrkogård) i utkanten av Boston. Mannen i hushållet har fått i uppdrag att slutföra jobbet (vad det nu är framkommer inte riktigt) som hans kollega Dr. Petersen aldrig avslutade, då hans liv tog en tragisk vändning. Dr. Petersen blev alltmer besatt av den galna kirurgen Freudstein som under 1920-talet utförde fruktansvärda experiment i samma hus som Petersen bodde i. Hans efterforskningar fick ett abrupt slut och han tog sitt eget liv genom att hänga sig i stadens bibliotek. Till samma hus har nu familjen Boyle flyttat. Mystiska händelser avlöser varandra i deras nya hem. Knarrande ljud och barngråt hörs från husets alla hörn och Bob spenderar mer och mer tid med sin nya flickvän Mae (som ingen annan kan se) som varnar honom för att stanna kvar i huset. När familjen väl inser att de måste lämna Boston bakom sig så fort de bara kan är det redan för sent. Någonting fruktansvärt gömmer sig nere i källaren och hans namn är Dr. Freudstein.

”Call it what you will but it’s always been Freudsteins house.”

Lucio Fulci är den största och första anledningen till att jag blev (och fortfarande är) förälskad i den italienska skräckfilmen. The House by the Cemetery är förmodligen den film jag sett flest gånger av de närmare sextio filmer som regissören levererade innan han tragiskt avled 1996. Jag och en kompis såg The House by the Cemetery, under våra sista år som tonåringar, om och om igen och jublade lika mycket varje gång fladdermusen dök upp eller när barnflickan fick sin hals avskuren likt en brödskiva. Vi imiterade den irriterande pojken Bob och filmen var det största samtalsämnet under helgens bravader. Kopian jag ägde var en svensk vhs-utgåva med felstavad filmtitel men den var i alla fall oklippt. De andra filmerna av regissören som gavs ut av det svenska filmbolaget var alla sönderklippta. Inte en droppe blod sågs till och karaktärer försvann ur filmerna utan att det gavs någon förklaring varför. Nu är detta problem ett minne blott och de flesta av de filmer som fascinerade mig som tonåring finns nu att få tag i helt oklippta, utan några större besvär. 

The House by the Cemetery är den sista delen i Lucio Fulcis filmtrilogi "Death Trilogy" (döden är förvisso ett ständigt återkommande tema i hans filmer), de andra två är City of the Living Dead och The Beyond. Tillsammans med Zombie Flesh Eaters och The New York Ripper är dessa filmer anledningen till att Fulci fick det passande smeknamnet ”The Godfather of Gore”. Fulci har regisserat de flesta av filmens genrer med ett oftast gott resultat men han kommer nog för alltid vara främst förknippad med dessa verk. De många och långa våldscenerna avlöser varandra och även fast de blodiga inslagen inte är lika många som i ovan nämnda filmer gör de sig påminda under fladdermusattacken eller när mäklaren kommer på besök. 

“Ann? Mommy says you're not dead. Is that true?”

Det första vi får se i The House by the Cemetery är ett par bröst. Några minuter senare har kvinnans huvud blivit genomborrat av en kökskniv efter det att hon förskräckt fått syn på sin pojkväns lemlästade kropp. Vad som sedan följer är en ganska okomplicerad (för att vara Fulci) historia som blandar slashergenren med spökfilmen på ett högst tillfredställande sätt. Visst finns det logiska luckor lite här och där men det är ingenting som stör. Många av Fulcis filmer känns som surrealistisk konst. Varje gång man ser dem upptäcker man nya nyanser eller underförstådda meningar. Man finner ny symbolik och de allra enklaste historierna utvecklas till komplicerade hjärnnötter, vare sig det finns en logisk förklaring eller inte. 

Kompositören Walter Rizzati står för det pianobaserade ljudspåret och även fast han inte är någon Fabio Frizzi fungerar Rizzatis musik alldeles utmärkt. Den inledande melodin påminner starkt om det klassiska musikstycket Adagio och sätter den drömska stämningen i filmen. Fulcis regi är strålande och som vanligt lägger han mycket fokus på karaktärernas kroppsspråk och zoomningar på övertydliga detaljer, det är inte konstigt att hans registil ibland har jämförts med Sergio Leones. The House by the Cemetery delar flera likheter (om man nu vill leta efter dem) med Stanley Kubricks The Shining (som jag recenserar HÄR) och om de är medvetna eller inte tänker jag inte spekulera i, det är två helt skilda filmer som fungerar lika bra fast på helt olika vis. Pojken Bob (som har världshistoriens kanske sämsta dubbning) och Danny i The Shining är båda två unga pojkar som flyr iväg från verkligheten med deras låtsaskompisar, för dem båda två blir det deras räddning. Här är det spöket Mae som försöker förhindra att Bob råkar illa ut och även fast historien inte är på långa vägar lika utvecklad som i The Shining är The House by the Cemetery en grymt underskattad film bland ”seriösa” filmkritiker runt om i världen. Det händer mycket konstiga saker i The House by the Cemetery men det som ändå tar priset är när barnflickan Ann torkar upp en stor blodpöl från golvet och när Lucy frågar vad hon gör får hon svaret ”I made coffee”, inga konstigheter. Catriona MacColl som även medverkar i de två andra delarna i dödstrilogin passar som vanligt alldeles perfekt in, det ligger en sårbar hinna över hennes karaktärer och The House by the Cemetery är inget undantag. Även fast The House by the Cemetery inte är den bästa delen i filmtrilogin har den ändå en speciell plats i mitt hjärta som den film som introducerade mig för dessa mäktiga våldsfilmer. Jag kan inte annat än att känna mig lite avundsjuk på alla de människor som får stiga in i Lucio Fulcis värld för första gången. The House by the Cemetery är inte Lucio Fulcis bästa skapelse men det är en bra introduktion till regissören och det är fortfarande en förbannat bra film!