Inbred (2011)

Jeff och Kate tar fyra ungdomsbrottslingar med sig ut på landet för att lära snorungarna vett och etikett. De har hyrt en stuga ute på vischan i den lilla byn Mortlake utanför Yorkshire och planerar en lugn helg ute i naturen. Det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Nästkommande dag beger de sig ut på landsbygden för att göra saker tillsammans med det spårar snart ut och ungdomarna vandaliserar allt de kommer över. Två av dem avviker från gruppen och blir attackerade av tre byfånar som fördriver tiden med att elda upp levande kreatur och masturbera till bilder av nakna kvinnor med djurhuvuden. När de andra i gruppen kommer till deras räddning skadar sig Jeff svårt och de skyndar sig till den lokala puben (The Dirty Hole) för att be om hjälp. Det visar sig vara deras livs största misstag. Jeff får huvudet separerat från kroppen av en köttyxa och de andra blir inlåsta i källaren. Sjuka föreställningar anordnas i byn och gästerna från storstaden är underhållningen.

”They won’t leave, they never do.”

Jag läste mycket om regissören Alex Chandons senaste film, Cradle of Fear när den var på tapeten i början av millenniet. Mycket tack vare att min tonårsidol Dani Filh från black metal bandet Cradle of Filth hade en roll i den. Det blev dock aldrig av att jag såg den fast jag hållit den i min hand vid flera tillfällen genom åren. Det tog Chandon tio år att leverera en ny film och Inbred har det surrats en hel del om de senaste månaderna och efter det att jag såg trailern för ett tag sedan blev jag mycket nyfiken.

”Is it also inproper for me to stick my cock in your good ladys mouth?”

Inbred inleds med en helt bisarr sekvens där en man och en kvinna sitter i en lada och dricker lemonad, samtidigt som en ung man klyver ved i bakgrunden. När den unga mannen blir nekad ett glas av den läskande drycken blir han skogstokig, kläcker ur sig ovanstående mening och hugger ihjäl dem båda med yxan. Sedan blir vi introducerade för de otroligt irriterande ungdomarna som tittat på filmklippet på en mobiltelefon. Filmens första halva är ganska händelsefattig, men inte direkt tråkig. Den sista halvan består mest av skrik och brutala dödsscener. Inget fel i det men vad jag stör mig lite på är de incestuösa byfånarnas utseende och agerande. Det känns som om regissören har samlat ihop ett gäng teaterskådisar och skickat iväg dem till närmaste buttericks-affär för att handla skämtartiklar och maskeradsmink. Med andra ord är deras utseenden inte särskilt imponerande och det förstör helheten något. Skådespeleriet pendlar mellan bra och kasst men karaktären Jim som bär flera likheter med Rob Zombies skapelse Captain Spaulding är underhållande som den skvatt galna ledaren. Inbred bär uppenbara likheter med filmer som The Texas Chain Saw Massacre, Two Thousand Maniacs!, Deliverance, An American Werewolf in London, The Hills Have Eyes och Wrong Turn (här kan ni läsa mina recensioner av den fjärde och femte delen i serien) men det är nog menat mer som en hyllning än en efterapning. Den brittiska humorn finns här, om än becksvart, men jag kom aldrig på mig själv med att dra på smilbanden, kombinationen mellan skräck och humor fungerar inte riktigt. Filmen försöker ofta att vara så stötande som det bara går och att trampa allt som är politiskt korrekt på tårna. Inbred ger emellertid en van skräckfilmstittare som mig själv inte mycket nytt att höja ögonbrynen åt, även fast filmen på sina ställen är en riktigt elak jävel. Man vet att det inte kommer att sluta lyckligt. Vissa av morden är dock förbannat snyggt utförda och den mörka musiken gör vissa sekvenser i filmen riktigt effektiva i sann sadistisk anda. Här har de även den goda smaken att ta livet av de mest irriterande karaktärerna först och det är ju alltid ett plus. Jag är lite kluven till Inbred. Den var absolut inte dålig men jag hade nog alldeles för höga förväntningar.

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011)

Året är 1974 och chefsläkaren på ett sanatorium i West Virginia visar en kvinnlig läkare runt. De flesta av sanatoriets 182 patienter är gravt deformerade på grund av inavel och missbildningar. Farligast på hela stället är Hillicker-bröderna, som vi känner igen från de första tre filmerna. Det dröjer inte länge innan de lyckas knycka den kvinnliga besökarens hårnål och bryter sig ut från deras cell. De går bärsärkagång tillsammans med de andra patienterna. En efter en tar de livet av all personal med chefsläkaren som deras grand finale. Vi hoppar fram till 2003, samma år som händelserna i första filmen utspelar sig. Ett gäng ungdomar (som ser på tok för gamla ut för sina påstådda åldrar) ska spendera helgen i en stuga som ligger några mil från deras skola. Det blåser upp till snöstorm och ynglingarna kör vilse. De tar en ”wrong turn” och tvingas övernatta på det nedstängda sanatoriet. Gissa vilka de träffar där?

”It wasn’t a ghost, I think it was a person.”

Wrong Turn var en helt okej uppgradering av The Hills Have Eyes. När Wrong Turn 2: Dead End kom fyra år senare, blev jag positivt överraskad och förvånad över hur pass brutal den var. Trean tyckte jag var ren skit. Mina förväntningar var inte särskilt höga för Wrong Turn 4: Bloody Beginnings.

Jag tyckte det var kul att återse de inavlade kannibalfreaksen igen. Filmen utspelar sig i vinterlandskap istället för under någon av de andra årstiderna, vilket gör filmen effektiv och det känns inte som om detta är del fyra i en filmserie. Att få se lite gamla hederliga specialeffekter istället för en massa CGI-effekter var också ett stort plus i kanten.

Sanatoriet ser ovanligt fräscht ut för att ha varit stängt i nästan 30 år. Skulle man börja anmärka på detaljer och logiska luckor är detta helt fel film och genre att göra det på, då det finns en hel del. Det är ju dock inte logiken som får oss att titta på denna typ av film, eller hur? Skådespeleriet är heller inte mycket att hänga i granen och historien är inte det minsta originell men filmen har ett högt tempo och innehåller en del uppfinningsrika dödsscener. Det känns lite som att slasherfilmsgenren möter The Texas Chain Saw Massacre.

Wrong Turn 4 är en prequel till de första tre filmerna men fungerar självständigt och man behöver inte ha sett föregångarna för att hänga med. Jag var beredd att ranka den lika högt som filmseriens första del men plötsligt hände någonting. Efter en timmes speltid stannar filmen upp och känns plötsligt tråkig och oengagerad. Det är ju vida känt att en slasherfilm brukar trappa upp sitt tempo under filmens sista 30 minuter men här är det precis tvärt om. Det känns som om filmskaparna plötsligt tappar intresset och bara ger upp, skiter i vilket. Det är synd för Wrong Turn 4 hade verkligen potential att bli riktigt bra. Nåja, jag hade i alla fall kul i 60 underhållande minuter. Även om de var i fel ordning.

Tucker & Dale vs Evil (2010)

Bondsluskarna Tucker och Dale åker för att renovera sin nyköpta stuga ute i skogen. Samtidigt beger sig ett gäng collegestudenter ut i samma skog för att bete sig precis så som vi är vana vid att de ska bete sig. De super, knarkar och knullar, och alla vet ju att detta bara kan sluta på ett sätt. I en liksäck.

Tucker och Dale stöter på collegestudenterna vid ett flertal tillfällen, under de mest bisarra förhållanden. Sent en kväll är Tucker och Dale ute och fiskar och skrämmer slag på en tjej så att hon trillar och slår huvudet på en sten. De räddar henne och tar med henne hem till sin stuga. Efter en rad olyckor är collegestudenterna övertygade om att Tucker och Dale är galna mördare, som i sin tur tror att collegestudenterna ingår i någon form av självmordskult, då de dör en efter en på de mest skruvade sätt. Vem kunde tänka sig att en rad missförstånd kunde leda till så mycket död?

Tucker & Dale vs Evil är mycket bättre än vad jag kunde tänka mig. Den använder sig av alla skräckfilmens klichéer och gör det för en gångs skull riktigt bra. Parodier på skräckfilmer brukar, med få undantag (Shaun of the Dead och The Return of the Living Dead är de enda jag kan komma på just nu) bli riktigt dåliga. Här lyckas de förvånansvärt bra. Visst, den tappar lite mot slutet och blir något segdragen, men stundtals är den riktigt jävla rolig och Alan Tudyk och Tyler Labine är klockrena i rollerna som Tucker och Dale. Jag ser spänt fram emot regissören Eli Craig’s nästa film.

Hunter's Blood (1986)

Far och son åker med bröderna Al och Ralph för att jaga rådjur ute i skogen vid gränsen till Arkansas. Storstadskillen Marty får också hänga med.

Hela resan inleds med att de gör narr av lokalbefolkningen innan de åker vidare för att slå upp läger. De stöter på två lättskrämda skogsvaktare/poliser som varnar dem för så kallade Poachers, en grupp människor som illegalt jagar djur och bor djupt inne i skogen. Poachers anses som farliga och folk har dessutom försvunnit spårlöst i skogarna.

Första kvällen fördriver de tiden med att dricka Jack Daniels, spela poker och lyssna på kass musik på bergsprängaren. Mitt i natten vaknar de av att ett mindre charmerande sällskap urinerar på dem och slå sönder framljuset på deras bil. Efter många om och men lyckas de skrämma iväg dem, men trubbelmakarna svär på att hämnas. Dagen efter ger de sig ut för att jaga och det dröjer inte länge innan de stöter på figurerna från gårdagen. De inser snart att det är just dem som de blev varnade för. Bland rövargänget finns inga mindre än Bob Dylan’s gamla trummis Mickey Jones och den smått bisarra Billy Drago från Brian de Palma’s gangsterrulle The Untouchables. Deras semester förvandlas till en mardröm där rollerna är ombytta och de blir villebrådet.

Hunter’s Blood är precis den sorten av filmtitlar som lockade mig som tonåring. Ofta var det inte särskilt bra men ibland hittade man ett guldkorn. Hunter’s Blood är ett guldkorn och den är hur bra som helst. Den levererar i alla aspekter. Den obligatoriska banjomusiken är här ersatt av någon slags ”hipp” countryrock som inte gör filmen direkt skrämmande men ack så cool. Pappan som löser alla problem genom att ta till nävarna är häftig och en perfekt karaktär i filmen. John Travolta's brorsa Joey spelar här en lipsill från storstaden som storögt tittar på alla rednecks och tycker att de är hur fascinerande som helst. Det är inte svårt att förstå varför hans karriär gick åt pipsvängen då han är en riktigt kass skådespelare. Här passar han dock in alldeles perfekt.

Jag har aldrig hört talas om Hunter’s Blood tidigare men för några dagar sedan snubblade jag över en VHS-kopia av filmen. Så här i efterhand är jag riktigt tacksam för det, då det tydligen är en riktig raritet som förstås inte finns utgiven på DVD. Även på VHS är den klurig att hitta. Är du som jag, en sucker för filmer som Deliverance, Southern Comfort, Rituals (recension HÄR) osv. och dessutom lyckas lägga vantarna på denna bortglömda pärla, är detta en film du måste se.

Just Before Dawn (1981)

Just Before Dawn är en blandning av Friday the 13th och Deliverance och en ganska medioker sådan.

Ett gäng beger sig långt upp i bergen för att campa och kolla upp sina nyköpta ägor. Klart som att solen går upp morgonen är de inte ensamma. Två inavlade rednecks fetton dödar dem en efter en på tråkiga sätt.

Just Before Dawn är regissören Jeff Lieberman's tredje film efter den smått fantastiska Blue Sunshine och "mördarmaskarna anfaller" filmen Squirm. Det känns som han vill lite för mycket och i slutändan blir det bara pannkaka av det hela. Filmen har fått överlag ganska så bra kritik och nämns ofta i samband med Deliverance, Rituals och Southern Comfort. Det är svårt att förstå då de är av en helt annan kaliber. Med detta menar jag inte att den helt bör undvikas. Det finns en hel den oavsiktligt roliga scener och avrättning med hjälp av att köra näven i truten är ren underhållning.

Trapped aka Baker County, U.S.A. (1982)

Rednecks-filmer ala Deliverance är inget som vi är direkt bortskämda med. Den senaste filmen i genren jag kan komma på är The River Wild med Meryl Streep och Kevin Bacon. Visst kan man räkna in filmer som The Hills Have Eyes men där handlar det mer om orealistisk skräck. Det Deliverance startade 1972 var skräcken att åka och campa. Skräcken att hänga med de skäggiga gubbarna i flanellskjortor mitt ute i ingenstanset. Dessutom är banjomusik inget man lyssnar på utan att det går kalla kårar längs ryggraden.

Mitt första möte med regissören William Fruet var med hans smått fantastiska terror-film Death Weekend (recension här). Baker County, U.S.A är hans hyllning till de så kallade backwoods filmerna.
Några studenter bestämmer sig för att åka och campa i just Baker County. Väl där ser de lokalbefolkningen ta livet av en annan man. Polisen vägrar att lyssna och snart befinner de sig i en otäck katt och råtta lek.
Henry Silva, mest känd från italienska snut-filmer från 70-talet spelar här ärkesvinet som tar lagen i egna händer och gör allt för att tysta de unga studenterna. Han är lika underbart sliskigt obehaglig som vanligt och gör filmen bättre än vad den egentligen är.

Fruet’s regi känns igen med det deprimerande höstklimatet och framförallt biljaktscenerna. Gillar man som jag trashiga 70-80 tals produktioner är detta en vinnare.
Mitt nästa projekt blir Rituals aka The Creeper, att jag missat den är lite smått otippat.