Blood Tracks (1985)

En kvinna mördar sin alkoholiserade make och rymmer med barnen. De håller sig gömda långt ute i ödemarkerna och innan vi vet ordet av har det gått fyrtio år och nittonhundraåttiotalet har gjort entré. Den omåttligt populära rockgruppen Solid Gold åker ut på vischan för att spela in en musikvideo till deras kommande hittsingel Blood Tracks uppe på ett snöbetäckt berg. Deras fruktansvärda musik utlöser en rad laviner men det är inte deras största problem. I en övergiven fabrik gömmer sig en familj vildar som inte tycker om oinbjudna besökare.

”For the next forty years the family hid out in the middle of nowhere. Now, intruders are on their way.”

I början av nittonhundraåttiotalet var Easy Action ett av de hetaste namnen i Sverige. Pudelrockarna prydde populärtidningar som OKEJ och nittonhundraåttiofem var det dags för dem att medverka i Mats Helge Olssons slasherfilm Blood Tracks, under det påhittade bandnamnet Solid Gold. Det har länge varit stört omöjligt att få tag i detta stycke svensk finkultur i oklippt format men nu har Studio S lyckats sätta ihop en fullspäckad dvd-utgåva, helt utan några övergrepp av censurens vassa sax. De första tusen köparna av filmen får dessutom en bonus cd med en nyinspelad version av Easy Actions trudelutt We Go Rocking. Ni hör ju själva att detta är en film ni behöver kila ner till videobutiken och inhandla!

Mats Helge Olsson inledde sin karriär med att spela in Sveriges svar på de italienska spaghettiwestern-filmerna – lingonwestern. Efter det inledde han ett samarbete med Per Oscarsson som till slut gick helt åt pipsvängen med storsatsningen Sverige åt Svenskarna som slutade med konkurs och skulder hos skatteverket. Under åttiotalet började Mats Helge att producera och regissera lågbudgetfilmer inspelade i Sverige men som skulle utspela sig i andra delar av världen. Hans filmer har idag en hängiven beundrarskara och skapelser som Ninja Mission eller filmen i fråga, Blood Tracks, har sedan länge hamnat i kultfilmsfacket.

”I’m gonna freeze my tits off!”

En svensk slasherfilm där alla talar engelska tillhör inte vanligheterna men nu är ju inte Mats Helge Olsson (som här tagit pseudonymen Mike Jackson) en vanlig regissör heller. Blood Tracks ska utspela sig någonstans i Amerika men är inspelad i det snöiga Jämtland. Det är en standard slasherfilm som är påtagligt inspirerad av The Hills Have Eyes. I vanlig ordning har folk sex för att sedan bli brutalt mördade på så uppfinningsrika sätt som möjligt. Skådespeleriet är ingen höjdare och medlemmarna i Easy Action är lika kassa som deras musik. Urlöjlig dialog är någonting som jag är väldigt svag för och här finns det ena fina exemplet efter det andra. Redan tidigt in i filmen frågar en karaktär till en annan: ”Laviner? Kan inte det bli farligt?” och får till svar: ”Jo, de kan sabba din frisyr” och sedan följer en dialog i samma stil under nästan nittio minuter. Apropå frisyrer är kläder och hår bland det fulaste jag sett i en film på väldigt länge, det finns tillräckligt med hårspray i Blood Tracks för att kunna förgöra ozonlagret för all framtid. Blood Tracks är inte en särskilt bra film men det finns mängder av sämre exempel än detta och filmen var faktiskt inte alls lika dålig som jag trodde att den skulle vara. Vi får frikostig exponering av nakna kvinnokroppar i töntiga situationer och en hög bodycount där vissa av morden är ganska snygga, människoklyvningen som för tankarna till Ruggero Deodatos Cut and Run (inte alls lika explicit förstås) är kanske den som sticker ut mest. De kannibaliserade (är det ett ord?) vildarna ser ut som de som levde i tunnelbanan i Raw Meat och jag ser hellre Blood Tracks en gång till än att tvingas sega mig igenom det överhypade sömnpillret. Musiken är stundtals riktigt stämningslyftande, inte Easy Action utan det Carpenter/Goblin-osande syntljudslandskapet. Blood Track är inget märkvärdigt men det är ett helt okej tidsfördriv som jag förmodligen kommer att se flera gånger i framtiden under passande situationer såsom förfester, under bakfyllan eller när jag bara behöver muntras upp. 

The Legend of Hell House (1973)

Belascohuset eller Helveteshuset som det numera kallas är ett ondskefullt hus med ett mörkt förflutet. Nittonhundratjugonio fann anhöriga till de besökande alla döda utom husets herre Emeric Belasco som var spårlöst försvunnen. Vid två tillfällen har undersökningar om paranormala företeelser utförts i huset och båda gångerna har det slutat i katastrof. Nu är det tredje gången gillt när en fysiker, hans fru, ett medium och den enda överlevande från den tidigare tragedin ska skaffa fram fakta som styrker påståendet om överlevande efter döden. För en veckas arbete blir de belönade med hundratusen pund per skalle, om de överlever då vill säga…

” - What did he do to make this house so evil, Mr. Fischer?

- Drug addiction, alcoholism, sadism, beastiality, mutilation, murder, vampirism, necrophilia,   cannibalism, not to mention a gamut of sexual goodies. Shall I go on?

- How did it end?

- If it had ended, we would not be here.”

The Legend of Hell House bygger på Richard Mathesons roman Hell House från två år tidigare. Han ligger även bakom filmens manus som han valde att tona ner när det kom till grafiskt våld och utstuderade sexuella sekvenser, istället valde han att lägga all krut på filmens atmosfär. Det gjorde han helt rätt i (även fast det inte skulle ha skadat med några groteska våldsdåd och omotiverade nakenscener) och filmen fullkomligt dryper av en blytung ödesmättad stämning. Bakom standardberättelsen i The Legend of Hell House där ett gäng individer med olika förmågor ska spendera en tid i ett spökhus, finns en väldigt bra bakgrundhistoria, en historia vi får berättad för oss under de femton första intensiva minuterna. Det sägs i filmens början att Helveteshuset är Mount Everest när det kommer till hemsökta hus och där slår de huvudet på spiken för aldrig tidigare i en liknande film har jag varit med om att det händer så mycket under så kort tid.

“What's to tell? The house tried to kill me; it almost succeeded.”

Utspelningsplatsen är strålande med en ständigt tjock dimma som omfamnar det gigantiska huset och inomhus finns allt som hör genren till. Gammeldags gotisk inredning med spindelväv som hänger på de gamla statyerna och tavlorna, det genomförs seanser, dörrar öppnas och smälls igen av sig själva, saker förflyttar sig, vinden viner i knutarna och till och med en ettrig svart katt kommer på besök. Regissören och manusförfattaren bevisar att det inte är det som syns som är det otäcka utan det vi bara kan ana. Filmen innehåller knappt några blodiga scener utan istället är det ljud och ljussättning som bidrar till den grymma atmosfären. Det finns mängder av snyggt utförda scener som får mig att sitta som på nålar, inte för att det är särskilt otäck utan för att allt är så förbannat snyggt och effekterna är imponerande. Det schyssta kameraarbetet och de finurliga vinklarna ger publiken en känsla av att någon eller något ständigt iakttar dem och det är ett billigt men ack så effektivt knep. Alla medverkande är som skapade för att vara med i The Legend of Hell House fast favoriten är ända Dr. Barrets kåta fru som påverkad av husets oanade krafter utbrister ”Touch me, or I’ll find someone who will”, utan att det blir komiskt.  The Legend of Hell House är en perfekt spökfilm som innehåller allt man kan tänka sig, förutom synliga spöken, och det är en av de allra bästa av sitt slag. Med andra ord, britterna visar ännu en gång hur en spökfilm ska göras ordentligt och The Legend of Hell House är en film du inte bör missa om du är en älskare av genren.

Halloween III: Season of the Witch (1982)

Det är åtta dagar kvar till Halloween när en vettskrämd man kollapsar på en bensinmack och förs till sjukhus där han i chocktillstånd utbrister ”de kommer att döda oss alla!”. Kort därefter mördas han av en man i svarta handskar som efteråt tänder fyr på sig själv framför ögonen på doktor Daniel Challis. Tillsammans med den mördade mannens dotter, Ellie börjar han att nysta i de ologiska händelserna. Spåren leder dem till den lilla staden Santa Mira och en leksaksfabrik, ägd av den ondskefulla Conal Cochran som smider fruktansvärda planer vilka han tänker sätta i verket under självaste Halloween.

“The world's going to change tonight, doctor, I'm glad you'll be able to watch it. And happy Halloween.”

Jag har alltid avfärdat Halloween III: Season of the Witch som en helt meningslös och kass uppföljare som inte har någonting med de andra delarna att göra. Denna gång träffar vi ingen Michael Myers, ingen Dr. Loomis, ingen Laurie Strode, däremot får vi en helt annan film som oförtjänt hamnat i en franchise där den inte hör hemma. John Carpenters tanke var från början att efter Halloween II skulle Michael Myers förbli död och istället skulle det komma en ny film på temat Halloween varje år. Då den tredje delen fick ett dåligt mottagande (jag kan förstå det, jag blev förbannad när jag såg den första gången och insåg att ingen Myers skulle dyka upp) bestämde sig filmbolaget för att slopa idén och istället återuppliva den populära mördaren. Man kan inte annat än att undra hur det skulle ha sett ut om Carpenter fick som han ville då Halloween III är förbaskat bra.

Halloween III har som sagt ingenting med de andra delarna i filmserien att göra (originalfilmen visas dock på tv vid två tillfällen) utan denna gång står en elak leksakstillverkare i centrum med sina mördarrobotar vid sin sida, redo att lyda hans minsta vink och ett fem ton tungt stenblock från Stonehenge. Vem som har skrivit vad av filmens manus är lite oklart då flera drog sig ur projektet men i slutändan fick Tommy Lee Wallace stå som ensamt namn för hela filmens historia och debuterar här dessutom som regissör. Halloween III berättar en mörk historia och är en väldigt bra sådan som faktiskt bjuder på lite mer vändningar än vad man är van vid, filmens slutscen är fantastisk (om det är en vinkning till Invasion of the Body Snatchers vet jag inte). Även fast det inte är överdrivet mycket våldsamheter i filmen (det finns dock några stycken) är de jävligt coola och uppfinningsrika. Första dödsscenen där en man fastnar mellan två bilar och dör sedan lugnt och stilla är skitsnygg i all sin enkelhet. Den alltid lika bra Tom Atkins är här perfekt som den alkoholsuktande doktorn och kemin mellan honom och den över tjugo år yngre Stacey Nelkin (Ellie) är alldeles utmärkt. Onda Cochran är en bra tillökning till filmvärldens elakingar och Dan O’Herlihy passar fint in i rollen. Musiken i Halloween III är ruskigt bra (det känns ibland som en uppspeedad variant av Carpenters originalkompositioner) och levererar bra och enkla syntslingor som gör filmen otäckare än vad den egentligen är. Självklart fick soundtracket (den finns på spotify) även agera bakgrundsmusik till skrivandet av denna recension! Mycket av filmens mörka stämning är tack vare musiken och utan den skulle Halloween III förmodligen inte vara hälften så bra.

Med en titel som Halloween III, förväntar sig publiken att den ska ha någonting med Michael Myers att göra men istället blir vi tagna på sängen med en historia som känns fräsch mitt bland alla standarduppföljare (jag klagar inte på dom då jag är svag för upprepningar) och är definitivt en av de allra bästa i filmserien. Det är synd att Halloween III inte nöjde sig med enbart undertiteln Season of the Witch då den säkert skulle ha attraherat fler tittare och fått dem att förstå vilken filmpärla det är. Nu är det upp till oss som gillar filmen att sprida ordet bland vuxna och unga - Halloween III är skitbra!

The Dentist (1996)

Tandläkaren Alan Feinstone är framgångsrik på jobbet och lever ett liv i lyx tillsammans med sin vackra fru Brooke i deras stora hus med tillhörande pool. Allt är frid och fröjd tills Alan kommer på sin fru med att vara otrogen med den spänstliga killen som rengör deras pool, dessutom är skatteverket på krigsstigen. Det slår slint i huvudet på Alan och han beväpnar sig med allehanda tandläkarinstrument och tar ut sin ilska på alla som kommer i hans väg. Frugan, vänner, patienter – ingen skonas. Öppna munnen och säg ah.

“I, am an instrument of perfection, and hygiene. The enemy, of decay and corruption. A dentist. And I have a lot of work to do.”

Jag har alltid lidit av tandläkarskräck. Varje gång jag besöker dem kallsvettas jag och är på gränsen till att få en panikattack. Allt blev mycket värre när jag vid sexton-sjutton års ålder gick ner till videobutiken och hyrde Brian Yuznas senaste film, The Dentist. Varje gång jag får en ny tandläkartid dyker filmen automatiskt upp i huvudet på mig. Självplågare som man är tyckte jag att det var dags att besöka The Dentist på nytt så jag köpte filmen och dess uppföljare på Sci Fi Mässan där Sveriges bästa filmbutik, SubDVD hade några bord fullproppade med fantastisk film till överkomliga priser.

The Dentist är en slasherfilm i tandläkarmiljö, utan en maskerad mördare i huvudrollen utan en karaktär som vi är vana att kunna lita på när vi är som mest utsatta. Samtidigt är det en väldigt svart komedi där det makabra står i centrum. Filmen levererar inga standardskämt eller jobbiga karaktärer utan humorn ligger i det underförstådda och Corbin Bernsens skogstokiga personporträtt av den psykotiska tandläkaren lyckas balansera perfekt på en skör lina som lätt skulle ha kunnat gå sönder och gjort spektaklet påfrestande. Bernsen slog igenom stort i långköraren Lagens Änglar (L.A. Law) och även fast han medverkat i mycket mer än så är det The Dentist som jag alltid kommer att förknippa honom med, han är fullkomligt lysande som den komplett galna Dr. Alan Feinstone. Ken Foree träffade jag i helgen på Sci Fi Mässan och jag hade helt glömt bort att han här spelar rollen som polisen Gibbs. Han är väl varken särskilt bra eller särskilt dålig men det är kul att se honom på film så kort efter det att man har skakat hans hand i det verkliga livet.

The Dentist är inspirerad av tandläkarseriemördaren Glennon Engleman, en galning som Bernsen porträtterade några år tidigare i tv-filmen Beyond Suspicion. Strunt samma, The Dentist är ren underhållning och mycket bra sådan. För att vara nittonhundranittiosex var The Dentist förbannat brutal om man jämförde med resten av filmerna som stod i hyrhyllan i videobutikerna. Även om den idag inte känns särskilt chockerande slår den de flesta av sina samtida kollegor på fingrarna när det kommer till våldsamheter. Även fast The Dentist på pappret inte låter särskilt originell så har den en speciell stämning över sig som inte hör till vanligheterna och samspelet mellan alla inblandade är mycket bra - allt från doktorns sköterskor till patienter och hans fru. De groteska våldsdåden som patienternas gap utsätts för är brutala men det som ger mig mest rysningar i kroppen är ända alla dessa (o)ljud som instrumenten ger ifrån sig, eller när tänder dras ut. The Dentist är inte lika otäck eller våldsam som jag minns den men jag tycker fortfarande att det är en av Brian Yuznas bättre filmer, kanske till och med hans bästa.

The Great Silence (1968)

Då det finns för få sheriffer i städerna för att kunna rensa upp bland alla banditer skickas hänsynslösa prisjägare iväg för att avrätta och få betalt. Det spårar ur när mindre brott straffas med döden av den känslokalla mördaren Loco som sprider skräck bland folket. Loco tar sig till den lilla staden Snow Hill i Utah för att tjäna storkovan på ett svältande rövargäng som är bosatta i bergen i väntan på amnesti. Samtidigt anländer stadens nya sheriff och den stumma revolvermannen Silence, som har goda orsaker till att hata revolvermän, till staden och han tänker inte låta Loco sätta sina grymma planer i verket.

“Once, my husband told me of this man. He avenges our wrongs. And the bounty killers sure do tremble when he appears. They call him "Silence." Because wherever he goes, the silence of death follows.”

Två år efter att regissören Sergio Corbucci gjorde den numera kultförklarade västernfilmen Django släpptes hans, av många ansedd som en av de bästa västernfilmer som gjorts, The Great Silence. Borta är de torra ökenlandskapen, det virvlande dammet och den gassande solen och är här istället ersatta med snö och isande kyla. Det tillhör inte vanligheterna att västernfilmer utspelar sig i snölandskap (snön i staden Snow Hill är i själva verket ofantliga mängder raklödder) men precis som den spanska höjdaren Cut-Throats Nine fungerar det otroligt bra.

The Great Silence är en långsam och våldsam resa mot det oundvikliga slutet som resulterar i en massaker utan dess like. Det är blodigt och det pangas för fullt medan folk dör som flugor. Man vet att det inte kommer att sluta lyckligt för någon inblandad. Ennio Morricones musik är som vanligt väldigt stämningsfull och tillsammans med filmens mörka ton ger den en känsla av hjälplöshet och förtvivlan, inte minst i det deprimerande slutet. Klaus Kinski levererar ytterligare ett lysande personporträtt med den iskalla mördaren Loco och han får mig att inse ännu en gång att det inte finns många som kan mäta sig med honom när det kommer till skrupellösa karaktärer. Jean-Louis Trintignant från detta års oscarsvinnare Amour gick med på att spela rollen som den tystlåtna Silence på ett villkor, att han inte behövde yttra ett enda ord, vilket resulterade i en av de mest minnesvärda karaktärerna i liknande filmer. The Great Silence är en väldigt bra film som är mycket bättre än regissörens överskattade Django och ett nödvändigt kapitel i den italienska västernfilmens historia.  

Sci Fi Mässa i Malmö 2 Mars 2013

Ken Foree

Robert Englund

Heather Langenkamp

Noah Hathaway

David Prowse

Matt Demeritt

Ken Foree Q & A

Noah Hathaway Q & A

Robert Englund Q & A

 

Fler bilder från årets Sci Fi Mässa hittar ni på min Facebook-sida! 

Foton från Sci-Fi Mässa 2010, 2011, 2012

Abominable (2006)

Doktorn tycker att Preston är färdigrehabiliterad och redo att en gång för alla konfrontera sina demoner. Detta gör Preston genom att åka tillbaka till sin stuga i skogen och spendera tid i närheten av berget där hans fru miste livet och han själv hamnade i rullstol för sex månader sedan i en tragisk klättringsolycka. Med sig har Preston sin personliga assistent Otis som gör allt för att göra deras vistelse i Flatwoods så trist och obekväm som möjligt. Samtidigt flyttar ett gäng partypinglor in i huset bredvid och rullstolsbundna Preston börjar genast iaktta dem från sin takterrass. När han kikar på flickorna med sin kikare ser Preston någonting som gömmer sig bland träden och plötsligt är en av damerna försvunnen. Preston är övertygad om att någonting har tagit henne, någonting som inte är mänskligt och försöker genast att varna sina nya grannar. Kvinnorna tar honom för en fluktare och inser inte hur illa ute de är förrän en jättelik hårig best tar livet av dem en efter en.

“Some things are better left unfound.”

Enligt säkra källor ska Abominable vara den bästa Bigfoot-film som någonsin gjorts och sådan livsviktig information går inte att ignorera så jag surfade in på wowhd och hittade filmen för en femtiolapp. Hur i helvete jag har kunnat missa Abominable under alla dessa år är lite smått underligt då detta är en film helt i min smak. Bättre sent än aldrig, det var längesedan jag såg någonting såhär underhållande!

”No, this is not Bigfoot. This is bigger than Bigfoot. And meaner. This is more like the Abominable Snowman of the Himalayas. Vicious, dangerous.”

Abominable är regissören Ryan Schifrins enda långfilm och det är synd och skam för här visar han klart och tydligt hur man ska göra en bra monsterfilm. Ryans far, Lalo Schifrin, är upphovsmakaren bakom musiken i flera storfilmer och serier från sextiotalet och framåt, där kanske signaturmelodin till Mission: Impossible tillhör de mest kända. Han har hjälpt sin son med att ljudsätta Abominable och det låter stundtals riktigt mäktigt och musiken skapar en skön atmosfär som inte hör till vanligheterna i dagens liknande skapelser. Abominable är verkligen en skitbra monsterfilm som har allt jag gillar med genren - bra karaktärer (Jeffrey Combs och den alltid lika pålitliga Lance Henriksen dyker upp på kort visit), lite naket, blodiga specialeffekter och ett ashäftigt monster. De uppenbara likheterna med Alfred Hitchcocks Rear Window fungerar väldigt bra och ger Abominable ett helt annat djup än flera av sina kollegor, utan att för den delen undvika de obligatoriska inslagen där ”män-som-dricker-sprit-och-ger-sig-efter-odjuret-blir-brutalt-mördade-på-kuppen”. Dessutom innehåller Abominable en hel del riktigt coola dödscener där den håriga besten sliter ner folk från ovanvåningen eller ut genom ett badrumsfönster för att sedan tugga dem sönder och samman. Ni hör ju själva att detta är hur bra som helst! Slutet är som gjort för en uppföljare (sista scenen innan eftertexterna gör entré är mästerlig!), nu får vi bara hoppas att regissören fortsätter sin filmkarriär och gärna då med Abominable 2!

Jag kan inte påstå att jag är en expert när det kommer till filmer med Bigfoot, Yeti, Sasquatch (eller vad man nu väljer att kalla det håriga monstret) i huvudrollen men jag är beredd att hålla med dem som lovordar filmen. Abominable är en ny favorit som inte bör missas av någon som uppskattar förbannat underhållande monsterfilm.