Highlander (1986)

Connor MacLeod inser att han är odödlig när han blir dödligt sårad på slagfältet i Skottland femtonhundratrettiosex. MacLeod blir utfryst och förvisad från sin by och startar ett nytt liv tillsammans med sin nyfunna kärlek Heather. Den besynnerliga Ramirez dyker upp från ingenstans och berättar att han inte är ensam. Ramirez lär MacLeod vem han egentligen är och hur han ska hantera sin gåva och att det i slutändan bara kan finnas en av dem. Ett liv för en odödlig betyder ett liv i ensamhet och i över fyrahundra år lever han sitt liv med vetskapen om att han en dag måste tvingas möta Kruger, den ondskefulla och starkaste av alla odödliga. Tiden har kommit att en gång för alla få slut på ondskan och MacLeod har slagit sig till ro som antikhandlare i New York under en ny identitet. Polisen står handfallna och förbryllade när huvudlösa kroppar hittas runtomkring staden och tiden blir knapp för MacLeod att förgöra ondskan och rädda mänskligheten från ett liv i mörker.

“I am Connor MacLeod of the Clan MacLeod. I was born in 1518 in the village of Glenfinnan on the shores of Loch Shiel. And I am immortal.”

Highlander är för mig och många andra en blast from the past. Den är lite av åttiotalet i ett nötskal och tillsammans med sciencefictionactionrullar som The Terminator (vilken filmen har mycket gemensamt med fast tvärtom) och Robocop, hjälpte Highlander till att föreviga årtiondet. Jag har sett filmen otaliga gånger och utbrustit ”there can be only one” med en väsande röst vid fler tillfällen än jag kan räkna genom åren. Nu var det dock länge sedan jag såg filmen senast men i den ständiga kampen om att visa min sambo så många klassiska filmer som möjligt var det äntligen dags för ett återbesök.

”You only have one life, value it.”

Highlander inleds med Queens stenhårda Princes of the Universe. Bandet som till en början skulle nöja sig med att bara bidra med en låt till soundtracket ändrade sig när de sett det inspelade materialet och levererade istället en hel dröse sånger. Queen har aldrig varit några favoriter hos mig men deras musik passar Highlander utmärkt och deras tårdrypande Who Wants to Live Forever (tillsammans med inledningsmelodin) kan jag faktiskt medge är ena riktiga höjdare. Christopher Lambert med sin knaggliga engelska är perfekt i rollen som den fyrahundrafemtio år gamla högländaren och även fast det är lite svårt att förstå idag att han var min idol som ung kan jag inte tänka mig någon annan i rollen. Sean Connery gör inte mycket väsen av sig i birollen som Ramirez utan det är istället Clancy Brown som står för underhållningen med sitt genomonda porträtt av barbaren Kruger. Pendlandet mellan då och nutid är riktigt lyckat och jag hade helt glömt bort att så pass mycket tid går åt till att berätta om MacLeods liv innan New York. Många har uttryckt deras missnöje med att hoppandet i tid gör filmen rörig men det kan jag verkligen inte hålla med om. Tycker man det ska man nog tänka över sin egen tankeverksamhet och ägna sig åt någonting annat än filmtittande. Den enastående naturen i tillbakablickarnas Skottland är en fröjd för ögat och jag blir om än mer sugen att besöka landet, för mer än deras utsökta Islaywhisky. Highlander genererade flera uppföljare av varierande kvalité och en tv-serie som jag frenetiskt följde under tonåren och jag kan inte annat än att bli lite sugen och se om serien håller än idag, jag betvivlar det dock. Effekterna må vara förlegade och filmen är stundtals lite småfjantig men Highlander håller trots detta fortfarande hög kvalité. Min sambo tyckte inte att den var något vidare men jag har en känsla av att detta inte var den sista gången jag såg filmen.