The Nest (1988)

Det vankas turistsäsong i den lilla kuststaden North Port i New England. Elizabeth återvänder hem efter fyra års frånvaro efter det att hennes moder avlidit. Hennes far, som är stadens borgmästare, fyller år och de försöker att lappa ihop deras trasiga relation. Elizabeths ungdomsflamma Richard har nu blivit stadens sheriff och kilar stadigt med servitrisen Lillian på det lokala dinerstället. Gammal kärlek rostar dock aldrig och Elizabeth och Richard har svårt att hålla fingrarna ifrån varandra. Men kärlek och gamla minnen avbryts snart när det mystiska företaget INTEC har utfört fruktansvärda experiment som gått käpprätt åt helvete. Plötsligt invaderas den lilla staden av argsinta kackerlackor som sakta men säkert tar livet av befolkningen. Nu är det upp till Richard och en handfull mer eller mindre begåvade karaktärer att rädda staden från sin annars säkra undergång.

”Sometimes I drink too much, sometimes I don’t drink enough.”

The Nest inleds med en sömnig Richard som under ett telefonsamtal försöker att vakna till liv med hjälp av en kopp kaffe (precis som jag och min kamrat, som vigde söndagen åt monsterfilm i alla dess fantastiska former) som en kackerlacka valt att ta en simtur i. Det är en snygg inledning som emellertid inte är särskilt kul om man själv försöker få igång sin koncentration med samma hjälpmedel.

”Whatever they ingest, they become.”

The Nest har varit på min att-se-lista en längre tid och i sällskap med en likasinnad kändes en bakfull söndag som den perfekta tidpunkten att avnjuta detta stycke djurskräcksnonsens. Det är en riktigt effektiv skapelse om man är villig att stänga av logiken och strunta i de absurda argumenten, och det gör vi ju. Det finns väl inte en enda normalt funtad person som kan ta denna typ av film på allvar? Jag tar dem dock på fullaste allvar för det är inte ofta man stöter på jävligt bra filmer inom genren längre. Idag innehåller de flesta oinspirerade CGI-effekter och annat trams, dessutom verkar skaparglädjen allt som oftast vara bortblåst. The Nest är dock ett riktigt guldkorn från det balla 1980-talet. Av alla de skräckfilmer som görs och har gjorts där djur muteras, växer sig gigantiska eller bara är ettriga som fan är det bara en liten del av dem som är väldigt bra, resten pendlar mellan ok till totalt värdelösa. Mycket beror på om filmens effekter är bra eller inte och specialeffekterna i The Nest är väldigt bra. De är blodiga, brutala och uppfinningsrika som t.ex. kattsekvensen eller den där kocken ska slänga soporna. Dessutom innehåller filmen en av de fräckaste freestylar jag sett. Egentligen är The Nest en ganska mörk film som hoppar över humorn vilken ofta kan bli påfrestande i helt fel sammanhang, det finns några inslag men de känns naturliga. Massakern på kackerlackorna i restaurangen kunde ha blivit fjantig men är lysande i all sin enkelhet. Hur är det då med kackerlackorna och dess utseende kan man kanske undra? Tja, till en början är det mest vanliga kackerlackor som låter som om de vore radioaktiva och får gräset på marken att röra sig oroväckande. Det börjar som vilken djurskräckfilm som helst, en väldigt bra sådan. Men sen blir det ännu bättre och förvandlas till någonting i stil med The Thing, inte lika bra förstås men jag var inte alls beredd på att filmen skulle utveckla sig på det sättet. The Nest är det bästa jag sett inom genren sedan Slugs (som jag recenserar HÄR) och både Mimic och They Nest (som också involverar kackerlackor) kan slänga sig i väggen i jämförelse. Det finns egentligen bara ett sätt att avsluta denna recension på och det är att citera en okänd källa på imdb. ”This is my favorite killer-mutant-cockroach movie ever!”

Här kan ni se trailern