Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino har inspirerats av gamla b-filmer under hela sin karriär och hans filmer osar av vad som en gång visades på drive-in biograferna. Han hyllar vad de flesta kallar för dålig smak och visar öppet och ofta sin kärlek till filmen och det syns i hans verk. Han har hjälpt bortglömda stjärnor tillbaka till rampljuset och fått filmtittare att inse att bara för att en film klassas som B, C eller D behöver det inte betyda att det är dåligt. Han blev uppmärksammad när hans Reservoir Dogs gjorde debut för tjugo år sedan men det var inte förrän två år senare som han blev älskad och geniförklarad av hela världen för sin Pulp Fiction. Mycket har hänt sedan dess och han tar god tid på sig mellan filmerna. Varje gång en ny skapelse signerad Tarantino blir aktuell håller kritiker och beundrare andan och börjar spekulera om vad som komma skall. Det har gått tre år sedan hans senaste film, Inglourious Basterds, hade premiär och nu är det äntligen dags igen. Denna gång hoppar vi tillbaka till mitten av artonhundratalet, två år innan det amerikanska inbördeskriget och blir serverade en nästan tre timmar lång västernfilm som utspelar sig i den amerikanska södern där slaveriet står i centrum.

Året är artonhundrafemtionio och en fängslad samling slavar går genom ett kallt Texas. Plötsligt bryts tystnaden när den tyska tandläkaren och prisjägaren King Schultz ber om att få köpa en av slavarna. Han vill ta slaven Django med sig för att med hans hjälp peka ut tre bröder som är efterlysta för mord. I gengäld vinner Django sin frihet och en mindre summa pengar. Django som har egna ouppklarade affärer med de efterlysta mördarna antar uppgiften och de ger sig av. När uppdraget är avklarat är Django en fri människa och då Schultz ser talang hos Django slår de sina kloka huvuden samman och lämnar över lik i utbyte mot betalning till lagens män. Django har en dröm om att återförenas med sin fru som han skiljdes från vid en slavmarknad i Mississippi. Han får reda på att hon befinner sig på det ökända bomullsplantaget Candyland och långsamt sätts en plan i verket om att frita hans älskade Broomhilda von Shaft.

“Let me get this straight: Your slave wife speaks German and her name is Broomhilda von Shaft?”

I Quentin Tarantinos filmer finns det alltid mängder av referenser till filmer han beundrar och Django Unchained är inget undantag. Titeln är en hyllning till Sergio Corbuccis film Django från nittonhundrasextiosex med Franco Nero i titelrollen. Nero själv dyker upp i en kort sekvens halvvägs in i filmen under ett mandingo-slagsmål och då Jamie Foxx presenterar sig och förklarar att bokstaven D är tyst i hans namn säger Nero ”jag vet” och går där ifrån. Tarantino har även valt att använda originalfilmens titelmelodi när Django Unchained drar igång. Där tar dock likheterna med Corbuccis film slut och en annan tar vid. Tarantino har valt att berätta en helt annan historia och Django Unchained är den bästa film han gjort sedan Kill Bill, eller kanske någonsin.

"They ain't never seen a nigger on a horse.”

Det har varit mycket snack om att Tarantino varit sugen på att göra en giallo eller en slasherfilm och jag tror att det var därför jag blev något besviken på Inglourious Basterds när jag såg den på bio. Jag tyckte att filmen var väldigt bra men det var någonting jag saknade, någonting i stil med just det som Django Unchained har. Tysken Christoph Waltz tyckte jag (precis som alla andra) var otroligt bra och hans insats belönades inte helt otippat med en oscar. Tarantino älskar honom och Waltz var en självklarhet för hans nya film. Även fast det är Django som är huvudpersonen stjäl Waltzs karaktär King Schultz hela showen. Han är om möjligt ännu bättre i Django Unchained. Alla inblandade i filmen är fullkomligt lysande och det är inte svårt att förstå varför Leonardo DiCaprio har blivit nominerad för sin roll som Calvin Candie i årets Oscarsgala. Hans karaktär är så långt som det bara går från hans tidigare gestaltningar men han briljerar i varenda scen. Jag har varit otroligt trött på allt som har att göra med Samuel L. Jackson de senaste åren. Han har ju inte gjort någonting vettigt sedan tja, Pulp Fiction. Nu är jag beredd att förlåta honom för alla taskiga rollprestationer för här är han överdjävligt bra som den skenheliga ”house niggern” Stephen. Jamie Foxx är den som imponerar minst men det beror nog mest på att han inte fått de bästa replikerna för de flesta skådespelarna skulle inte vara någonting om det inte vore för den knivskarpa dialogen. Jag skrattar och sätter i halsen om vartannat och även historiens värsta förbrytare får mig att röra på smilbanden. Den utdragna scenen när de lakanförsedda rötäggen, som har svårigheter med att se genom de små hålen, planerar att mörda Schultz och Django är det roligaste jag sett på väldigt länge. Som sagt är dialogen alldeles lysande och om Scarface var filmen som använde sig av ordet ”fuck” flest gånger vinner nog Django Unchained tävlingen när det kommer till användandet av skällsordet ”nigger”. Tarantino kan emellertid sin sak och det blir aldrig rasistiskt eller hatiskt. Våldet är överdrivet och varenda pistolkula som genomborrar en människa lämnar litervis av den röda sörjan efter sig, precis som i de gamla italienska spaghettivästernfilmerna från sextio- och sjuttiotalet. Musiken är som vanligt otroligt bra och blandningen av gammal filmmusik och nutida skapelser i alla tänkbara genrer gör upplevelsen ännu mer njutbar.

Allt är otroligt snyggt och det är en film man bör uppleva i biosalongen för bästa möjliga upplevelse. När jag såg Hobbit för några veckor sedan satt jag och vände och vred mig i biofåtöljen och hoppades gång på gång att eftertexterna skulle börja rulla. Django Unchained varar ungefär lika länge som Hobbit men här ville jag inte att filmen skulle ta slut, inte en enda minut kändes överflödig och när filmen var slut ville jag sitta kvar och se den igen. Django Unchained är det bästa jag sett på väldigt länge och om den inte kommer att bli min favoritfilm från 2013 måste ett större mirakel inträffa. Django Unchained är fullkomligt lysande och förtjänar en klockren femma i betyg!