The Possession (2012)

Efter det att föräldrarna Clyde och Stephanie har skiljt sig bor deras barn hos modern och fadern har precis skaffat sig ett nytt hus. Deras två döttrar Emily och Hannah spenderar helgerna med sin far och när denne ska visa upp deras nya helgbostad stannar de först till på en loppmarknad i hopp om att hitta lite fynd till det nya hemmet. Emily blir förälskad i ett antikt träskrin och tar med det hem. Allt eftersom tiden går blir hon alltmer fäst vid klenoden. Emily förändras och blir disträ och börjar bete sig aggressivt. I skolan sjunker hennes betyg och klasskamraterna tar avstånd från henne. Emily spenderar mer och mer tid med sitt nya fynd och det verkar vara det enda som betyder någonting för henne. När Emily öppnade skrinet råkade hon frigöra en uråldrig ondska.

”- I feel funny. - What do you mean? - I don’t feel like me.”

För någon månad sedan såg jag och min sambo den nya tv-serien Magic City och vi gillade den båda skarpt och väntar nu spänt på den andra säsongen. Huvudrollsinnehavaren Jeffrey Dean Morgan spelar även huvudrollen i denna spökis som sägs vara inspirerad av sanna händelser. I centrum står ett träskrin som i den judiska folktron sägs innehålla en demon, en så kallad dybbuk, som har makten att förfölja och till och med ta över dess ägare. The Possession är ännu en i raden av filmer där en ung människa blir besatt av onda andar. Till en början fungerar The Possession som ett drama med övernaturlig karaktär men snart känns det mesta igen. Filmen är som en uppdaterad version av The Exorcist, fast denna gång står den judiska religionen i centrum istället för den katolska. The Possession innehåller denna typ av films alla standardkaraktärer och även fast Emily inte är någon Regan som snurrar på huvudet och skriker ”Let Jesus fuck you” ger Natasha Calis ett övertygande personporträtt av en besatt ung flicka. 

The Possession är inte en dålig film, den är faktiskt ganska bra. För femton år sedan skulle jag säkert ha tyckt att den var hur bra som helst, idag är jag föga imponerad. Vissa sekvenser är emellertid riktigt snygga och även fast de inte levererar några kalla kårar längs ryggraden är vissa stunder sådär lagom läskiga. Jag har sett liknande historier vid otaliga tillfällen och även fast The Possession är ett av de bättre bidragen börjar jag nu tröttna på alla dessa historier om besatta ynglingar. Jeffrey Dean Morgan är dock otroligt bra som den oroliga fadern och jag ser fram mot att se fler filmer med honom i framtiden. För regin står dansken Ole Bornedal som för nästan tjugo år sedan skrämde livet ur publiken med den läbbiga rysaren Nattevagten. Han har inte lyckats prestera några läskigheter sedan dess och The Possession är inte en film som jag tjugo år från nu ens kommer att komma ihåg namnet på. The Possession fungerar bäst som en The Exorcist för denna generationens yngre publik och de som inte sett William Friedkins mästerverk kommer säkert att uppskatta The Possession. Vi andra gör bäst i att se originalet en gång till.