Curtains (1983)

Filmregissören Jonathan Stryker är en respekterad men egensinnig man som har en tendens att använda sig av extrema metoder när det kommer till dem som medverkar i hans filmer. Samantha Sherwood vägrar att inse att hennes bäst-före-datum passerat för länge sedan och när huvudrollen i Strykers nya film Audra blir tillgänglig tar hon för givet att den ska gå till henne. För att göra en djupdykning i karaktären Audra låter Sherwood sig spärras in på ett mentalsjukhus. Enda problemet är att Stryker inte har några planer på att låta henne checka ut därifrån. Istället bjuder han in sex unga och vackra (så unga och vackra är de egentligen inte) skådespelerskor till sitt hus för att provspela för rollen som den sinnesjuka Audra. Någon vill dock inte dela med sig av möjligheten att få spela huvudrollen i filmen och en efter en faller de unga kvinnorna offer för en maskerad mördare.

”Have you ever wanted something so bad, you do anything for it?”

Den kanadensiska slasherfilmen Curtains kantades med problem och även fast filmen började spelas in nittonhundraåttio dröjde det tre år innan filmen var färdig. Det gjordes ändringar i filmens manus, nya scener spelades in, gamla togs bort och skådespelare ersattes. Resultatet blev emellertid en av de mest intressanta slasherfilmerna från nittonhundraåttiotalet.

Black Horse Entertainments dvd-utgåva av filmen är dock ett skämt. Det är den fulaste dvd jag sett på länge och den sunkiga utgåvan ser redan i menyerna ut som ett illa sammanställt hemmabygge. Kvalitén kan liknas vid en skabbig vhs-kopia. Bilden är suddig och i osmaklig fullscreen där de medverkandes namn inte får plats på tv-skärmen och ljudet måste skruvas upp till max för att man ska kunna höra dialogen. Det är synd för det är en film som förtjänar ett ordentligt släpp.

Bortser man från den fruktansvärda utgåvan är Curtains en riktigt lyckad slasherfilm. Det kalla vinterlandskapet som filmen utspelar sig i är stämningsfullt och många av Curtains mer spännande partier tar tillvara på just omgivningarna. Filmen är fullproppad av snygga och otroligt effektiva sekvenser och innehåller allt en bra slasherfilm ska innehålla. Morden är inte särskilt blodiga men de är förbannat snyggt utförda och mördarens mask i form av en gammal kvinnas rynkiga ansikte är en otäck tillökning i genren. Alla (ja faktiskt) morden är riktiga nagelbitare där drömsekvensen, badrumsbesöket och skridskoåkningen är de som utmärker sig mest. Curtains bjuder inte på mycket till personporträtt av de sex inbjudna gästerna och det finns ingen självklar hjältinna som ”måste” överleva. Vissa av dem hinner man inte ens lära känna till namnet innan de får sätta livet till. Det spelar egentligen ingen större roll då John Vernon (som samma år spelade den sliskiga fängelsedirektören i Chained Heat) och Samantha Eggar (från David Cronenbergs The Brood) får ta upp desto större plats, och de briljerar i varje scen. Skådespeleriet överlag är väldigt bra och tillsammans med en intressant story, en mycket kompetent regissör och ett riktigt schysst kameraarbete blir Curtains till en slasherfilm som faller i kategorin bland de bättre från dess gyllene era. Tyvärr har Curtains fallit i glömska i mängden bland andra lysande exempel som Madman och My Bloody Valentine (som i och för sig fick uppsving efter det att Quentin Tarantino lovordade den och en nyinspelning i 3-D fick premiär) men jag är övertygad om att ett ordentligt släpp av Curtains skulle ändra på det.