Skeppsbrutna Andrew Braddock spolas i land på en ö
någonstans i Stilla Havet. Hungrig och uttorkad, efter dagar ute till sjöss, försöker
han finna någonting som kan stilla hans hunger och törst. Han hinner knappt
komma på fast mark innan han blir tillfångatagen. Han vaknar upp i en säng och
den före detta legosoldaten Montgomery och doktor Moreau hälsar honom välkommen
till vad de kallar paradiset. I väntan på att ett fartyg ska komma och ta honom
tillbaka till England börjar han utforska ön. Han inser snart att allt inte
står rätt till när han upptäcker att varelser som är hälften människa, hälften
djur smyger omkring på ön. De är resultatet av fruktansvärda experiment utförda
av doktor Moreau. Tillsammans med den vackra Maria planerar Andrew i hemlighet
att lägga benen på ryggen och fly men Moreau har någonting helt annat i
åtanken.
”Are we not men?”
Det har gjorts flera filmer som baserats eller inspirerats
av H.G. Wells klassiska roman från artonhundranittiosex. Mest kända är
förmodligen Island of Lost Souls från
nittonhundratrettiotvå (som jag tyvärr inte fått tillfället att se än), Don
Taylors nyinspelning från nittonhundrasjuttiosju samt versionen från
nittonhundranittiosex med Val Kilmer och Marlon Brando i huvudrollerna. Den
sistnämnda är en film jag minns som en ganska rutten skapelse. Regissören Don
Taylor är kanske mest känd för sina bidrag till Planet of the Apes och Omen
filmerna och till The Island of Dr. Moreau då förstås. Det har aldrig blivit av
att jag sett hans filmatisering tidigare och nu i efterhand kan jag inte annat
än att säga att jag blev positivt överraskad.
”His is the hand that makes. His is the hand
that hurts. His is the hand that heals. His is the house of pain. His is the
house of pain. His is the house of pain. He who breaks the law shall be
punished back to the house of pain.”
The Island of Dr.
Moreau är en perfekt matinéfilm som innehåller det mesta man kan önska sig
av ett djungeläventyr med en galen vetenskapsman i huvudrollen. Filmen lägger i
den högsta växeln redan efter bara några minuter och sedan är det (för det
mesta) full fart framåt i en och en halv timme. The Island of Dr. Moreau är ofta riktigt spännande och det är en
perfekt film att spendera en (som idag) ganska trist och grå eftermiddag
tillsammans med. Jag kan inte annat än att bli nyfiken på förlagan från
trettiotalet för detta är riktigt bra. Burt Lancaster är utmärkt i rollen som
den galna Moreau och Michael York (vars utseende passar som handen i handsken)
är inte fy skam han heller. Den blivande bondbruden Barbara Carrera är filmens
ögongodis och hennes skönhet blir ännu mer tydlig i kontrast till Moreaus
skapelser, vars makeup är minst sagt imponerande för sin tid. Filmens miljöer
på paradisön är fantastiska och bara det i sig gör att man aldrig tappar intresset
för The Island of Dr. Moreau.
Laurence Rosenthals musik är väldigt bra och är även den en viktig komponent till
att filmen är så lyckad. The Island of
Dr. Moreau är en på sina ställen ganska våldsam och blodig skapelse för att
ha fått klassificeringen PG, särskilt en scen i slutet som innehåller en vass
pinne och ett öga gör åldersgränsen lite otippad. Jag gillar The Island of Dr. Moreau skarpt
(dvdn jag köpte är supersnygg) och det är en film jag definitivt kommer att
spendera fler eftermiddagar tillsammans med.
Minns att jag såg denna som liten och att jag tyckte den var riktigt spännande. Får väl ta och se om den en vacker dag
SvaraRaderaDet är den när man är vuxen också!
SvaraRadera