Curse of Chucky (2013)

Rullstolsbundna Nica bor tillsammans med sin psykiskt labila moder Sarah i en stor villa i utkanten av staden. En dag får modern Good Guy-dockan Chucky levererad till huset. Ingen avsändare står på paketet så hon avfärdar det som ett dåligt skämt och slänger dockan i soporna. Följande natt vaknar Nica av ett skrik och finner sin livlösa moder på nedervåningen i en pöl av blod. Nicas storasyster Barb tar första bästa flyg tillsammans med sin familj och deras barnflicka och flyttar in hos lillasystern i väntan på att kunna övertala henne om att sälja huset. Barbs dotter Alice hittar dockan Chucky och de blir oskiljaktiga men vi vet ju alla att Chucky inte är en trevlig prick. Massmördaren Charles Lee Ray gömmer sig i plastkroppen i väntan på att ta en ny kropp i besittning. Snart är mardrömmen ett faktum.

”Hi, I’m Chucky and I’m your friend till the end.”

Då var det dags för det sjätte kapitlet i historien om den onda dockan Chucky. Don Mancini som står för manus på alla de föregående filmerna och som regidebuterade med det senaste bidraget Seed of Chucky återvänder till historien nästan tio år senare med Curse of Chucky. Jag gillar de första tre delarna av Child’s Play. De senaste två är väl småkul men de tilltalar mig inte alls på samma vis då den överdrivna humorn fick ta allt för stort fokus. Nu är Mancini tillbaka till rötterna igen och även fast humorn fortfarande finns där, mest i form av Chucky’s burdusa utspel, är Curse of Chucky mer en renodlad skräckfilm. Curse of Chucky fick ingen biopremiär utan släpptes direkt på dvd (eller blu-ray om man så önskar) men det är ingenting som märks särskilt tydligt, resultatet känns allt annat än billigt. Skådespelarna lär inte bli belönade med någon oscarstatyett i framtiden men de fungerar och Brad Dourifs (som även denna gång står för Chuckys ilskna stämma) dotter som spelar Nica fungerar alldeles utmärkt i huvudrollen.

”It’s a doll. What’s the worst that can happen, huh?”

Curse of Chucky är en ganska stämningsfull rulle och det känns befriande att slippa de komiska utspelen från de båda tidigare filmerna. Den gamla, nästan gotiska villan (i modern tappning) är en utmärkt utspelningsplats och nästan hela filmen tar plats inom husets fyra väggar och det skapar en klaustrofobisk känsla som fungerar fint. Dramaturgin mellan Nica och storasystern och hennes familj är väl inte mycket att hänga i granen men i ärlighetens namn så ger man ju blanka fan i det i en film som denna. Publiken vill se blodet flyta och även fast det inte är överdrivet mycket av den varan (och ibland ganska oinspirerat) blir vi serverade ett och annat våldsdåd. Tyvärr är det mycket cgi och Chuckys ansiktsuttryck ser lite väl besynnerliga ut ibland men i det stora hela är det ingenting som stör. Cirkeln om historien kring mördaren Charles Lee Ray sluts i detta kapitel och vi får reda på lite av galningens bakgrund och det är en välkommen inblick. Att sedan Mancini väljer att knyta ihop säcken med i stort sett varenda nyckelkaraktär i de fem filmerna känns lite onödigt och hastat och när eftertexterna har rullat och ytterligare några minuters speltid återstår känner jag mig ganska mätt på historien om den onda dockan. Curse of Chucky bygger upp en bra stämning under filmens första timme och sedan är det pang på karamellen som vanligt under den återstående speltiden. Curse of Chucky passar bra in tillsammans med de första tre filmerna och den känns som en typisk åttiotalsskräckis och det uppskattar jag som fan. Däremot är Curse of Chucky långt ifrån ett mästerverk men den fungerar för stunden och fans av serien lär inte bli särskilt besvikna. Jag håller fortfarande den ursprungliga trilogin ganska högt och det är kul att se en sprillans ny Chucky-film igen men nu får det räcka och jag hoppas att Mancini en gång för alla låter Chucky vila i frid.