Den tuffa ökensnuten Coogan blir ivägskickad till storstaden
när han trilskats en gång för mycket med sin chef. Coogan får i uppdrag att
transportera fången Ringerman från New York tillbaka till Arizona. När Coogan
anländer till storstaden visar det sig att fången tagit en LSD-tripp och måste
spendera en längre tid på sjukan. Då Coogan inte vill vistas i New York mer än
nödvändigt skriver han mot doktorns rekommendationer ut Ringerman för att
transportera honom tillbaka till Arizona på eget bevåg. Det dröjer inte många
minuter innan Ringerman lyckas fly och vad som till en början verkade vara ett
rutinuppdrag förvandlas till en actionladdad jakt i asfaltsdjungeln.
”There’s always danger of residual psychotic
reaction to LSD. He can be trouble.”
Clint Eastwood är och har alltid varit en av mina
favoritskådespelare. Inte för att han talangmässigt är en den bästa som har
gått i ett par skor men han har alltid varit coolheten personifierad för mig.
Det var min första filmhjälte och Eastwood har betytt oerhört mycket för mitt
filmintresse, jag tror till och med att det var han som väckte det hos mig.
Clintan fångade alltid busarna och kammade hem de vackraste tjejerna. När jag
var liten, jag kan inte ha varit mer än åtta-nio år, gick det en filmserie med
Clintan på tv och min far lät mig titta på några av dem tillsammans med honom.
En av de filmerna var Coogan’s Bluff och jag hade läst om filmen i tidningen
när veckans tv-bilaga kom med posten, jag var eld och lågor och längtade tills
filmen skulle visas. När dagen äntligen kom var jag och min far på väg hem från
någonstans och väglaget var bedrövligt. Bilen fick sladd och vi hamnade oskadda
i diket vid sidan av vägen. På en åker i närheten låg ett hus där ett äldre par
förbarmade sig över oss och lät far låna telefonen så att han kunde ringa efter
bärgning och efter en kompis som kunde komma och hämta oss. När vi kom hem hade
filmen redan börjat och jag hann bara se den sista halvan, men det var den
tuffaste film jag någonsin sett. Så tyckte jag i och för sig om varje ny film
jag såg med Clintan i huvudrollen men Coogan’s
Bluff är den film som jag har starkast minne av från min barndom. Jag har
fram tills idag aldrig sett hela filmen men i helgen då jag var på ”megaloppis”
på Malmömässan hittade jag dvdn, tillsammans med några andra Clintanfavoriter,
för en tia.
”I don’t like violence, Mr Wonderful… whatever
your name is. You better drop that blade or you won’t believe what happens
next, even while it’s happenin’.”
Coogan’s Bluff
blev Clint Eastwood’s första film, efter det att han slog igenom ordentligt
inom västerngenren, där han inte spelade en kobojsare. Eastwood är emellertid
iklädd cowboyhatt och boots och filmen inleds i Arizonas ökenlandskap men Coogan’s Bluff bär fler likheter med Dirty Harry än med Sergio Leone’s
dollartrilogi. Det är det första av många sammarbeten med regissören och
mentorn Don Siegel. Eastwood levererar ett för honom standardporträtt av en
hårding som slår först och pratar sen, något som blev ett signum för honom i
hans kommande personporträtt. Han är som klippt och skuren i rollen som
utbölingen Coogan och kontrasterna mellan den hippa storstadens invånare och
honom själv är ofta riktigt träffsäkra. Coogan är en mansgris som inte bryr sig
det minsta om ordning och reda eller byråkratiska tillvägagångssätt. Kvinnorna
avgudar honom, männen hatar honom. Eastwood levererar en rad skarpa repliker
och den syrliga humorn är många gånger störtskön. Coogan’s Bluff är till en början en ganska stillsam historia och
inte alls lika actionpackad som jag hade förväntat mig. Spänningen och rafflet
dröjer till den sista halvtimmen och fram till dess glider Clintan mest runt
och charmar kvinnorna och retar upp männen. Från hippiefesten (där det visas en
scen ur Tarantula, i vilken Clintan spelar en tidig roll som stridspilot) och
efterföljande barslagsmål är det dock fullt ös och den avslutande
motorcykeljakten är en höjdare. Är man inte en älskare av Clintanfilmer är
kanske Coogan’s Bluff inte ett
förstahandsval men jag tycker att det är en skön rulle och ett underhållande
tidsdokument från det härliga sextiotalet. Det är inte min favoritfilm med
Clintan i huvudrollen men jag kommer definitivt att se den igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar