tisdag 5 november 2013

Coogan's Bluff (1968)




Den tuffa ökensnuten Coogan blir ivägskickad till storstaden när han trilskats en gång för mycket med sin chef. Coogan får i uppdrag att transportera fången Ringerman från New York tillbaka till Arizona. När Coogan anländer till storstaden visar det sig att fången tagit en LSD-tripp och måste spendera en längre tid på sjukan. Då Coogan inte vill vistas i New York mer än nödvändigt skriver han mot doktorns rekommendationer ut Ringerman för att transportera honom tillbaka till Arizona på eget bevåg. Det dröjer inte många minuter innan Ringerman lyckas fly och vad som till en början verkade vara ett rutinuppdrag förvandlas till en actionladdad jakt i asfaltsdjungeln.

”There’s always danger of residual psychotic reaction to LSD. He can be trouble.”

Clint Eastwood är och har alltid varit en av mina favoritskådespelare. Inte för att han talangmässigt är en den bästa som har gått i ett par skor men han har alltid varit coolheten personifierad för mig. Det var min första filmhjälte och Eastwood har betytt oerhört mycket för mitt filmintresse, jag tror till och med att det var han som väckte det hos mig. Clintan fångade alltid busarna och kammade hem de vackraste tjejerna. När jag var liten, jag kan inte ha varit mer än åtta-nio år, gick det en filmserie med Clintan på tv och min far lät mig titta på några av dem tillsammans med honom. En av de filmerna var Coogan’s Bluff och jag hade läst om filmen i tidningen när veckans tv-bilaga kom med posten, jag var eld och lågor och längtade tills filmen skulle visas. När dagen äntligen kom var jag och min far på väg hem från någonstans och väglaget var bedrövligt. Bilen fick sladd och vi hamnade oskadda i diket vid sidan av vägen. På en åker i närheten låg ett hus där ett äldre par förbarmade sig över oss och lät far låna telefonen så att han kunde ringa efter bärgning och efter en kompis som kunde komma och hämta oss. När vi kom hem hade filmen redan börjat och jag hann bara se den sista halvan, men det var den tuffaste film jag någonsin sett. Så tyckte jag i och för sig om varje ny film jag såg med Clintan i huvudrollen men Coogan’s Bluff är den film som jag har starkast minne av från min barndom. Jag har fram tills idag aldrig sett hela filmen men i helgen då jag var på ”megaloppis” på Malmömässan hittade jag dvdn, tillsammans med några andra Clintanfavoriter, för en tia.

”I don’t like violence, Mr Wonderful… whatever your name is. You better drop that blade or you won’t believe what happens next, even while it’s happenin’.”

Coogan’s Bluff blev Clint Eastwood’s första film, efter det att han slog igenom ordentligt inom västerngenren, där han inte spelade en kobojsare. Eastwood är emellertid iklädd cowboyhatt och boots och filmen inleds i Arizonas ökenlandskap men Coogan’s Bluff bär fler likheter med Dirty Harry än med Sergio Leone’s dollartrilogi. Det är det första av många sammarbeten med regissören och mentorn Don Siegel. Eastwood levererar ett för honom standardporträtt av en hårding som slår först och pratar sen, något som blev ett signum för honom i hans kommande personporträtt. Han är som klippt och skuren i rollen som utbölingen Coogan och kontrasterna mellan den hippa storstadens invånare och honom själv är ofta riktigt träffsäkra. Coogan är en mansgris som inte bryr sig det minsta om ordning och reda eller byråkratiska tillvägagångssätt. Kvinnorna avgudar honom, männen hatar honom. Eastwood levererar en rad skarpa repliker och den syrliga humorn är många gånger störtskön. Coogan’s Bluff är till en början en ganska stillsam historia och inte alls lika actionpackad som jag hade förväntat mig. Spänningen och rafflet dröjer till den sista halvtimmen och fram till dess glider Clintan mest runt och charmar kvinnorna och retar upp männen. Från hippiefesten (där det visas en scen ur Tarantula, i vilken Clintan spelar en tidig roll som stridspilot) och efterföljande barslagsmål är det dock fullt ös och den avslutande motorcykeljakten är en höjdare. Är man inte en älskare av Clintanfilmer är kanske Coogan’s Bluff inte ett förstahandsval men jag tycker att det är en skön rulle och ett underhållande tidsdokument från det härliga sextiotalet. Det är inte min favoritfilm med Clintan i huvudrollen men jag kommer definitivt att se den igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar