My Bloody Valentine (1981)

Kalendern har masat sig fram till torsdagen den tolfte februari och folket i en liten stad är i full färd att planera årets stora alla hjärtans dag partaj. Det är tjugo år sedan staden firade högtiden senast och när borgmästaren får en hjärtformad ask med ett människohjärta i gör sig stadens ruskiga förflutna ännu en gång påmind. För tjugo år sedan blev fem gruvarbetare levande begravda i Henniger Mine, samtidigt som stadens resterande invånare roade sig med stoj och stim. Efter sex dagar lyckades en av de olycksdrabbade satarna grävas fram ur ruinerna. Gruvarbetaren Harry Warden hittades knaprande på en av sina kamraters avslitna armar och skickades med en enkelbiljett till stadens mentalsjukhus. Ett år senare, på alla hjärtans dag lyckades han fly och mördade alla de som var ansvariga till den fruktansvärda olyckan. Harry utfärdade en varning till stadens invånare – om de någonsin firade högtiden igen skulle han komma tillbaka och avsluta det han påbörjat…

”It’s a bad time, this time of year. Bad things coming. My words, you hear. Beware the 14th if you value your life.”

Jag älskar My Bloody Valentine! Jag har aldrig tidigare sett den oklippta versionen av filmen och även fast utgåvan jag sett var sönderklippt har den alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det är en av mina favoriter i genren, kanske till och med min absoluta favoritslasherfilm. Som så många andra våldsamma skapelser från samma era hade My Bloody Valentine stora problem med censurens vassa sax och i stort sett alla mord blev rejält nedklippta eller helt borttagna när den gick upp på biograferna nittonhundraåttioett. Det dröjde till 2009 innan filmen släpptes i sitt ursprungliga bloddrypande format och det dröjde ytterligare fyra år innan jag äntligen fick se den utan en massa irriterande ingrepp. Oj oj oj vilken upplevelse, det kändes som om jag såg filmen för första gången.

”Piss on Harry Warden and that damn old legend. We’re gonna have ourselves a party.”

My Bloody Valentine kom i kölvattnet efter Friday the 13th som tog den unga publiken med storm. My Bloody Valentine bär många likheter med både Halloween och Friday the 13th och det är synd att säga att den är särskilt originell. Det betyder emellertid inte att den känns som en taskig kopia, tvärtom – My Bloody Valentine är ett av de bästa exemplen som gjorts bland de högtidsbaserade slasherfilmerna. Istället för att innehålla dyngkåta ungdomar som skubbar från plugget eller firar sommarlov med fylla och oskyddat sex är huvudrollsinnehavarna denna gång ”vuxna” människor runt trettioårsåldern som försörjer sig genom att slita i stadens gruva. De spottar dock inte i glasen utan när stämpelklockan har slutat ticka bär det raka vägen till krogen för alkohol och raggning. Karaktärerna är ovanligt sympatiska (Hollis är en fantastisk figur med schysst mustasch) och har fått lite mer djup än vanligt, mest märkbart i den känsloladdade kärlekstriangeln.

”Roses are red, violets are blue. One is dead, and so are you!”

My Bloody Valentine är en av de mest händelserika slasherfilmerna jag har sett. Våldsamheterna är inte centrerade till filmens första fem och sista tjugo minuter, utan här är morden väl fördelade. Det är fullt ös från början till slut och den obligatoriska inledningssekvensen där det förflutna berättas är borttagen och ersatt med en inledning som summerar hela genren under några minuter. Stadens plågsamma förflutna vävs istället in portionsvis under filmens gång och det är ett väldigt effektivt tillvägagångssätt för att hålla historien vid liv. My Bloody Valentine bygger upp en dunderskön stämning och när inte den otäcka och lågmälda skräckfilmsmusiken spelas är det country för hela slanten och även fast jag älskar just den musikgenren kunde jag inte i mina vildaste drömmar tro att den skulle kunna passa så bra in i en skräckfilm. Precis som i den fantastiska Madman innehåller även My Bloody Valentine en specialskriven komposition, vilken summerar hela skrönan kring vettvillingen Harry Warden. När eftertexterna rullat färdigt spolade jag genast tillbaka för att höra låten igen och så höll jag på några gånger – så bra är faktiskt John Dermott’s The Ballad of Harry Warden! Morden är förstaklassiga och hela whodunit aspekten är inte helt enkelt att klura ut. Är det legenden som har vaknat till liv eller är det en av invånarna i staden som målar hålan röd? Miljöerna är klockrena (de spelades in i en riktig gruva) och man kan nästan känna dammet i näsan när karaktärerna smyger omkring i gruvan och det är lite konstigt att det aldrig gjordes en uppföljare till filmen. My Bloody Valentine är ett mästerverk inom slashergenren och bör ses av alla!