And Soon the Darkness (1970)

Två brittiska tjejer cykelsemestrar på den franska landsbygden. När de två turisterna blir oense om hur semestern ska läggas upp, skiljs de åt. Cathy, som tröttnat på tramporna, lägger sig vid vägkanten för att vila upp sig och bättra på solbrännan. Jane cyklar vidare men när hennes dåliga samvete hinner ikapp henne stannar hon vid ett café för att vänta på sin vän - men Cathy dyker aldrig upp. Jane återvänder till platsen där de skiljdes åt men Cathy är spårlöst försvunnen. Utan att veta vem hon kan lita på beger sig Jane på en desperat jakt efter sin vän, i ett land där språket är främmande och landskapet för henne outforskat.

”Bad road. Bad road!”

Fem år innan regissören Robert Fuest gav publiken den sataniska toppenfilmen The Devil’s Rain och de båda filmerna om Dr. Phibes regisserade han den brittiska filmpärlan And Soon the Darkness. För några år sedan kom en nyinspelningen, vilken jag inte har många minnen från. Har man inte sett originalet så tycker man kanske att den är bra men den nya tagningen på historien kommer inte ens i närheten av originalets storhet.

”Frightened? You don’t have to be.”

And Soon the Darkness använder sig av den smått genialiska taglinen ”Remember the way Hitchcock kept you on the edge of your seat...?”. Det ger publiken hopp om att det de ska bevittna är spänning i mästarklass. Många filmer skulle kunna använda sig av liknande lockelse för att dra till sig publiken men här levererar filmen vad den lovar. Likheterna med Hitchcock kanske inte är särskilt många men det är en fullkomligt lysande rulle där spänningen och atmosfären är blytung. Till en början är And Soon the Darkness en ganska händelselös historia men det dröjer inte länge innan den långsamma, trevande och krypande stämningen om att någonting är väldigt fel infinner sig. Befolkningen på landsbygden beter sig alla mysko och man vet att någonting fruktansvärt har hänt eller är på väg att hända. Om man inte förstår det franska språket är den otrygga känslan ännu mer påtaglig, då ingen av dialogen är översatt, och frustrationen och rädslan som Jane känner i sitt sökande efter sin vän känns äkta. Fuest’s regi är av toppklass och det finns mängder av finurliga kameravinklar och tagningar som är ruggiga utan att de egentligen leder till någonting speciellt. Den vackra landsbygden är en strålande kontrast till den otäcka stämningen. Den atmosfärsfyllda musiken är i perfekt harmoni med den otrygga tonen i filmen och den långsamma uppbyggnaden är utomordentligt iscensatt. And Soon the Darkness utspelar sig under mindre än ett dygn och aldrig i mörker men ändå lyckas filmen med att kännas ruggig, en sekvens fick till och med mig att rycka till i soffan. Den avslutande katt och råtta leken är grymt spännande och den dystra men ändå hoppfulla avslutningen är fenomenal. And Soon the Darkness är ett brittiskt mästerverk som sorgligt nog alldeles för få har sett.