Ticks (1993)

Ett gäng problematiska ungdomar med trista uppväxtförhållanden blir ivägskickade av sina föräldrar till ett vildmarksläger för att komma i harmoni med hjälp av naturens helande krafter. Utflykten bort från storstaden blir ingen picknick för varken ungdomarna eller deras lägerledare när de blir tvungna att kämpa för sina liv då skogen plötsligt kryllar av muterade småkryp. Elaksinnade marijuanaodlare har proppat plantorna fulla med dundersteroider för att få deras odling att växa snabbare men det är inte det enda som växer med en rasande fart i skogen. Fästingar som fått smak på gödningen förvandlas till stora monster och attackerar allt som kommer i deras väg…

”I’m infested!”

Många av de skräckfilmer som kom i början av nittonhundranittiotalet ligger mig än idag varmt om hjärtat. Nittonhundranittiotre kom en hel dröse filmer som hjälpte till att forma mitt skräckfilmsintresse. Warlock: The Armageddon, Witchboard 2, Jason Goes to Hell, Army of Darkness och Ticks var alla filmer som jag såg många gånger under mina ungdomsår. De kom ut i videobutikerna när mitt skräckfilmsintresse var som störst och jag törstade efter nya titlar som skulle skrämma skiten ur mig. Dessutom var de sprillans nya och ingen hade på förhand berättat för mig vad de hade i sitt sköte. Just Ticks var en av de skapelser som jag såg flest gånger och jag älskade den. Den innehöll allt jag avgudade och letade efter i en film. Stora monster, blod och en vacker pingla att vila ögonen på. Nu är det länge sedan jag såg den senast och jag passade på att beställa ett exemplar när Olive Films (samma bolag som tidigare i år gav oss Witchboard 2) släppte den på dvd och blu-ray för några månader sedan.

Ticks är en riktigt trevlig uppgradering av femtiotalets monsterfilmer med elaksinnade djur i de största rollerna. Skitstora fästingar (egentligen är det bara en av dem som är riktigt stor, men i alla fall) är ett fantastiskt påhitt och det borde göras fler filmer med de ”små” krypen i centrum. Regissören Tony Randel är mest känd för den första uppföljaren till Hellraiser men den film jag sett flest gånger av honom (vid sidan av Ticks) är Amityville 1992: It’s About Time, en ganska sunkig uppföljare till The Amityville Horror som jag har svårt att tycka illa om. Jag hatar Seth Green och tyvärr har han en av de största rollerna i Ticks men han är ändå inte den mest irriterande figuren i rullen. Varenda roll i Ticks är stereotypa personporträtt där den ena är mer irriterande än den andra men i detta fall är det verkligen ingenting som jag tänker klaga på. De verkliga huvudrollsinnehavarna, fästingarna är ju de vi bryr oss om och vill se mer av, eller hur?! Vi blir serverade schyssta specialeffekter med mycket klet, slemmigheter och krypande under huden. Fästingarna är ettriga satar som biter sig fast och vägrar släppa taget om man inte sätter fyr på dom. De ser dödsfräcka ut och låter som ett gäng kastanjetter när de far över marken. Ticks är en fartfylld historia där det händer grejer precis hela tiden. Den levererar inga nyheter och vi har sett det förut men det är en underhållande variant på när naturen slår tillbaka och det är en film som jag kommer att se fler gånger i framtiden. Jag tycker fortfarande att Ticks är en helt fantastisk film och det är lite konstigt att det aldrig kom någon uppföljare, vi blir ju nästan lovade det under de sista minuterna…