The City of the Dead (1960)

Historieläraren Alan Driscoll (spelad av Christopher Lee) sänder sin mest lovande student Nan Barlow till den lilla staden Whitewood i New England för att fördjupa sig i det kittlande ämnet som berör häxor, svart magi och djävulsdyrkan. Trots att hennes bror och fästman avfärdar hennes passion som mumbo jumbo struntar hon i detta och åker allena till det lilla värdshuset Ravens Inn för att samla ihop material till sin uppsatts. Det uppdagas att nästan trehundra år tidigare, i samma stad så brändes häxan Elisabeth Selwyn på bål till tonerna av byfolkets upphetsande slagord. Innan flammorna sände henne med en enkelbiljett till helvetet förbannade hon staden och dess invånare för all framtid. När Nan inser faran är det redan för sent. Invånarna planerar en svart mässa till hyllning för Lucifer och Nan är huvudattraktionen.

”In Whitewood, time stands still.”

Jag hade till i tisdags aldrig hört talas om den brittiska filmen The City of the Dead tidigare. När jag hittade den begagnade dvdn med den kittlande sloganen ”The Thrills – The Chills of Witchcraft Today” tvekade jag inte många sekunder då det är filmer som denna jag ständigt söker efter. The City of the Dead, även känd under titeln Horror Hotel är den första filmen på det brittiska filmbolaget Amicus Productions (som då gick under namnet Vulcan Films). Filmbolaget förknippades ofta med Hammers filmer och det är inte särskilt konstigt när man ser The City of the Dead då allt som förknippas med en bra Hammerfilm finns här.

”There’s something evil about the village and on certain nights the inhabitants leave the streets, close the doors and stay behind them. And on these nights, the dead come to life.”

När en film inleds med flera rungande ”burn the witch” följt av ett häxbål kan det knappast gå fel, och det gör det inte heller. Det är konstigt att inte The City of the Dead nämns oftare i ockulta filmers sammanhang då detta är en riktig pärla. Dimman ligger tät, åskan mullrar, spindelnät klär de mörka källarutrymmena, häxor och gestalter i svarta kåpor strövar omkring och läbbiga kyrkogårdar omringar den lilla byn där alla invånarna beter sig mysko. Gillar man detta (det måste vara omöjligt att inte falla pladask för dessa ingredienser) är The City of the Dead ett säkert kort och jag uppmanar alla som läser att försöka lägga beslag på ett exemplar av filmen. Den brittiska originalversionen som är två minuter längre än den amerikanska är förstås den som är att rekommendera. Man kan säga att filmen är indelad i två delar där den andra och avslutande akten ofta känns som ett kusligt deja vu. The City of the Dead är en otroligt stämningsfull rulle. Det tystlåtna mässandet, den spöklika musiken som stundtals lättas upp av ett jazzigt soundtrack är väldigt passande och allt ser fruktansvärt snyggt ut (särskilt de sataniska inslagen), i vackert svartvitt. Slutet är riktigt bra och knyter ihop säcken på ett tillfredställande sätt. Det är precis såhär en mysrysare ska se ut!