American Horror Story: Asylum (2012)

Utspelningsplatsen är mentalsjukhuset Briarcliff under det tidiga nittonhundrasextiotalet. Bortslösade liv sätts bakom lås och bom för att samhället ska slippa kännas vid dem. Briarcliff är ägd av kyrkan och styrd av Syster Jude Martin som tar ut all sin ilska på de intagna samtidigt som hon själv är betungad av skuldkänslor. Vid hennes sida står den unga och naiva Syster Mary Eunice McKee och den ondskefulla doktor Arthur Arden som utför fasansfulla experiment på patienterna, allt i vetenskapens tvivelaktiga namn. En snokande reporter vid namn Lana Winters får nys om sjukhusets senaste tillökning och försöker att få en kort intervju med den nyligen intagna Kit Walker som står anklagad för en rad bestialiska kvinnomord. När Lana inser att allt inte står rätt till på Briarcliff och att ledningen inte är guds bästa barn är det redan för sent. Hon vaknar upp fastbunden i en säng efter det att hennes älskarinna svikit henne i utbyte mot att deras smutsiga hemlighet inte når samhällets fördömande öron. Det värsta ligger emellertid framför henne och en mardröm utan dess like tar sin början.

Jag tyckte mycket om herrarna bakom Nip/Tuck's senaste skapelse - American Horror Story. När jag hörde att de fick grönt ljus för ytterligare en säsong som inte hade någonting med den första att göra blev jag till en början något skeptisk. Sedan började det dock dyka upp en rad med otroligt snygga bilder från den kommande säsongen och dessutom visade det sig att det skulle utspela sig på ett mentalsjukhus, i regi av nunnor och att en mördare vid namn Bloody Face skulle spela en viktig roll. Självklart höjdes mina förväntningar kollosalt men det dröjde inte många minuter innan jag förstod att American Horror Story: Asylum inte skulle göra mig besviken.

”Just remember. If you look in the face of evil, evil’s going to look right back at you.”

Precis som med The Wire, vilken jag såg klart under föregående vecka, tänkte jag bara nöja mig med en kort notis om vad jag tyckte och tänkte kring American Horror Story: Asylum men jag insåg ganska snabbt att det krävdes fler bokstäver än så. Den första säsongen hade en bra berättad historia om ett spökhus och denna gång är det ett mentalsjukhus med dess intagna och anställda som står i centrum. Många av de skådespelare som var med i den första säsongen är med även denna gång, fast som andra karaktärer. Huruvida de har någon koppling till sina karaktärer i Asylum eller inte vet jag inte då jag inte har säsong ett färsk i minnet men det är möjligt. Jessica Lang är som vanligt strålande, här som den skuldbelagda nykristna Syster Jude men de som imponerar mest är trots allt den djävulsbesatta Syster Mary Eunice och den skogstokiga Dr Arden, vetenskapsmannen som kanske/kanske inte har rötter i det forna nazityskland. Den skarpa dialogen kunde lätt ha blivit tröttsam och klichéfylld men här slår de ofta huvudet på spiken med sitt makabra tonfall. Seriens skapare Ryan Murphy och Brad Falchuk har lyckats få med en imponerande blandning av skräckens alla element. Utomjordingar, galna vetenskapsmän, monster, exorcismutförande präster, nekrofiler, kåta nunnor, ondskefulla barn, seriemördare med allehanda böjelser, nazister, djävulen och självaste döden är bara några av de karaktärer som döljer sig i seriens tretton avsnitt. Självklara förebilder som The Exorcist, The Texas Chain Saw Massacre, Frankenstein och till och med One Flew Over the Cuckoo’s Nest är uppenbara men de känns sällan plagierade, däremot förvånansvärt fräscha, engagerande och ibland till och med nyskapande.

Efter första avsnittet blev jag helt uppslukad och såg halva säsongen i ett svep. Det är väldigt intensivt och händelseförloppet rör sig framåt i ett rasande tempo utan att det känns rörigt eller att vi blir serverade för mycket (eller för lite) av det goda. Att seriens avsnitt klockar in på runt fyrtio minuter hjälper förstås och i slutändan känns det som om jag just blivit serverad en nio timmar lång men lysande skräckfilm. Den fristående fortsättningen faller mig mer i smaken än föregångaren och det var längesedan jag blev så oförskämt underhållen av en tv-serie. Allt är förbannat snyggt utfört och förtexterna är bland det snyggaste jag sett i en tv-serie. Seriens omgivningar är otroligt effektiva, även när den inte utspelar sig bakom de låsta dörrarna på Briarcliff. Till och med ett spontant dansnummer får mig inte att rygga tillbaka utan det kunde inte komma i en mer passande situation, dessutom är låten (som alla andra som spelas under seriens gång) lysande exempel på bra skapelser från sextiotalet. Precis som första säsongen pendlar det mellan då- och nutid där dåtiden denna gång får stå i centrum. I nästan varje avsnitt blir vi introducerade för en ny birollsfigur som får agera bakgrundhistoria till huvudpersonerna. Allt vävs ihop väldigt fint och när sista avsnittet tagit slut har de flesta av våra frågor besvarats. Jag slår handflatorna mot varandra och utbrister bravo. Det är våldsamt, stämningsfyllt och väldigt spännande och jag ser spänt fram mot seriens tredje säsong med undertiteln Coven. Den har premiär någon gång under den kommande hösten och aldrig tidigare har jag önskat att sommaren ska ta slut innan den ens har hunnit börja.