Body Bags (1993)

Då var det äntligen dags att bege sig ner i bårhuset igen och låta den döda obducenten presentera tre hårresande historier.

The Gas Station.

Anne studerar psykologi och tar ett nattskift på en ödslig bensinstation för att tjäna lite pengar och för att kunna fokusera på sina studier. Det blir inte mycket plugga av när en galen mördare går lös i närheten…

Hair.

Tunnhåriga medelåldersmannen Richard testar alla mirakelkurer han kan komma över för att få sitt hår att växa igen. När ingenting hjälper vänder han sig till en nystartad klinik som lovar guld och gröna skogar. Nog börjar håret växa igen alltid men det kommer med ett pris…

Eye.

En lovande basebollspelare förlorar sitt högra öga i en bilolycka. Han testar en ny och oprövad metod genom att implantera ett nytt öga från en avliden person – och det lyckas. Problemet är bara att han börjar lida av huvudvärk, humörsvängningar och se hemska syner…

” Natural causes... Natural causes... Natural causes... I hate natural causes! Give me a big stab wound to poke at and then I'm happy.”

John Carpenter, utspökad till livlös obducent, presenterar själv de tre bidragen till Body Bags. Förutom att han står för regin till de bägge inledande historierna delar han även med sig av sina karakteristiska toner i inledande The Gas Station. Hela upplägget och utförandet bär flera likheter med Tales from the Crypt och Carpenter introducerar, likt sin kollega Crypt Keeper, med passion och humor de tre historierna. Jag har inte sett Body Bags sedan vhs-tiden men då tittade jag på den så mycket att kassetten till slut gick sönder. Nu har äntligen det fantastiska filmbolaget Scream Factory släppt den i en snygg dvd/blu-ray kombo och den är värd vartenda öre.

Body Bags är ytterligare ett bevis på att nittonhundranittiotre var ett bra filmår. Det är en av mina favoriter bland de många antologirysarna och även fast det inte är en särskilt läskig film kompenserar den det genom att hela tiden ha glimten i ögat. Den inledande historien The Gas Station är klassisk Carpenter med ett simpelt men utmärkt upplägg om en seriemördare som senast sågs till i den fiktiva staden Haddonfield. En ensam tjej i ett låst bås vid en bensinmack som stöter på den ena figuren skummare än den andra, är hederlig gammal skräck utan en massa onödiga sidospår eller krusiduller. Hair är det andra bidraget där Carpenter står för regin och det är en mycket mer lättsam historia om åldersnoja. När jag såg bidraget senast hade jag långt, tjockt, svallande änglahår men nu har jag gått och blivit trettio+ och är några kilon tyngre och har avsevärt mindre hår på hjässan. Då tyckte jag inte att Hair var särskilt bra men nu uppskattar jag den desto mer. Stacy Keach är perfekt i huvudrollen och användandet av Crosby, Stills, Nash & Young’s Almost Cut My Hair är genialiskt. I den avslutande episoden Eye har Carpenter överlämnat regissörsstolen till kollegan Tobe Hooper och det är ytterligare ett bidrag som jag tycker mer om nu än då.  Det är det våldsammaste och mörkaste bidraget till Body Bags och herr Skywalker är bättre än väntat i huvudrollen. Det kryllar med kända ansikten och förutom Carpenter och Hooper dyker bland annat Wes Craven (karln borde stå framför kameran oftare då han här visar klara bevis på att han kan skådespela), Sam Raimi, Roger Corman, Charles Napier, David Warner, John Agar och Blondie-sångerskan Deborah Harry upp.

Body Bags är en tv-produktion men det är ingenting som märks av särskilt tydligt. Vi får se blod och slafserier, nakna (visserligen döda) kroppar och höra fult språk. Till en början var det tänkt att Body Bags skulle vara pilotavsnittet till en serie producerad av tv-kanalen Showtime men det blev aldrig av. Det är lite synd då Body Bags är ett trevligt bidrag till antologirysarvärlden och skulle projektet blivit av så skulle förmodligen Body Bags räknas som en kultserie idag. Specialeffekterna är schyssta serietidningsskapelser som ser alldeles förtjusande ut och de få datoriserade bidragen ser faktiskt inte fy skam ut de heller. Inget av bidragen är som sagt särskilt läbbiga men de håller en jämn och hög kvalité där den första och sista historien är de jag tycker bäst om. Body Bags är ett måste i filmhyllan.

The Tommyknockers (1993)

Författaren Bobbi Anderson snubblar över ett mystiskt föremål som är begravt i marken vid hennes hus. Det ger ifrån sig en svag vibration och utan att veta varför, börjar hon gräva fram vad som ligger gömt. Till hjälp har hon sin vän och älskare Gard, en misslyckad alkoholiserad poet som flyr från verkligheten till de trygga armarna hos sin älskade vän. Vad de tillsammans frigör är en uråldrig ondska från en annan värld och invånarna i den lilla staden Haven i Maine börjar sakta förändras. Plötsligt är de kapabla att skapa saker de aldrig tidigare kunnat drömma om, men allt kommer med ett pris. Under ett födelsedagskalas försvinner den unga pojken Davey i det tomma intet och stadens öde ligger nu i den alkoholiserade poeten Gards händer som tack vare sin inplanterade stålplatta i huvudet kan blockera ondskan…

”Late last night and the night before. Tommyknockers, Tommyknockers, knocking at the door. I want to go out, don’t know if I can, because I’m so afraid of the Tommyknocker man.”

Jag förstår inte riktigt varför så många klagar på The Tommyknockers och verkar tycka att det är en av författarens sämsta böcker. Som så många av Stephen King’s andra romaner är det en lång skapelse men det behöver inte betyda att det är dåligt, se bara på The Stand och It. Här blandar författaren friskt samhällskritik med gammal hederlig science fiction och skräck och som vanligt blir vi serverade intressanta personporträtt i inte minst författarparet Bobbi och Gard samt den godhjärtade polisen Ruth. Filmatiseringen som blev till en miniserie skapad för tv kom sex år efter det att boken släpptes och blev precis som boken inte särskilt väl mottagen och många menade att flera av skådespelarna inte passar alls i sina roller. Mycket fokus gick till att den före detta porrskådisen Traci Lords spelar en av rollerna och jag kan hålla med om att hennes rollprestation inte är den bästa men det är också den enda som inte är mycket att hänga i granen. Jimmy Smits och Marg Helgenberger är båda perfekta i sina roller som Gard och Bobbi och även fast Gard inte är en lika patetisk figur som i boken känns hans karaktär trovärdig.

”Du verkar inte direkt som hälsan själv, sade Gard. Men Haven påverkar folk på det viset nuförtiden.”

Stephen King predikar klart och tydligt sitt hat och sin rädsla för kärnkraftverken och de många framstegen inom teknologin som försätter människan i ett beroende till dess framgångar och existens. Det är påtagligt historien igenom men det blir aldrig påfrestande och det tar aldrig för stort fokus. Till en början får vi det väldigt klart för oss men sedan får den skrämmande historien ta mest plats. Som i många av författarens andra böcker refererar han till sig själv och sina verk och The Tommyknockers är inget undantag. Här fläskar King på rejält och förutom att hänvisa till sig själv i egen hög person kan man enkelt dra paralleller till romanerna The Talisman, The Dead Zone, It, The Shining, Firestarter och i filmatiseringen även Pet Sematary och Cujo, och det är ju alltid kul. Det tog mig lite mer än två månader att läsa färdigt boken men det berodde inte på att det var en dålig historia utan att jag det senaste året läst uteslutande King’s böcker och behövde en paus. The Tommyknockers är en av de böcker av författaren jag velat läsa mest när jag tog mig ann det gigantiska projektet att gå igenom allt författaren har skrivit i kronologisk ordning och även fast jag läst en hel del skit om boken i förväg blev jag definitivt inte besviken. Den innehåller typiska King-karaktärer som är lätta att tycka om, trots sina brister och de strax över åttahundra sidorna kändes inte det minsta överflödiga. Jag förstår faktiskt inte alls den kritik som The Tommyknockers har fått. Jag gillar den skarpt, både som bok och film. Den första delen av miniserien är riktigt bra och väldigt trogen förlagan och lyckas bygga upp en bra stämning. Den andra delen håller inte samma kvalité och mycket av Kings bok går förlorad i lyckliga slut och tramsiga händelseförlopp men i det stora hela är filmatiseringen väldigt lyckad. Specialeffekterna är inte mycket att prata om då de mest består av det gröna ljuset som föder skaparglädje hos invånarna men som i slutändan göder förödelse men det är effektivt och glöden trollbinder mig ibland lika mycket som de zombifierade invånarna. Den spöklika musiken gillar jag skarpt och dess syntlandskap adderar väldigt mycket till den tre timmar långa historien.

”Vad i herrans namn är detta för slags stad?”

Som vanligt när det kommer till filmatiseringar av Stephen King’s verk så har filmversionen ändrat händelseförloppen. Det själva ”blivandet” av karaktärerna i den lilla staden är inte lika groteskt detaljerade som i förlagan och Gards självömkande personlighet är inte alls lika påtaglig utan här framställs han som en ganska hyvelns kille som trots att han kämpar mot flaskan faktiskt kan hålla sig när det väl gäller. Det är lite synd då mycket av bokens styrka just sitter i karaktären Gard som är starkt influerad av King själv. Samma sak gäller hela filmens crescendo till det oundvikliga slutet. I boken finns det inga lyckliga slut men i filmen knyter man ihop berättelsen snabbt och enkelt för att tillfredställa de oroliga tittarna och det förstör en hel del. Slutet är inte för den delen misslyckat och mycket av det som sker under den sista halvtimmen är underhållande men jag kan inte förstå varför så många filmatiseringar av författaren har alternerats till det ljusare alternativet. Strunt samma, jag ska inte sitta och ta upp mer tid med det. När King skrev The Tommyknockers blev det för mycket av det goda och hans fru Tabita ordnade ett möte med släkt och vänner för att stoppa hans missbruk, vilket visade sig ha en positiv inverkan på författaren. Han skriver själv i sin bok On Writing att ”jag satt oftast uppe till långt efter midnatt med en puls på hundratrettio och med bomullstussar i näsan för att hindra kokainnäsblodet” och någonstans har jag läst att han knappt minns att han skrivit boken, om det är sant eller inte kan jag inte uttala mig om men om det stämmer så är resultatet om möjligt ännu mer imponerande. The Tommyknockers är inget mästerverk och den har sannerligen sina brister men jag gillar i varje fall både boken och filmatiseringen skarpt. Det är en av mina favoritfilmer av författarens böcker och skulle det inte vara för den sista halvan skulle det förmodligen vara en av mina topp tre och dessutom var filmatiseringen mycket bättre än jag minns den. Har man inte läst boken är mycket av det jag tagit upp inte ett problem, även fast den kan kännas något förlegad i sitt utförande idag, och har du ingenting bättre för dig är The Tommyknockers ett alldeles förträffligt tidsfördriv, både som bok och film.

Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino har inspirerats av gamla b-filmer under hela sin karriär och hans filmer osar av vad som en gång visades på drive-in biograferna. Han hyllar vad de flesta kallar för dålig smak och visar öppet och ofta sin kärlek till filmen och det syns i hans verk. Han har hjälpt bortglömda stjärnor tillbaka till rampljuset och fått filmtittare att inse att bara för att en film klassas som B, C eller D behöver det inte betyda att det är dåligt. Han blev uppmärksammad när hans Reservoir Dogs gjorde debut för tjugo år sedan men det var inte förrän två år senare som han blev älskad och geniförklarad av hela världen för sin Pulp Fiction. Mycket har hänt sedan dess och han tar god tid på sig mellan filmerna. Varje gång en ny skapelse signerad Tarantino blir aktuell håller kritiker och beundrare andan och börjar spekulera om vad som komma skall. Det har gått tre år sedan hans senaste film, Inglourious Basterds, hade premiär och nu är det äntligen dags igen. Denna gång hoppar vi tillbaka till mitten av artonhundratalet, två år innan det amerikanska inbördeskriget och blir serverade en nästan tre timmar lång västernfilm som utspelar sig i den amerikanska södern där slaveriet står i centrum.

Året är artonhundrafemtionio och en fängslad samling slavar går genom ett kallt Texas. Plötsligt bryts tystnaden när den tyska tandläkaren och prisjägaren King Schultz ber om att få köpa en av slavarna. Han vill ta slaven Django med sig för att med hans hjälp peka ut tre bröder som är efterlysta för mord. I gengäld vinner Django sin frihet och en mindre summa pengar. Django som har egna ouppklarade affärer med de efterlysta mördarna antar uppgiften och de ger sig av. När uppdraget är avklarat är Django en fri människa och då Schultz ser talang hos Django slår de sina kloka huvuden samman och lämnar över lik i utbyte mot betalning till lagens män. Django har en dröm om att återförenas med sin fru som han skiljdes från vid en slavmarknad i Mississippi. Han får reda på att hon befinner sig på det ökända bomullsplantaget Candyland och långsamt sätts en plan i verket om att frita hans älskade Broomhilda von Shaft.

“Let me get this straight: Your slave wife speaks German and her name is Broomhilda von Shaft?”

I Quentin Tarantinos filmer finns det alltid mängder av referenser till filmer han beundrar och Django Unchained är inget undantag. Titeln är en hyllning till Sergio Corbuccis film Django från nittonhundrasextiosex med Franco Nero i titelrollen. Nero själv dyker upp i en kort sekvens halvvägs in i filmen under ett mandingo-slagsmål och då Jamie Foxx presenterar sig och förklarar att bokstaven D är tyst i hans namn säger Nero ”jag vet” och går där ifrån. Tarantino har även valt att använda originalfilmens titelmelodi när Django Unchained drar igång. Där tar dock likheterna med Corbuccis film slut och en annan tar vid. Tarantino har valt att berätta en helt annan historia och Django Unchained är den bästa film han gjort sedan Kill Bill, eller kanske någonsin.

"They ain't never seen a nigger on a horse.”

Det har varit mycket snack om att Tarantino varit sugen på att göra en giallo eller en slasherfilm och jag tror att det var därför jag blev något besviken på Inglourious Basterds när jag såg den på bio. Jag tyckte att filmen var väldigt bra men det var någonting jag saknade, någonting i stil med just det som Django Unchained har. Tysken Christoph Waltz tyckte jag (precis som alla andra) var otroligt bra och hans insats belönades inte helt otippat med en oscar. Tarantino älskar honom och Waltz var en självklarhet för hans nya film. Även fast det är Django som är huvudpersonen stjäl Waltzs karaktär King Schultz hela showen. Han är om möjligt ännu bättre i Django Unchained. Alla inblandade i filmen är fullkomligt lysande och det är inte svårt att förstå varför Leonardo DiCaprio har blivit nominerad för sin roll som Calvin Candie i årets Oscarsgala. Hans karaktär är så långt som det bara går från hans tidigare gestaltningar men han briljerar i varenda scen. Jag har varit otroligt trött på allt som har att göra med Samuel L. Jackson de senaste åren. Han har ju inte gjort någonting vettigt sedan tja, Pulp Fiction. Nu är jag beredd att förlåta honom för alla taskiga rollprestationer för här är han överdjävligt bra som den skenheliga ”house niggern” Stephen. Jamie Foxx är den som imponerar minst men det beror nog mest på att han inte fått de bästa replikerna för de flesta skådespelarna skulle inte vara någonting om det inte vore för den knivskarpa dialogen. Jag skrattar och sätter i halsen om vartannat och även historiens värsta förbrytare får mig att röra på smilbanden. Den utdragna scenen när de lakanförsedda rötäggen, som har svårigheter med att se genom de små hålen, planerar att mörda Schultz och Django är det roligaste jag sett på väldigt länge. Som sagt är dialogen alldeles lysande och om Scarface var filmen som använde sig av ordet ”fuck” flest gånger vinner nog Django Unchained tävlingen när det kommer till användandet av skällsordet ”nigger”. Tarantino kan emellertid sin sak och det blir aldrig rasistiskt eller hatiskt. Våldet är överdrivet och varenda pistolkula som genomborrar en människa lämnar litervis av den röda sörjan efter sig, precis som i de gamla italienska spaghettivästernfilmerna från sextio- och sjuttiotalet. Musiken är som vanligt otroligt bra och blandningen av gammal filmmusik och nutida skapelser i alla tänkbara genrer gör upplevelsen ännu mer njutbar.

Allt är otroligt snyggt och det är en film man bör uppleva i biosalongen för bästa möjliga upplevelse. När jag såg Hobbit för några veckor sedan satt jag och vände och vred mig i biofåtöljen och hoppades gång på gång att eftertexterna skulle börja rulla. Django Unchained varar ungefär lika länge som Hobbit men här ville jag inte att filmen skulle ta slut, inte en enda minut kändes överflödig och när filmen var slut ville jag sitta kvar och se den igen. Django Unchained är det bästa jag sett på väldigt länge och om den inte kommer att bli min favoritfilm från 2013 måste ett större mirakel inträffa. Django Unchained är fullkomligt lysande och förtjänar en klockren femma i betyg!