Wolfen (1981)

När den respekterad pengakrösen Van der Veer, som rensar upp bland de förfallna byggnaderna i slummen för att bygga nya rikemansprojekt, blir brutalt mördad tillsammans med sin kokainsnortande fru blir New York-snuten Dewey satt på fallet. Vad som till en början verkar vara ett rutinjobb förvandlas snart till ett knivigt fall och ju närmare mördarna Dewey och han kompanjoner kommer ju mer inser de att gärningsmännen inte är mänskliga…

”There’s a nightmare down in the Battery. Three bodies, mutilation, possible sexual assault, some dismemberment, maybe even cannibalism.”

Jag fick först höra om Wolfen av en antikhandlare när jag letade efter de få titlar som skulle komplettera min svenska samling av Stephen King-böcker. När titlarna jag letade efter inte fanns i hans butik så rekommenderade han mig istället en bok som skrämde livet ur honom som tonåring, Whitley Striebers (författaren som senare blev ett ufo-freak) debutroman The Wolfen. Jag blev givetvis nyfiken men självklart så hade han den inte i butiken och under cirka ett år så var jag på jakt efter ett exemplar. Till slut så hittade jag Varulvarna i pocketformat för en tjuga på Emmaus vid Triangeln och så fort mitt arbetspass var över så högg jag tänderna i romanen. Upplevelsen blev dock något av ett antiklimax och jag blev ganska besviken men det skulle jag nog inte ha blivit om jag läste den för tjugo år sedan.

”Something out there might be eating people.”

Dvdn har jag haft några år i min samling utan att se den och så fort jag började leta efter boken så såg jag den inte av ren principsak innan boken var funnen och färdigläst. Regissören Michael Wadleigh, som är mest känd för den kultförklarade dokumentären Woodstock, gör här sin enda fiktiva långfilm och det är lite synd då han verkligen visar fallenhet för underhållningsfilmens fantastiska värld. Tydligen så ville Dustin Hoffman knipa rollen som Dewey Wilson men då regissören var svag för Albert Finney blev det ett blankt nej. Hur det påverkade resultatet är svårt att säga då Wolfen är en film som helt bygger på stämningen. Det är en jävligt snygg rulle. Stämningsfull så det osar om den med en dyster och mörk ton, nästan drömlik som ibland snuddar till det psykedeliska. Boken och filmen är dock två helt skilda skapelser. Det är inte mycket mer än själva grundhistorien som sammankopplar dem. Vissa sekvenser finns med i filmen, det är som det brukar när bok överförs till film. Karaktärer och händelseförlopp förändras men här var det ingenting som störde mig, kanske för att jag inte tyckte att boken var någonting särskilt. Attackerna är skoningslösa och brutala och det är riktigt snyggt när vi får se händelserna ur förövarnas ögon. För första gången någonsin så använder sig filmskaparna av en teknik som förvränger synsättet, lite som i Predator när rovdjuret ser sina offer och det är väldigt effektfullt. Wolfen är ingen vanlig varulvsfilm där olyckligt lottade för förbannelsen vidare när månen är full, jag vet inte ens om jag vill kalla den för en varulvsfilm. Wolfen är mer en eco-thriller med vidskepliga drag där människans förmåga att förstöra diskuteras. Vissa filmer sitter man och tittar på och helt plötsligt så är de slut och man vet inte riktigt vad man tyckte. Wolfen är en sådan. Filmen är definitivt inte dålig eller tråkig men den var nog ingenting för mig. Jag kommer förmodligen aldrig att varken läsa eller se Wolfen igen. Blir jag sugen på varulvsfilm så ser jag hellre The Howling eller An American Werewolf in London från samma år en gång till!

Game of Werewolves (2011)

En förbannelse som föddes i början av nittonhundratalet gör sig påmind hundra år senare när författaren Tomás beger sig till sin hemby Arga efter femton års frånvaro. Tomás lånar sin mormors gamla hus för att slå sig till ro och för att påbörja arbetet med sin nästa roman. Han stöter ihop med barndomsvänner, sin före detta förläggare och en avlägsen släkting som sadlat om till präst men ingenting är sig likt. Byborna bär på en fruktansvärd hemlighet, en hemlighet som är skriven i Tomás släkts blod och när månen blir full börjar terrorn…

”Ikväll, med herrens nåd, kommer förbannelsen som har drabbat vår by under 100 år att brytas.”

Jag har hört mycket gott om den spanska skräckkomedin Game of Werewolves och det var med spänning som jag tryckte på play efter att jag till och med fått min sambo intresserad. Filmen var ett av de bidrag som visades under Lunds Fantastiska Filmfestival förrförra året men då den visades på tok för sent så blev det aldrig av att jag såg den, förrän nu.

”Det finns en varulv här! Ring polisen!”

Varulvar, precis som vampyrer, har aldrig tilltalat mig men såklart så finns det några gedigna undantag - jag hade hoppats på att Game of Werewolves var en av dem. På pappret ser allt bra ut men ganska så snart så inser jag att detta inte kommer att tillfredställa mig överhuvudtaget. Det händer en hel del under filmens gång men den håller ändå ett ganska slött tempo och fångar aldrig riktigt min uppmärksamhet. Jag vet inte om det kan bero på att jag inte var på rätt humör eller för att en surpuppa satt och surade vid min sida men jag satt hela tiden och väntade på att någonting skulle hända, någonting som skulle få mina mungipor att röra på sig eller öka pulsen. Jag hade satt ribban ganska högt redan innan jag satte filmen i dvd-spelaren och jag ville verkligen tycka om Game of Werewolves. När ett filmomslag stoltserar med att ”Shaun of the Dead möter Wolfman” så blir man ju såklart lite skeptiskt men när säkra källor har försäkrat mig om att det är en klockren blandning av skräck och komedi så är det ju klart att man har höga förväntningar. Humorn fungerar emellertid inte alls för mig och med undantag för fingersekvensen så finns det inte mycket i Game of Werewolves som kan kallas för humor. Specialeffekterna är det dock inget fel på och varulvarna och dess förvandlingsscener är riktigt bra, men det räcker inte. Det blir ofta högljutt och hysteriskt och jag väntar tappert på att det någon gång under filmens gång ska vända och att det ska bli sådär bra som alla andra verkar tycka, men det blir det inte. I slutändan är Game of Werewolves en av årets största besvikelser.

Ginger Snaps 2: Unleashed (2004)

Har du inte sett originalet gör du bäst i att sluta läsa här och ta en titt på min recension av den istället - annars är det bara att fortsätta.

Ginger är död. I ett sista desperat försök till att rädda sin storasyster blandar Brigitte deras blod. Det misslyckas och istället för hon vidare förbannelsen till sig själv. Brigitte är på ständig flykt och injicerar sig själv med giftet Monkshood, vilket hindrar henne från att förvandlas till ett monster - men det är inget permanent motgift. När hon råkar ta en överdos vaknar Brigitte upp på ett rehabiliteringscenter och då personalen avfärdar henne som missbrukare sätter de henne bakom låsta dörrar för att inleda avgiftningen. Utan en chans att komma åt sitt hämmande gift börjar förvandlingen långsamt att träda i kraft och utanför i mörkret gömmer sig någonting som är minst lika skrämmande...

”If you keep me here, people are gonna die.”

Ginger Snaps var en riktig höjdare och mina förväntningar var höga när jag satte mig ner för att se uppföljaren. Den gjorde mig verkligen inte besviken. Ginger Snaps 2: Unleashed är en av de få uppföljare som levererar på alla plan. Även denna gång är filmen fylld med spännande karaktärer och även fast de flesta inte är särskilt sympatiska är de klockrena i sina sammanhang. Vårdaren som ger de intagna droger i utbyte mot sexuella tjänster är ett kräk som inte vinner många pluspoäng och man väntar bara på att en varulv ska dyka upp och bita huvudet av honom. Den verkliga tillökningen är dock den skruvade, serietidningsälskande tjejen Ghost som är en av de bästa karaktärer jag sett i en film på väldigt länge. Emily Perkins är tillbaka i rollen som lillasystern Brigitte och hennes karaktär skulle jag väldigt gärna se mer av i framtiden. Karaktären har växt och Brigitte är inte längre den oskuldsfulla lillasystern som lutar sig mot sin storasyster utan här lever hon ständigt i gränslandet mellan liv och död och hon vet inte vilket som är att föredra. Rehabiliteringscentret och Ghost’s hus i skogen är ypperliga utspelningsplatser där de dunkla skrymslen hela tiden kan agera gömställen för den lurande faran. Ginger Snaps 2 är mycket mörkare än sin föregångare och den har bevarat det snaskiga våldet från ettan utan att frossa i det. Special- och makeupeffekterna ser även denna gång riktigt bra ut och är en bekräftelse på att den gamla skolan är så mycket bättre än dagens taskiga användande av cgi.

”Don’t you just love the sound of nature?”

Ginger Snaps 2 är ytterligare ett bevis på att kanadensarna många gånger är strået vassare än amerikanarna när det kommer till att göra bra skräckfilm. Precis som ettan är det en lång transportsträcka till själva förvandlingen och även här är det en av många styrkor i filmen. Finalen är strålande och även fast man någonstans anade vissa nyckelsekvenser var jag inte beredd på hur det hela slutade. Ginger Snaps 2 är helt i samma klass som originalet, en alldeles lysande film som åter igen lyckas blåsa nytt liv i varulvsfilmsgenren – Fan, det är ju precis såhär det ska se ut! Nu måste jag se den avslutande delen i trilogin!

Ginger Snaps (2000)

Någonting lemlästar hundar i det lilla samhället Bailey Downs i Ontario, samtidigt som stadens invånare försöker leva som vanligt. Systrarna Ginger och Brigitte Fitzgerald fantiserar om döden. När de inte går i skolan planerar de sina självmord och tar makabra bilder på varandra när de porträtterar avlidna versioner av sig själva. En kväll när flickorna är ute på rackartyg får Ginger sin första menstruation och kort därefter blir hon attackerad av ett vilddjur. Chockerade lyckas systrarna fly och när de kommer hem upptäcker de att såren börjar läka av sig själv. Ginger börjar sakta förändras och Brigitte är övertygad om att hennes syster blivit biten av en varulv.

”I get this ache and I thought it was for sex but it’s to tear everything to fucking pieces.”

Den nu tretton år gamla Ginger Snaps har under de senaste åren vuxit till något av en modern kultklassiker. Jag har länge tänkt att se filmen men det har aldrig blivit av, ändå har jag haft de båda första filmerna i min samling i snart ett år, sedan jag köpte de båda för en femtiolapp under Rundgångs mellandagsrea. Av någon anledning har jag alltid trott att Ginger Snaps varit en vampyrfilm och då de nattliga varelserna inte riktigt faller mig i smaken (med få undantag och Jean Rollins filmer såklart) har jag dragit ut på att ta mig an Ginger Snaps. Nu är ju inte Ginger Snaps en vampyrfilm utan det är varulvar som står i centrum och då kändes det hela genast mycket bättre.

”A girl can only be a slut, a bitch, a tease, or the virgin next door.”

Ginger Snaps är en frisk vind i varulvsfilmsgenren och det var länge sedan jag såg någonting i kategorin som är lika bra. Det smarta manuset och avsaknaden av schablonartade karaktärer gör Ginger Snaps till mer än ”bara” en skräckfilm. Även fast de kåta ungdomarna finns med så är de inte utmålade så som de brukar vara. Här är alla varken fula eller snygga, de är mellanting som folk är i allmänhet och det känns ungefär som när jag själv gick på högstadiet. Tonårsfasonerna som går ut på att försöka passa in i samhället samtidigt som man går mot strömmen är perfekt iscensatt och funderingarna kring sexualitet och vuxenlivet känns äkta. Ginger Snaps är i botten ett ungdomsdrama som tar upp alla de jobbiga saker de flesta ungdomar går igenom under högstadiet, dessutom är det för en gångs skull ur två unga kvinnors synvinkel. Den snedvridna synen på kvinnan och hur det påverkar den yngre generationen är skickligt invävt i skräckhistorien, för Ginger Snaps är ju faktiskt till största del en renodlad monsterfilm. Regissören John Fawcett vägrade att använda cgi utan ville att det uteslutande skulle vara special- och make-up effekter av den gamla hederliga sorten och tack som fan för det! Specialeffekterna och odjurets utseende ser fantastiskt ut och gör helheten avsevärt mycket bättre än om en massa datoranimerade specialeffekter skulle ha kommit och förstört. Humorn är på sina ställen klockren och systrarna Fitzgerald som är varandras beskyddare är utmärkt porträtterade av Emily Perkins och Katharine Isabelle. Filmen har ett bra driv rakt igenom och valet att låta delar av finalen utspela sig under halloween är inte särskilt originellt men i detta fall passar det alldeles utmärkt. Ginger Snaps är en ny favorit bland varulvsfilmerna och definitivt en av de bästa i genren.

Silver Bullet (1985)

Det är fullmåne, våren 1976 i småstaden Tarkers Mill. Våldsamma attacker lämnar invånare i den lilla staden sönderslitna och polisen står handfallna. Ett medborgargarde försöker lyckas med det som polisen misslyckats med, finna vem eller vad som förstört lugnet i staden. När detta går åt pipsvängen ligger Tarkers Mill’s öde i händerna på rullstolsbundna Marty, hans syster Megan och deras morbror Red.

Silver Bullet är en av de filmer som jag har starka minnen från sedan jag såg den som ung tonåring, någon gång i början av 1990-talet. Det var inte för att jag tyckte att den var särskilt otäck utan mer för att den gav mig en småstadskänsla jag kände igen mig i och dessutom så var Corey Haim med i filmen och det räckte för att göra mig intresserad.

Silver Bullet är en av många Stephen King filmatiseringar som håller riktigt bra än idag. Skådespeleriet är på topp och denna film är ytterligare ett bevis på att Gary Busey faktiskt är en riktigt bra skådis. Jag har aldrig förstått varför Busey hamnade i B-filmsfacket efter hans lysande personporträtt av Buddy Holly i filmen The Buddy Holly Story. Visst, han har inte sitt utseende till sin fördel men det är det många som inte har. Konstigt är det också att regissören Daniel Attias endast regisserat Silver Bullet. Sedan gick han över till att enbart regissera TV, bra Tv-serier men i alla fall, han är en kompetent regissör.

Det är inte en död stund i Silver Bullet, filmen börjar direkt och saktar aldrig ner. För att vara 1985 är den dessutom förvånansvärt våldsam och det är ju aldrig fel. Silver Bullet är 80-tals underhållning på hög nivå. Jag älskar det!