fredag 2 december 2011

Sleeping Beauty (2011)



Lucy är en ung student med dålig ekonomi. För att få ihop pengar ingår hon i medicinska experiment, jobbar extra på en restaurang och har sex med medelåders herrar. En dag får hon ett erbjudande om att servera ett sällskap äldre män där hon endast ska bära underkläder. Tjänsterna utökas gradvis och hon får en förfrågan om att agera sovande skönhet där de äldre impotenta männen får sina bisarra fantasier uppfyllda.

Det är svårt att beskriva Sleeping Beauty för att det är en svår film att förstå sig på. Den skildrar något som är fel, sjukt i vårt samhälle. Så länge folk har pengar kan de göra precis vad de vill och så länge folk har dåligt med pengar gör de allt för att få ta del av dem. Sorgligt nog är det pengar som styr samhället som i sin tur styr individerna men Sleeping Beauty tar upp så mycket mer. Filmen symboliserar trasiga människors längtan efter närhet och omtanke, även om det skildras på sätt som ”vanliga” människor inte kan identifiera sig med.
Blott 23 år unga Emily Browning är rakt igenom utmärkt i huvudrollen som den fattiga studenten. Det kan inte ha varit lätt för henne att spela in flertalet av scenerna i filmen där hon totalt blottar sig själv för publiken. Sleeping Beauty är inte en erotisk film, trots mängder av naken hud, utan en insyn i oskyldighet och perversa böjelser. Jag fick starka Stanley Kubrick vibbar filmen igenom där det drog extra mycket åt hans sista film, Eyes Wide Shut. Samma slags sexuella laddning finns i de båda filmerna. Australiensiska regissören och manusförfattarinnan Julia Leigh lyckas skapa en drömlik, vacker och samtidigt sorgsen debutfilm där en tyst scen vid flera tillfällen säger mer än tusen ord. Jag blev oerhört imponerad och ser framemot mer från denna kvinna i framtiden. Detta är bland det bästa jag sett på länge men det är verkligen ingen film för alla smaker. Ju mer jag tänker på filmen desto fler slutsatser om vad och varför försöker jag dra. Jag kan inte sluta tänka på filmen och jag har aldrig sett något liknande tidigare.


2 kommentarer:

  1. Bra recension. Denna filmen och "The skin i live in" kändes båda som att resa tillbaka till Italiens thrillers under 70-talet. Nyskapande retro

    SvaraRadera
  2. Tack Bernando! Jag har faktiskt inte sett The Skin I Live In än men det känns redan i förväg att jag kommer gilla den då Eyes Without A Face, The Awful Dr. Orloff och Faceless alla känns som föregångare! Tack för att du läser!

    SvaraRadera