Det har tagit tid för mig att se förra årets kanske mest omtalade film Dogtooth, eller Kynodontas som är den grekiska originaltiteln. Det var menat att jag skulle se den när filmen hade biopremiär men jobb och vardag kom i vägen. När den släpptes på dvd så åkte jag och min sambo till Indien i en månad. Nu, den varmaste dagen hittills i år, efter en lång promenad på stan med ett obligatoriskt besök på lilla torgs vinylhandel så kändes det helt rätt att sätta sig i soffan och trycka på play.
Tre namnlösa tonåringar lever avskärmade från omvärlden tillsammans med sin far och mor i ett stort hus, utanför civilisationen. Fadern är den enda i familjen som får lov att lämna hemmet för att jobba i någon chefsposition på en fabrik. Föräldrarnas son och två döttrar blir matade med en alternativ verklighet, familjens verklighet. Huset är omringat av ett högt staket och hemmet är sterilt inrett, utan någonting som kan förknippas med världen utanför. Alla logotyper och information tar fadern bort från produkter han tar med hem och de kallas för vad han finner lämpligt. Som underhållning tittar de på familjens egna filmer som är inspelade i trädgården, de har sett dem så många gånger att de pratar med i de memorerade ”replikerna”. Fadern har spelat in band där han lär barnen nya ord som de inte kommit i kontakt med tidigare, betydelsen är dock någon helt annan. Den enda kontakten de unga vuxna får från omvärlden är faderns kollega Christina som jobbar som säkerhetsvakt på hans jobb. Hon extraknäcker som prostituerad åt sonen i familjen samtidigt som hon mot utbyte av presenter får oralsex (sitt tangentbord slickat) av de två unga kvinnorna i hemmet. Snart inser den äldsta dottern att det finns någonting mer utanför hemmets lugna vrå, något som hon är ivrig att få utforska.
Dogtooth är en väldigt märklig film. Den är konstig fast på samma gång väldigt fascinerande. Filmen är otroligt genomtänkt och varenda detalj spelar roll. Ungdomarnas verklighetsbild som fadern skapat för dem är verkligen bisarr och när den rubbas av informationen som Christina ”smugglar” in i hemmet blir den ohållbar. Det finns så många scener som jag i efterhand tänker på. Sekvensen där en katt lyckas ta sig in i familjens trädgård och som sonen avlivar med en häcksax rundas av och rättfärdigas när pappan beskriver katten som det farligaste djuret i världen. Mycket av historien för tankarna till M. Night Shyamalans film The Village, som bygger på samma tema men inte alls är av samma kaliber. Dogtooth känns mer genuin och på riktigt, särskilt efter skriverierna i tidningarna gällande Josef Fritzl-fallet. Filmens kanske bästa scen är när familjen ska lyssna på när deras farfar sjunger, som i själva verket är Frank Sinatra fast vars text fadern fritt översätter till deras egna språk. Det händer mycket trots filmens lugna tempo och det är roligt, skakande och tänkvärt på samma gång. Dogtooth är definitivt inte en film för alla men som oftast när det kommer till annorlunda film så tyckte jag att det var mycket bra. Även fast jag förmodligen inte kommer att se Dogtooth igen så är det en film som jag sent kommer att glömma. Jag ser spänt fram emot regissörens nästa film, Alpeis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar