FBI är förbryllade över ett antal rån som begåtts av män förklädda till före detta presidenter. Den blott 25 år gamla Johnny Utah, vars partner Pappas är övertygad om att det rör sig om surfare, går under täckmantel och försöker infiltrera sig bland gängen på stranden. En ung kvinna räddar Johnny från att drunkna och lär honom sedan att surfa. Det dröjer inte länge innan han blir polare med den hippa surfaren Bodhi. Den unga FBI-agenten får svårt med balansen mellan arbete och privatliv och dras sakta men säkert in i ett liv som består av att uppleva den ultimata kicken. En livsstil som faller honom i smaken men som i längden blir ohållbar när den bittra verkligheten knackar på hans dörr.
Point Break är en barndomsfavorit som jag har många kära minnen från. Filmaffischen förgyllde väggen på mitt rum och jag tyckte att Patrick Swayze var hur cool som helst. Idag känns han inte lika cool med sin blonderade hockeyfrilla och skäggstubb men jag tycker ända att han var mycket mer än bara en brudmagnet. Han var en bra skådespelare och i Point Break var han i piken av sin karriär. När det kommer till Keanu Reeves var jag aldrig ett fan av Bill & Ted-filmerna. Jag har däremot alltid gillat honom, trots att han inte är någon vidare skådis. Reeves är som Schwarzenegger, de gör nollställda personporträtt i t.ex. The Matrix och The Terminator exemplariskt men så fort det ska in lite djup blir det inte lika bra. Det är kul att se Gary Busey ännu en gång bevisa att han är en bra skådespelare, det är verkligen synd och skam att hans karriär aldrig riktigt tog fart efter Leathal Weapon. Point Break är action enligt standardmodellen. Det är inte särskilt svårt att klura ut vad som ska hända härnäst men det är fortfarande underhållande trots att den inte helt otippat är lika bra som jag kommer ihåg den. Det är högbudget nonsens som jag gärna fördriver lite tid med och det är kul att se Anthony Kiedis som överspelande skurk skjuta sig själv i foten. Filmer av denna sort får mig att tänka tillbaka på min barndom och mina år som tonåring. De kommer alltid att ha en speciell plats i mitt (och säkert många andra från samma generations) hjärta och även om Point Break inte är det bästa exemplet får den mig att vilja se fler. Nu känner jag för att återbekanta mig med Road House.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar