Dark Water (2002)

Det blev av någon anledning aldrig av att jag såg Dark Water när den kom. Sedan tröttnade jag på vitmålade barn med långt svart hår och förvrängda kroppspositioner. Nu är det tioårsjubileum för Honogurai Mizu No Soko Kara som är filmens japanska titel och jag hittade filmen för en tia på nätet. Bättre sent än aldrig.

Yoshimi skiljer sig från sin man och hamnar i en vårdnadstvist om deras 6-åriga dotter Ikuko. Mor och dotter flyttar in i en sunkig lägenhet trots dåliga vibbar men då Yoshimis före detta man sitter inne med känslig information från hennes förflutna, gör hon allt för att framstå i god dager. När de flyttat in märker de att det droppar vatten från taket i ett av rummen och ber vicevärden att fixa det men ingenting händer. Fuktskadan bara växer och växer och Yoshimi hör springande från ovanvåningen. Ikuko försvinner vid flera tillfällen upp på hyreshusets tak och Yoshimi börjar se ett barn som stämmer in på signalementet på en flicka som försvann för två år sedan.

Ringu var min introduktion till den nya vågen av japansk skräck och jag kommer ihåg att jag inte blev särskilt imponerad. Den var alldeles för rörig och jag fattade aldrig riktigt vem som var vem men historien var intressant och den amerikanska nyinspelningen blev mot alla odds riktigt bra. Vad som däremot imponerade mig var den amerikanska nyinspelningen av The Grudge (nej jag har inte sett originalet) som verkligen skrämde skiten ur mig. Sen tröttnade jag på allt som hade med japansk skräck att göra och sedan dess har jag inte sett många filmer från det landet. I samma veva som Ringu och The Grudge regisserade Hideo Nakata filmen Dark Water. Den fick väldigt bra kritik och även den blev uppköpt av Hollywood men som sagt, det blev aldrig av att jag såg den. Regissören Hideo Nakata har tidigare regisserat de första två filmerna i Ringu-serien samt den amerikanska nyinspelningen The Ring Two. Här använder sig Nakata av samma sorts skrämselteknik som tyvärr inte känns särskilt effektiv längre. Jag har sett det för många gånger nu och kan utan några större svårigheter räkna ut vad som ska hända, när det ska hända. Stämning och atmosfär är det däremot inget fel på, det ligger en tung hinna av obehag filmen igenom. Jag var beredd på renodlad skräck men istället blev jag serverad ett psykologiskt drama där filmens fokus ligger på en moders smärtsamma barndomsminnen från hennes föräldrars skilsmässa och rädslan att ge dottern en liknande uppväxt. Tyvärr blir det lite övertydligt ibland och filmen sackar i tempo efter ett tag. Japanerna är bra på historier om vidskepelse och spöken men oftast brukar det bli rörigt och svårt att hänga med i svängarna. Dark Water känns inte alls rörig utan är en rakt berättad historia. Det är en bra film, problemet är bara att den inte skrämmer mig.