På baksidan av dvdn så står det att ”Deanna är en tjej som har allt. Hon är ung, vacker och har en mycket lovande karriär inom vården”. Rättelse, Deanna är en hyfsat attraktiv singeltjej som bor i ett sunkigt slumområde och jobbar på ett sjukhus som aldrig har några patienter. Visst, anses det som en tjej som har allt så får jag väl köpa det. Vi har alla olika definitioner om vad som menas med att ha allt.
Sjuksköterskan Deanna blir brutalt överfallen och våldtagen i en hiss när hon är på väg till sitt jobb. Skärrad så åker hon upp till sin lägenhet igen, duschar och tuppar av på soffan. På natten vaknar hon av att en man bryter sig in i hennes lägenhet fast denna gång så lyckas hon avvärja attacken. Hon binder fast honom och lämnar honom i sin lägenhet medan hon går till jobbet för att ta ett DNA-prov från gärningsmannen. Deanna börjar planera en grym hämnd som involverar cirkelsåg, kanyler och en blåslampa.
Torched är Ryan Nicholsons debutfilm och klockar in på 44 minuter. Den har länge varit svåråtkomlig men nu har Dark Entertainment släppt den i en collectors edition där regissören visar filmen så som han vill att den ska vara. Jag har sett regissörens Live Feed och Gutterballs (recension HÄR) tidigare men ingen av dem imponerade på mig, tvärtom jag tyckte att de var riktigt usla. Torched har dock varit på min ”att se” lista en längre tid och då genren tilltalar mig så bestämde jag mig för att ge regissören en sista chans.
Det är pang på rödbetan och filmen drar igång direkt, sedan så trappas våldet upp rejält för varje minut som går. Det är denna filmlängd som Nicholson borde arbeta med då vi slipper all meningslös dialog som definitivt inte är hans starka sida. Här är heller inte skådespelarna lika irriterande som i hans andra filmer, de är inte stjärnor direkt men de irriterar inte mig. Torched är en direkt till video film och det syns då det ser riktigt billigt ut. Den är taffligt filmad och visar inte upp några snygga kameravinklar eller snyggt utförda filmsekvenser. Däremot är effekterna grymt bra och särskilt en scen fick mig, som man, att skruva på mig och vilja titta bort. Vad som stör mig mest i filmen är musiken. Death Metal är ingenting som jag vill höra när en kvinna torterar sina offer och tydligen är det någonting som Nicholson bestämt sig för att lägga till i sin director’s cut, vilket är obegripligt. Allt känns kaotiskt och musiken är enbart enerverande. Bortser man från detta så är Torched en helt okej hyllning till I Spit on Your Grave, Ms.45 och andra liknande filmer från 1970 och 1980-talet, dessutom så är det definitivt den bästa film jag sett av Nicholson. Problemet är bara att det inte ger mig mersmak av regissören, hans filmer tilltalar mig inte helt enkelt. Jag vill verkligen gilla hans filmer men Nicholson försöker hela tiden att vara så chockerande som möjligt och det märks allt för tydligt. Nicholson behöver en större budget till sina filmer och aktörer som kan skådespela, då kanske hans kommande alster kan bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar