The Car (1977)

När en film beskrivs som ”Jaws on wheels” så är det självklart att jag måste få tag på den, till varje pris. Jag hade tur, The Car inte var särskilt svår att snoka reda på. Jag hittade filmen på Kvarn Video i Malmö och köpte den för en hundring tillsammans med John Carpenters Elvis.

”Oh great brothers of the night, who rideth out upon the hot winds of hell, who dwelleth in the devil’s lair; move and appear!”      – Anton LaVey

En svart Sedan kör ihjäl två cyklande ungdomar och försvinner sedan från platsen. Bilen kör vidare till den lugna staden Santa Ynez i New Mexico och passar på att köra över en liftare som blåser i ett valthorn. Polisen placerar vägspärrar och vägpatruller runt om i den lilla staden för att hindra bilen från att smita men det är lönlöst, det svarta fordonet verkar vara omöjligt att stoppa. Poliser och lokalbefolkning dör som flugor när den svarta bilen dyker upp gång på gång från ingenstans och tar död på alla i sin väg. När polisen Wades (James Brolin i tjusig mustasch) flickvän blir ihjälkörd i sitt hem får han nog. Wade tar hjälp av de få kollegor som är kvar i livet och en hustrumisshandlande dynamitexpert. Tillsammans ska de sätta stopp för eländet, en gång för alla. Det är dock lättare sagt än gjort då bilen inte verkar ha någon förare och inte ens skjutvapen kan skada den. Det är en bil skapad av ondska. Det är en bil från helvetet.

Visst kan jag förstå likheterna med Steven Spielbergs Jaws (och de är många) men det vore orättvist att jämföra The Car med Spielbergs tidlösa filmklassiker. The Car klarar av att stå på egna hjul och det är en förbannat underhållande liten b-film som jag helt har missat. Jag gillar filmer där bilar är besatta, alternativt förföljer oskyldiga människor. Det finns många bra exempel såsom Duel, Roadgames, Christine, Joy Ride och nu senast den brittiska pärlan Hush, jag gillar dem allihop. När de dessutom äger rum i ökenlandskap så är det ännu bättre. The Car utspelar sig precis så som jag föredrar det, i en dammig småstad och det ödsliga landskapet är verkligen stämningshöjande. Filmen har ett jämnt tempo och blir aldrig seg eller utdragen. Även fast våldsdåden, som är ovanligt många, inte är det minsta explicita så är det ingenting som stör. Har man en skön historia, bra skådespelare och en kompetent regissör så räcker det långt. Det har The Car. Djävulsbilen, som är den passande svenska översättningen av titeln, är en mysrysare i tidstypisk 1970-talsanda som fungerar alldeles utmärkt som en för- eller eftermiddagsmatiné. Filmen lägger allt krut på stämning istället för nakenchocker och blod. Man får ingen förklaring till var fordonet kommer från eller varför den plötsligt vill ta livet av en massa folk. Det är heller ingenting som jag efterfrågar eller saknar, det räcker gott att veta att det är ondskapens bil. The Car är verkligen en ettrig jävel som inte skonar någon och jag myser i soffan. Filmen planterade ett frö i huvudet på mig och jag förstår inte att det aldrig gjordes en uppföljare. Jag skulle gärna betala pengar för att se The Car 2: Back from Hell.