Eva går igenom sitt liv för att försöka finna svar till det fruktansvärda som hände. Kunde hon ha förhindrat sin sons handlingar genom att agera annorlunda? Kunde hon ha uppfostrat honom på ett annat vis? Har hon själv någon delaktighet i det som hände, är hon ansvarig? Frågorna är många och skammen är stor. Redan från födseln känner Eva ingen samhörighet med sin son Kevin. Alla runt omkring inklusive fadern tycker att Kevin, som är en mästare på att manipulera människor, är ett charmtroll och tror att Eva inbillar sig. Sakta börjar allt att fallera och Eva sjunker djupare och djupare in i depression, utan att ha någon att vända sig till.
”You don’t look happy.
Have I ever?”
Desto mindre man vet om filmen, desto bättre och större intryck gör den. Om man som jag har läst recensioner om filmen tidigare är det svårt att inte veta vad som kommer att ske. Har du haft turen att inte få reda på vad som kommer att hända så sluta läs nu, se filmen och läs sedan klart.
We Need To Talk About Kevin är en tung och otäck film som är svår att se. Det är omöjligt att inte försöka sätta sig in i moderns situation och att känna en enorm sympati för henne. Det är också omöjligt att veta hur man själv skulle ha reagerat om något så fruktansvärt skulle ha inträffat. Du kan ana och prata om plikt, moral, rätt och fel men du kan aldrig veta, bara försöka att förstå. Jag har svårt att komma på någonting värre att råka ut för som förälder. Filmen bygger på sätt och vis på sanna händelser men ända inte. Det är lätt att dra paralleller till Columbinemassakern och även om Gus Van Sant var tidig med att skildra det i sin film Elephant från 2003 är den en bagatell i jämförelse med We Need To Talk About Kevin. Det är helt obegripligt att filmen inte blev nominerad i någon av kategorierna till Oscarsgalan och det är skandal att inte Tilda Swinton blev belönad med en statyett. Hon är fruktansvärt bra i rollen som den lidande modern. Swinton porträtterar Eva med ett plågat djup. Smärtan, skulden och skammen blir tydlig utan att hon för den delen blir övertydlig. Jasper Newell som unga Kevin och Ezra Miller som spelar tonårs Kevin är också mycket bra. Båda två lyckas porträttera den jävligaste ungen sedan Damien i Omen, fast här är det på riktigt. Den som imponerar minst är otippat nog John C. Reilly som trots en ganska så anonym roll känns helt missanpassad i en film som denna. Jag gillar honom som skådespelare men här känns han helt fel. Filmen är alldeles för ”allvarlig” för att Reilly ska kunna passa in. Visst, han har medverkat i dramafilmer tidigare men här blir det fel. Musiken är effektiv och ökar känslan av olustighet. Det är ett genidrag att använda Washington Phillips låt från sent 1920-tal, Mother's Last Word To Her Son i en av filmens starkaste scener. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om hur bra jag tycker We Need To Talk About Kevin är men jag stannar här. We Need To Talk About Kevin är det bästa drama jag sett på väldigt, väldigt länge och det är en film som stannar kvar långt efteråt. Den är svår att skaka av sig men ibland ska det inte vara lätt. Ibland är det meningen att filmer ska kännas, att de ska göra ont. We Need To Talk About Kevin lyckas på alla plan utan att för den delen moralpredika. Det finns ingenting som är rätt eller fel, bara mer eller mindre. Du får bilda dig din egen uppfattning.
Washington Phillips - Mother's Last Word To Her Son
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar