Blackaria (2010)

Angela går i terapi hos sin vän Marco. Hon lider av fruktansvärda mardrömmar vilka började samma dag som hennes nya granne, rumänskan Anna Maria Draghinescu flyttade in i hyreshuset. För varje natt som går får hon värre visioner av en möjlig framtid där Anna Maria blir brutalt mördad i en hiss av en svartklädd figur med ett glimmande rakblad. Samtidigt känner Angela en sexuell dragning till sin kvinnliga granne och drömmarna är lika erotiska som de är förödande. En natt hör hon hemska ljud från andra sidan sovrumsväggen och när hon går för att se vad som är på tok finner hon Anna Maria mördad. Angela är på väg där ifrån när hon välter en kristallkula som krossas mot golvet. Av glasskärvorna låter Angela en optiker tillverka ett par glasögon då kristallkulan gör det möjligt för henne att se in i framtiden. En framtid där hon ser sig själv gå ett våldsamt öde tillmötes.

”The killer was looking for the secret of how to forsee the future.”

Francois Gaillard och Christophe Robin gjorde tillsammans den fantastiska Last Caress (som jag recenserar HÄR) och det dröjde inte många månader innan de fortsatte att hylla sina husgudar inom den italienska våldsfilmen med Blackaria. Förutom att finna inspiration från italienare som Lucio Fulci, Dario Argento och Mario Bava har de denna gång mest inspirerats av Brian De Palmas tidiga alster. Det är svårt att inte tänka på Fulcis A Lizard in a Woman’s Skin och De Palmas Dressed to Kill när Blackaria spelas upp framför mina ögon. Last Caress var skitbra men Blackaria är ännu bättre. Fransmännen levererar även denna gång mängder av ultravåld och nakna kvinnokroppar i varierande positioner och jag kan inte sluta att känna mig som en pojke i en godisbutik som bara vill ha mer av allt. Gaillard och Robin använder sig av extrema inzoomningar och deras fokus går till starka färger och detaljer i omgivningarna som tapeter, mattor, sängkläder och askfat och även fast det är filmat digitalt är allt otroligt snyggt. Musiken är precis som i Last Caress signerat ett band vid namn Double Dragon (ja de heter faktiskt så) och det passar perfekt in, även fast discodunket kunde ha fått ersättas av ännu mer Goblin-osande musik. Blackaria innehåller inte särskilt mycket logik men jag gillar ändå historien (den lilla som finns) skarpt och det visuella kompenserar logiken med råge. Blackaria har många grymt snygga filmsekvenser och fransmännen visar ännu en gång vilka duktiga filmskapare de är. Jag hoppas verkligen att de får lite pengar slängda åt deras håll så de kan fortsätta prestera bra film. De har redan visat två gånger att de är mer än kapabla att generera imponerande skapelser med små medel. Blackaria är precis lagom lång och klockar in på runt sjuttio minuter, inte en enda onödig minut används. De minuterna fyller istället upp dvdn med de två kortfilmerna Die Die My Darling och Under the Blade och de är inte fy skam de heller. Njutafilms dvd med Last Caress / Blackaria kan mycket väl vara årets film-släpp och det är ett måste för alla som har ett intresse av den alternativa våldsfilmen. 

Trailern (som även den innehåller massa snusk och våld) hittar du HÄR