Last Caress (2010)

Alexandra får en plötslig känsla av att hon snart ska bli mördad. Hon svimmar på en konstutställning och blir hemskjutsad till sin stora herrgård av den unga assistenten Clara. Alexandras varsel besannas då en kvinna i svart utstyrsel, beväpnad med en köttyxa, tar hennes liv. Mördaren är Alexandras avlägsna släkting som letar efter en tavla värd miljoner som finns gömd någonstans på godset. Hennes letande blir inte långvarig då en man med pilotbrillor och ett spikförsett knogjärn mördar henne. Det visar sig att denne också letar efter den ovärderliga tavlan men mannen blir avbruten då Alexandras kusin och fyra vänner plötsligt kommer på besök. Ovetandes om vad som skett och att en hänsynslös mördare gömmer sig i huset, väntar sällskapet på att Alexandra ska dyka upp.

”It felt like somebody was hitting me multiple times. As if a blade had pierced my flesh. And I felt at that moment. I felt it was the end.”

Last Caress är asbra! Jag köpte filmen för en månad sedan efter det att den (tillsammans med Blackaria) blivit lovordad lite varstans på nätet. Sedan försvann den i drivorna av all nyinköpt film, bortglömd, tills igår då jag kom att tänka på den igen. Regissörsduon Francois Gaillard och Christophe Robin skiter i att följa sina landsmäns fotspår och skapa ytterligare ett storverk som Martyrs, Haute Tension, À l'intérieur eller Ils. Istället väljer de att hylla den italienska våldsfilmen (främst giallo) från den gyllene tidsperioden 1960-1980-talet. Det gör de helt rätt i för detta är så in i helvetes underhållande. Det är inte svårt att finna likheter, eller ibland kopierade scener, från filmer av regissörer som Mario Bava, Dario Argento eller Lucio Fulci och verk som City of the Living Dead, Deep Red och Blood and Black Lace får det största utrymmet bland influenserna. Det är en härlig blandning av sex, våld och grafiska mord och filmskaparna hinner t.o.m. att få med lite nunsploitation, en seans, en lesbisk invit och omotiverade nakenscener i filmen. Det händer saker hela tiden och den ena snygga scenen avlöser den andra. Morden är brutala och minimala klädesplagg eller inga alls dominerar bildskärmen. Sekvensen där kusinen till Alexandra ska peta ut nyckeln ur nyckelhålet och mördaren väntar utanför är makalöst effektiv och min favoritdel i filmen. Den senaste veckan har jag lyssnat uteslutande på tysk krautrock så ett soundtrack som detta kunde inte komma mer lägligt. Det är uppenbart att musikerna har lyssnat mycket på Goblin och Fabio Frizzi (och att de älskar den elektroniska musiken från 1980-talet) men vad gör det när det är så här bra. Last Caress berättar en minimal historia och skådespelarna kommer förmodligen aldrig att bli oscarsnominerade (även fast de sköter sig bättre än väntat) men det kompenseras med massvis av naken hud och blodiga mord. För oss som har sett mängder av italiensk film är detta ett fantastiskt smörgåsbord med allt man kan önska sig. Last Caress är en kort film som klockar in på lite mer än 70 minuter, inkluderat eftertexterna (som är skitsnygga och känns som någonting filmbolaget Redemption/Salvation skulle kunna ha gjort) men det är en perfekt speltid för en film som detta då ingenting känns segt eller onödigt. Har du inte köpt njutafilms släpp av Last Caress (som inkluderar regissörernas film Blackaria, två kortfilmer och filmernas soundtrack) så gör det nu för detta är, som det står på filmomslaget, ”en skräckfantasts våta dröm”.