Maximum Overdrive (1986)

”Den 19 juni 1987, klockan 09.47 passerade jorden in i den sällsynta, diffusa svansen tillhörande Rhea-M, en vildsint komet. Enligt astronomiska beräkningar skulle planeten komma att stanna i kometens svans i åtta dagar, fem timmar, tjugonio minuter och tjugotre sekunder.”

En mekanisk revolt sker runtomkring i världen. Plötsligt börjar maskiner få fnatt och att agera på egna initiativ för att ta kål på människan. I Wilmington, North Carolina kämpar ett gäng figurer med varierande personligheter för sina liv när de blir fast på ett lastbilsfik. Det samlas förarlösa långtradare utanför som vägrar att låta gästerna lämna Dixie Boys Truck Stop med livet i behåll.

”That’s what I was doing before every machine in the world went into maximum overdrive.”

Maximum Overdrive är en riktigt dålig film, på ett väldigt bra sätt. Filmen innehåller blodiga specialeffekter, fräcka monsteråk, tafatt humor, uruselt skådespeleri, töntig dialog, oändligt antal svordomar och ett soundtrack av självaste AC/DC (som skrev bl.a. Who Made Who till filmen). Allt är så lökigt som det bara kan bli och det känns (även fast det förmodligen inte är på flit) som en skapelse gjord med glimten i ögat. Maximum Overdrive är Stephen Kings (som dyker upp i filmens början och blir hånad av en bankomat) första och sista film som regissör. När han fått frågor om huruvida han kommer att regissera igen gav han som svar, titta bara på Maximum Overdrive. Jag gillar novellen Trucks (från novellsamlingen Night Shift) som filmen bygger på och här har King själv överfört sin korta berättelse till långfilmsformat. Han har valt att lägga till teorier om varför händelserna uppstår och lite mer kring de olika karaktärerna, annars är det i stort sett samma sak, bara lite mer utdraget.

”You sure make love like a hero.”

Även fast skådespeleriet är under all kritik gillar jag Emilio Estevez. Han gör inte särskilt bra ifrån sig i Maximum Overdrive men han är hundra gånger bättre än sin upphypade lillebror Charlie Sheen och han har medverkat i många av mina ungdomsfavoriter som t.ex. Judgment Night, Stakeout och Young Guns. Maximum Overdrive är verkligen inte en kul film att se i fullscreen format (som min dvd visade sig ha) då mycket som händer i bildens utkanter helt försvinner och vi får se diskussioner mellan två halva ansikten, eller inga alls. Nu är det ju självklart inte kul att se någon film i det formatet men det var länge sedan jag råkade ut för det och jag får hoppas att den nya versionen jag skickat efter inte lider av samma besvär.

Maximum Overdrive visar att det fungerar alldeles utmärkt att göra en skräckfilm (om man nu kan kalla filmen för det) med ett soundtrack bestående uteslutande av hård musik. När AC/DC inte snurrar i bakgrunden får vi ta del av de märkliga ljudeffekterna som uppstår när de mindre apparaterna anfaller människor. Det låter som duschscenen i Psycho, fast på droger. Maximum Overdrive är en riktig grabbfilm och ett perfekt tidsfördriv under förfesten. Det var länge sedan jag såg och hörde så mycket rock n roll i en film tidigare. Om man ska sätta Maximum Overdrive i ett filmfack måste det bli under kategorin rocknrollskräcksaction.

Vi blir serverade lite mer än nittio minuter där maskiner i olika storlekar tar livet av människor på uppfinningsrika vis och även fast majoriteten inte kommer att tycka att detta är någonting att hänga i granen tycker jag själv att det hur bra som helst. Stephen King borde definitivt inte skämmas för sin skapelse. Maximum Overdrive må vara en skitfilm men det är en förbannat underhållande sådan!