Children of the Corn (1984)

Burt och Vicky är på väg till Seattle (tror jag) där Burt fått jobb som läkare. De har en lång bilresa framför sig och när de åker genom Nebraska stapplar plötsligt en pojke ut på vägen och ligger, efter lite skjuts från bilens framskärm, livlös på vägbanan. De inser snabbt att det inte var kollisionen som dödade pojken utan att han fått sin hals avskuren av någon som gömmer sig i de enorma majsfälten som omringar väggrenen. De lindar in pojken i en filt, lägger honom i bakluckan och beger sig mot närmsta stad för att rapportera olyckan. När de kommer till den lilla staden Gatlin verkar den först ligga öde men de får snart erfara att staden är långtifrån obebodd. Gatlins unga invånare har tagit livet av alla vuxna och tillber nu, ledda av den unga predikanten Isaac, Han-Som-Går-Bakom-Raderna.

Det är imponerande att en kortnovell på trettio sidor lyckats generera åtta filmer och en nyinspelning gjord för tv. Children of the Corn besitter en bra historia men kanske inte så pass bra att man kan utveckla den i all evighet även fast vissa delar i serien håller viss klass.

Småglin på film är ofta bland det otäckaste jag vet. Vissa gånger kan det bero på att de är skrämmande dåliga skådespelare, andra gånger för att de är manipulerande små satungar. Ibland kan de vara otäcka för att de personifierar ondska och ibland för att de är religiösa dårfinkar som i Children of the Corn. Burt har rätt i filmen när han säger att ”varje religion utan kärlek och förståelse är falsk”.

”But he’s always been here, just like He Who Walks Behind The Rows.”

Novellen och filmen skiljer sig ganska mycket från varandra och i filmatiseringen är Burt och Vicky (som spelas av Linda Hamilton, samma år som hon slog igenom som Sarah Connor i The Terminator) ett kärlekspar istället för två personer som hatar varandra och är på väg att skiljas. Förlagans slut är mycket mörkare och filmen skulle ha tjänat på att använda sig av det istället, vilket jag inte förstår att filmmakarna inte gjorde. Nu lyckas emellertid filmen med mycket annat, som att ge historien om barnen ett större djup och mer utrymme. Barnens ”vardag” är mycket mer utvecklad i filmen och den unga pojken Jobs berättarröst och systern Sarahs (de enda två normalt funtade ungarna i filmen) synska förmåga är till historiens fördel och ett bra nytillkommet element. Barnet som spelar Isaac och predikar med en röst som verkar ha blivit utsatt för helium är perfekt och hans högra hand Malachai med det passande utseendet som fräknig rödtott med underbett är otroligt irriterande (på ett bra sätt). Den första timmen av Children of the Corn är otroligt bra och massakern i kaféet och bilolyckan är båda två väldigt snyggt iscensatta. Morden i filmen känns överlag elaka och de olika tillhyggena barnen använder sig av ger mig härliga krypningar längs ryggraden. Genom filmen ligger en obehaglig stämning som förstärks av den Goblin-liknande musiken med barnkörer och oroväckande syntslingor. Som jag nämnde tidigare skulle filmen tjänat på att använda sig av romanens slut istället och jag kan tycka att det är synd att de valde ett annat då resten av filmen är väldigt bra och ofta lite småläbbig.

Stephen King är inte bara en bra historieberättare han är dessutom förbannat duktig på att komma på bra namn till sina berättelser och Children of the Corn är ytterligare ett exempel. Under mina sex månader i USA för några år sedan var jag med ett sällskap som ofta bilade långa sträckor genom landet och de var alla eniga om att Nebraska var den mest deprimerande staten av dem alla. Det är inte svårt att förstå när man ser Children of the Corn, vars landskap är platt och trist med majsfält så långt ögat kan nå. Jag har aldrig tyckt att Children of the Corn varit en särskilt bra film men jag har nu ändrat uppfattning. Det är ”en vuxen mardröm” med barn i huvudrollerna, det kan inte bli mycket otäckare än så.

För er som är intresserade recenserar jag den fjärde delen i serien HÄR.