Stephen King - Roadwork (1981)

”Vindrutetorkarna svepte fram och tillbaka med regelbunden rytm och nedanför dem rann snön, som defrostern hade förvandlat till slask, som tårar.”

Barton George Dawes är fyrtio år gammal och lever ett stilla liv någonstans i Amerika, tillsammans med sin fru Mary. De har varit gifta i tjugo år och Barton har jobbat lika många år på tvätteriet Blue Ribbon (samma tvätteri som händelserna i The Mangler utspelar sig) där han sakta klättrat upp till toppen som chef. Barton och Mary har haft en tuff tid bakom sig. De förlorade sitt första barn vid födseln och deras andra vid tio års ålder. Hemadressen har varit på Crestallen Street i snart fjorton år och de tar en dag i taget.

”Vad vill ni ha, Dawes? Sprängämnen, svarade han.”

En dag blir det för mycket för Barton. Inte bara hans arbetsplats utan även deras hem ska rivas till grunden då en motorväg ska byggas genom staden. De blir tvungna att flytta till en närliggande förort men Barton vägrar. Han säger upp sig från sitt jobb och köper i hemlighet vapen. Han konsumerar mer och mer alkohol och beter sig alltmer oresonabelt. Snart lämnar Mary honom och han bli ensam kvar i deras dödsdömda hus. Barton får ett utflyttningsdatum av vägverket men han har inga planer på att rätta sig efter det. Barton tänker stanna kvar i sitt hem, till varje pris.

”Kanske, om han var full och slocknade, skulle den bränna upp honom med. Det skulle vara slutet på hela den här ömkliga röran.”

Det har dragits paralleller mellan Stephen Kings Roadwork och Joel Schumachers film Falling Down. Det är inte särskilt konstigt då de har mycket gemensamt. Båda historierna handlar om män som tröttnar på samhällets normer och gör revolt, med våld. Jag föredrar Falling Down.

”Jag vet inte. Jag gillar dig, men det är som om något plågar dig. Jag kan inte förklara det. Det är som om du är på väg att göra nåt riktigt vansinnigt.”

Roadwork, eller Vägbygge som är den svenska översättningen är den tredje boken i serien böcker skrivna under Stephen Kings pseudonym Richard Bachman. Det är den tionde boken jag läser av King och hittills den sämsta. Det är inte en dålig bok men det händer alldeles för lite för att hålla mitt intresse uppe och de trehundra sidorna tog nästan en vecka att ta sig igenom. Ibland är det dock riktigt bra, som hans möte med den unga Oliva eller nyårsfesten som ger honom nya insikter med hjälp av meskalin. Tyvärr är det Bartons tankegångar, dränkta i alkohol, som tar upp bokens största del och efter ett tag håller de mig inte längre engagerad.

”Han höll det i handen och såg på det styva, vita tjänstekuvertet, med sinnet fyllt av nästan alla de dåliga känslor en människa kan ha: Förtvivlan, hat, rädsla, ilska, saknad.”

I Roadwork berättar huvudpersonen att han gillar Max von Sydow (svensk kost med för den delen vilket jag inte kan förstå) och går därför för att se The Exorcist på biografen. Det måste ju betyda att King själv tycker om honom och kanske var det därför som von Sydow blev erbjuden och accepterade att spela huvudrollen i filmatiseringen Needful Things, tolv år efter det att Roadwork blev publicerad.

”Det fanns ingenting som höll honom kvar utom en vidrig tvångsföreställning. Ingen fru och bara ett spöke till barn, inget jobb och ett hus som snart inte skulle vara något hus mer. Han hade pengar på fickan och en bil som var betald. Varför satte han sig inte i den och åkte iväg?”

Bachmans romaner (i alla fall de tre första) är mer jordnära än mycket annat som King skriver under eget namn. De tar upp saker som faktiskt kan hända i samhället om en människa blir pressad för mycket och till slut får nog. De tar upp psykisk ohälsa och meningslösheten i samhället som invånarna ständigt blir matade med. Det handlar om masskonsumtion i absurdum i The Long Walk (recension HÄR) där vinnaren av Maratonmarschen får sitt liv berikat med allt han kan önska sig under resten av sin existens medan de andra deltagarna förlorar sina liv. Bachmans första roman Rage (som jag recenserar HÄR) bär många likheter med Roadwork. Rage var en studie i en ung människas destruktiva nedåtspiral och det är Roadwork med fast det är inte alls lika bra. Det känns segt och utdraget medan Rage var en bok jag mer eller mindre sträckläste. I varje fall är det skönt att ibland ta en paus från djävulsfigurer, vampyrer, telekinesi eller hemsökta hotell och då är Richard Bachman ett alldeles förträffligt alternativ.