Chernobyl Diaries (2012)

Chris och hans flickvän Natalie lämnar USA tillsammans med deras vän Amanda för att uppleva Europa. De betar av Paris, Rom, Venedig och hamnar tillslut i Kiev där Chris storebror Paul har slagit sig till ro. Paul stämmer träff med landsmannen Uri som anordnar extrem turism och tillsammans med en norsk och en australiensisk turist åker de för att kolla in spökstaden Pripjat som ligger granne med Tjernobyl. När den förödande olyckan inträffade 1986 lämnade invånarna (som bestod av arbetare och dess familjer) allt och flydde för sina liv. Nu, mer än 25 år senare anses strålningen (om man får lita på Uri) vara ofarlig om man inte spenderar någon längre tid där och inte går allt för nära Tjernobyls kärnkraftsverk. När de anländer till stadsgränsen blir de bortkörda av de vaktande soldaterna som påstår att Pripjat går igenom någon form av tillsyn, men Uri känner till en annan väg in till staden. När de anländer börjar den guidade turen med Uri i huvudrollen och turisterna får chansen att fotografera ödelandskapet. När de återvänder till bilen har den blivit saboterad och de hör skrämmande ljud som kommer allt närmare. Uri försvinner och när de hittar honom återstår bara en sargad kropp. De är inte ensamma.

Oren Peli, mannen som blåste nytt liv i den sömniga found footage genren med sin Paranormal Activity för fem år sedan ligger bakom ytterligare en film i samma anda. Tillsammans med Van Dyke-bröderna, som snabbt håvande in lite extra stålar på ripoffen Paranormal Entity, har Peli lyckats skapa Chernobyl Diaries som på pappret (och vars trailer) verkade väldigt lovande. Det är ett ganska intressant samarbete då det inte hör till vanligheterna att filmskapare, varav den ena apade efter den andras idé, slår sina huvuden ihop. Allt som oftast brukar det leda till att de träffas i domstolen istället för på arbetet. Nu är detta ingen found footage film som jag till en början antog utan en ”helt vanlig” skräckfilm som i och för sig ofta känns som en skapelse filmad med en skakig handkamera. Debutregissören Bradley Parker visar inte några som helst talanger utan helheten känns mest stressad och amatörmässig och det är helt otroligt att en film som denna går upp på biograferna. Det är inte konstigt att det inte anordnades några förhandsvisningar då den med allra största sannolikhet inte ens skulle ha tjänat ihop till sin egen budget (som enligt osäkra källor låg på 1 miljon dollar).

Tjernobyl är en förbannat effektiv utspelningsplats, för vem i helvete skulle vilja åka dit och turista? Tjernobyl är förmodligen på min tio i topplista över platser som jag vill hålla mig så långt borta från som möjligt, men å andra sidan är jag inte en korkad turist som våra vänner i filmen. Tyvärr tar filmmakarna inte tillvara på miljöerna alls med undantag för lite svepningar då och då över betonghusen och det övergivna parishjulet. Allt är grått och trist och man kan verkligen känna döden i luften men på någon vänster misslyckas filmen på så många plan.

Skådespelarna springer mest omkring utan att någonting intressant händer och kläcker ur sig standardfraser som ”I’m not leaving him” och ”What the fuck was that”. Allt känns igen och är enbart förbannat tröttsamt. Det är jävligt irriterande då filmen hade potential att bli någonting utöver det vanliga tack vare utspelningsplatsens otäcka historik. Känslan av obehag infinner sig aldrig och Chernobyl Diaries innehåller inga personligheter överhuvudtaget. Det är irriterande för det kunde ha blivit väldigt otäckt, utan att det skulle ha kostat många kronor. Vissa filmer vill jag verkligen tycka om och Chernobyl Diaries är en av dom, men istället blir den bara en i mängden som jag i skrivande stund nästan helt har förträngt. Min sambo tyckte däremot att filmen var läskig så filmskaparna måste ju uppenbarligen ha gjort någonting rätt. Mig gav den absolut ingenting. Det enda Chernobyl Diaries lyckades med var att stjäla 90 minuter av mitt liv, som jag aldrig kommer att få tillbaka igen.