”Maratonmarschen var
en av dessa saker som levde på apokryfiska historier, amuletter, legender.”
Hundra unga män i varierande åldrar (som inte får överstiga
18 år) deltar varje år, den 1 maj i Maratonmarschen. Det är en lång färd som
tar sin början i Maine och avslutas inte förrän nittionio av dem är döda och
bara en vinnare återstår. Inga raster är tillåtna och om man saktar in för
mycket utdelas en varning, efter tre får man ett skott i huvudet. Soldater med
den mystiska Majoren i spetsen följer deras minsta rörelser i detalj och varje
misstag registreras. Amerikas befolkning följer med spänning det livsavgörande
spelet och satsar sina pengar i hopp om rikedom. Priset för vinnaren av
marschen är att få sina innersta önskningar uppfyllda under resten av livet och det finns ingen
silver- eller bronsmedalj, bara vinna eller försvinna.
”Hela marschen
föreföll bara vara ett enda stort frågetecken som tornade upp sig framför
honom. Han försökte intala sig att en sådan här företeelse måste ha någon djup
mening. Så måste det naturligtvis vara.”
Vi får under närmare trehundra sidor följa den sexton (inte
sjutton som det står på bokomslaget) år gamla Ray Garraty (och mer eller mindre
anonyma deltagare som sakta och olustigt blir till nära vänner) som blir
tilldelad nummer 45 och kallas för ”Maines hopp” av åskådarna. De många
deltagarna kämpar för att inte bli för beroende av varandra, De inser snart att
även fast bara en av dem kommer att vinna måste de samarbeta för att göra
situationen uthärdlig.
”Om jag vinner det
här, ska jag aldrig gå mer.”
Det är oklart om anledningarna till varför de tävlande överhuvudtaget
anmälde sitt intresse för Maratonmarschen då inga av dem verkar ha några
direkta mål med åtagandet. Det kan vara spänning, frustration, likgiltighet men
det spelar egentligen ingen roll då The Long Walk i mångt och mycket är en
studie i mänsklig beteende. Under tiden de går i raska mak tampas ungdomarna
med tankar kring livet, rätt och fel, rädslan och likgiltigheten inför döden
och sakta börjar de se det lilla och de betydelsefulla delarna i livet som man
ofta tar för givet. De börjar se saker och ting ur ett nytt perspektiv och
känslan av att vara odödlig försvinner allt mer för varje timme som går.
Triviala och vardagliga saker tas inte längre för givet. Små saker som en skiva
vattenmelon, ett leende på läpparna eller ett rungande skratt blir till det
primära, det nödvändiga lilla i det stora hela.
”Om du var tvungen att
göra om det här en gång till…om du visste att du kunde komma så här långt och
fortfarande vara på benen…skulle du göra det?”
Historier av detta slag har gjorts tidigare, där det är en
mot alla, alla mot en och det är ett populärt ämne att ta upp. Det har gjorts
mängder av filmer och böcker på liknande tema med ungdomar i huvudrollerna som
kämpar för sin överlevnad. Lord of the
Flies är ett bra exempel, Battle
Royale ett annat. Idag är ämnet mer populärt än någonsin med böckerna och
filmerna om Hungerspelen. Stephen
Kings tillvägagångssätt är dock unikt och jag vet inte om det har gjorts på
samma vis tidigare, i så fall har det gått mig helt förbi. Stephen King skrev
emellertid en snarlik berättelse i The
Running Man, men det är en annan historia.
”…Maratonmarschen är
rena rama mordet…”
The Long Walk
eller Maratonmarschen som är den
svenska översättningen, var Stephen Kings andra roman under pseudonymen Richard
Bachman och kom ut 1979 (i Sverige 1987). Enligt King var The Long Walk den första roman han skrev och han började så tidigt
som åtta år innan det att Carrie (min
recension av filmen kan ni läsa HÄR) blev publicerad med att skriva på boken.
Många anser att The Long Walk är ett av Kings bästa verk men jag vet inte
riktigt om jag kan hålla med. The Long
Walk är mångt och mycket en enda lång förflyttning från punkt a till b och
det är inte så mycket som händer där emellan. Det är en bra historia om hopp och
längtan och det är intressanta begrundningar men de flesta av karaktärerna
förblir anonyma och det är inte mycket till bakgrunder från varken spelet eller
personerna, vilket jag kan tycka är lite synd. Som debutroman (om det nu
stämmer) är det dock en väldigt imponerande skapelse och jag känner redan nu
att det är en bok jag kommer att läsa igen i framtiden. Frank Darabont som
ligger bakom Stephen King filmatiseringarna The Woman in the Room, The Shawshank
Redemption, The Green Mile och The Mist (recension HÄR) har köpt rättigheterna till
boken för en möjlig filmversion och även fast de båda fängelsefilmerna inte
tillhör favoriterna hos mig kan han mycket väl vara den perfekta mannen för en
bra och värdig filmatisering. The Long Walk är inget mästerverk (även fast
boken växer mer och mer för varje gång jag tänker på den) men det är absolut
nödvändig Stephen King läsning.
HÄR kan ni läsa min recension av Stephen Kings första bok under psuedonymen Richard Bachman - Rage.
Antar att du inte läst "The Running Man" ännu? Jag kan inte minnas att den har någonting gemensamt med Maratonmarschen, mer än att båda handlar om någon form av tävling på liv och död...
SvaraRaderaThe Running Man är betydligt mer underhållande än Maratonmarschen, mer händelserik och mindre psykologisk.
Nix, inte ännu. Läser hans böcker i kronologisk ordning så det är inte dags för The Running Man riktigt än, men snart!
SvaraRaderaTack för att du läser och kommenterar!