torsdag 11 oktober 2012

The Mangler (1995)




En äldre kvinna mister livet när hon fastnar med handen i en mangel på sin arbetsplats Blue Ribbon Laundry i staden Rikers Valley. Polisen John Hunton åker dit för att undersöka saken närmare men då mangeln uppfyller säkerhetskraven avskrivs fallet som en olyckshändelse. När fler fruktansvärda olyckor inträffar (och en incident med ett kylskåp) på tvätteriet och det uppdagas att olyckorna började äga rum efter det att oskulden Sherry råkat skära sig på en av mangelns stämskruvar, är Hunton och hans svåger övertygade om att mangeln är besatt av någonting ondskefullt.

”It’s almost like the machine tasted blood and found that it liked it.”

Precis som Graveyard Shift (som jag recenserar HÄR) är The Mangler baserad på en kortnovell från Stephen Kings första novellsamling Night Shift (Dödsbädden om man föredrar den svenska översättningen). Historien är helt befängd på ett härligt skruvat sätt och som en korthistoria fungerar den alldeles utmärkt, som långfilm är den inte lika bra.

”We all have to make sacrifices.”

Till att börja med är The Mangler på tok för lång. Speltiden klockar in på lite mer än hundra minuter och filmen är ofta plågande tråkig. Polisens hippiesvåger Mark är ful som stryk och en totalt värdelös skådespelare. Han tar upp alldeles för mycket utrymme och så fort han öppnar truten eller försöker att agera kokar jag inombords. Ted Levine som spelar snuten skötte sig utmärkt i The Silence of the Lambs men här verkar han helt ha tappat sina skådespelartalanger och fungerar definitivt inte som huvudrollsinnehavare. Han lunkar mest omkring och är tjurig hela tiden och sliter sönder sin kappa i var och varannan scen (vid ett tillfälle skjuter han skarpt mot den). Jag har aldrig varit någon större beundrare av Robert Englund. Visst, han passar utmärkt i rollen som Freddy Krueger i A Nightmare on Elm Street-filmerna och han har medverkat i en del bra filmer men han är ingen vidare skådespelare. I The Mangler är han dock filmens största behållning (tillsammans med mangeln från helvetet då förstås som är ett ganska imponerande stycke maskineri) som snuskhummern Mr Gartley, vars kropp inte innehåller många fullt fungerande organ. Englund är sminkad för att se dubbelt så gammal ut och barnmördaren Kruger ser ut som en svärmorsdröm i jämförelse med den förfallande Mr Gartley. Tobe Hooper kan vara en av de mest överskattade större namnen inom skräckfilmsgenren och hans filmer svajar rejält i kvalitet. Han inledde sin karriär med guldkorn som The Texas Chain Saw Massacre och Salem’s Lot (som jag recenserar HÄR) men sen har det varit en stadig nedåtspiral och jag kan inte komma på någonting bra som mannen presterat under de senaste tjugo åren. Om man bortser från filmens imponerande effekter som är härligt slafsiga och våldsamma är The Mangler ren smörja. Det är ett skämt att filmen lyckats generera två(!?) uppföljare. Håll dig så långt borta från The Mangler som du bara kan, om du inte är en älskare av självplågeri eller vill se en stor mangel löpa amok. Tro mig, det är inte lika kul som det låter.


2 kommentarer:

  1. Tobias Nilsson11 oktober 2012 16:11

    Ha, ännu en gång är vi eniga kan jag se!
    Och ja, hur i all världen en sådan film få uppfölgare?? Har inte sett dem, men räknar inte med att jag missat särskilt mycket...

    SvaraRadera