En samling kortare recensioner Vol. V

En tre veckors semester är snart över och det är dags att ta sig i kragen igen. Till en början var det tänkt att jag och min sambo skulle åka på någon form av utlandsresa men när vädret på hemmaplan blev över förväntan skippade vi snart den idén. Istället har vi åkt runt på mindre utflykter runtomkring i Skåne och nyttjat våra jojo-kort till max. Med andra ord så har det varit intensiva dagar och just därför har det blivit en hel del film och tv-tittande på kvällarna.

Här kommer ett gäng redan publicerade kortrecensioner från min Facebook-sida som tack vare just ER som läser och kommenterar ökar stadigt i popularitet. Nu snackar vi inte tusentals anhängare och notiser i tv och media men de som följer mig på bloggen och på facebook blir allt fler sedan jag blygsamt började skriva om film för mer än tre år sedan. Tiden har gått fort och även fast det kan kännas meningslöst och tidskrävande ibland så tycker jag fortfarande att det är väldigt kul att skriva om film som jag älskar och ibland till och med hatar. Så ännu en gång – tusen tack till alla er som tar er tid att läsa det jag skriver!

Static (2012)
Efter att det gifta paret Jonathan och Addie mister sin 2 åriga son i en drunkningsolycka åker de till sitt hus på landet för att komma över sorgen och för att Jonathan ska kunna avsluta sin bok. Plötsligt knackar det på dörren mitt i natten och en rädd ung kvinna står utanför. Hon berättar om människor med gasmasker som försökt att attackera henne och snart drar mardrömmen igång.
Varför måste alltid något trist hända för att ett par ska åka till sitt mysiga landställe?
Static är andra Home Invasion filmen jag ser på en vecka och det är nästan att man börjar känna sig lite bortskämd. Nu är inte Static en renodlad terrorfilm och tyvärr är Static, precis som In Their Skin inte någon höjdare inom genren, fast helt usel är den inte. Ibland är den ganska spännande men trots sin korta speltid kommer den aldrig riktigt till skott. Slutet är en smaksak, min sambo gillade det men jag tyckte att det enbart förstörde. Bortser man från detta är Static helt okej underhållning men ingenting jag kommer att se igen. Betyget blir en väldigt svag trea.

Tropa de Elite 2 (2010)

Inget är så illa att det inte kan bli sämre. Nascimento blir befordrad till chef för underättelsetjänsten och avlyssningsansvarig samtidigt som det inte går lika bra för andra kollegor efter ett flyktförsök från ett högriskfängelse. Nascimentos privatliv är i spillror och hans före detta fru Rosane och sonen Rafa lever nu tillsammans med den vänstervridna frihetskämpen Fraga. Rafa glider alltmer bort från sin far och vänder sig istället till sin nya styvfar. Samtidigt bryter ett skoningslöst krig ut i favelorna där korrumperade poliser tjänar pengar på de fattigas misär.

Tropa de Elite var ett brasilianskt mästerverk och uppföljaren är inte mycket sämre. Historien, som trots att den inte bygger på en sann händelse, ligger nära Rio de Janeiros verklighet och kräver koncentration från tittaren då vi ständigt blir matade med väldigt mycket information på ett för de flesta främmande språk. Men det är väl värt mödan. Tropa de Elite 2 är en otroligt bra uppföljare som håller tittaren i ett järngrepp. Det är rått och brutalt men filmen glorifierar aldrig våldet. Du behöver inte ha sett ettan för att följa med i den andra delen men du är en idiot om du låter föregångaren gå dig förbi. Tropa de Elite 2 får en stark fyra i betyg.

Plötsligt i Vinslöv (1999)

Vi får följa ett gäng egensinniga figurer och deras vardag i det lilla samhället Vinslöv i Skåne. Plötsligt i Vinslöv blev den största snackisen på åratal när den sändes på svt och alla visade klipp från dokumentären och citerade invånarna. Sedan dess har den vuxit till en kultklassiker och föreningen Vinslöv – Plötsligt en Förening växer sig allt större. Dokumentärfilmarna Jenny Bergman och Malin Skjöld lyckas fånga småstadskänslan alldeles strålande och invånarnas vardagssysslor som för andra kan kännas triviala utvecklas till filosofiska utlägg. Det är en varmt berättad historia och många minnesvärda sekvenser som är svåra att återberätta utspelar sig. Under de femtio minuterna händer det i stort sett ingenting utan vad som skildras är den stilla vardagen som alla de vi stöter på verkar vara helt tillfreds med. Plötsligt i Vinslöv är en av de bästa svenska dokumentärer som någonsin har gjorts och förtjänar såklart ett toppbetyg. Det är en dokumentär man kan se flera gånger och ständigt hitta nya favoritpartier och detaljer man tidigare inte reflekterat över. Det ska bli intressant att se vad uppföljaren Plötsligt igen har att erbjuda.

Dark Skies (2013)

Familjen Barretts liv förändras när någonting tar sig in i deras hem. En efter en upplever de minnesförluster, får näsblod och minstingen berättar om någon som besöker honom om nätterna.

Dark Skies är en av de bästa filmerna av sitt slag på väldigt länge och som titeln antyder så rör det hela sig om rymdvarelser. Ju mindre man vet om filmen i förväg, desto bättre. Så är det med de flesta filmer men ett tips är att helt skippa trailern innan man ser Dark Skies. Det blir emellertid aldrig töntigt eller banalt utan vad vi får ta del av är en dyster, humorbefriad och skrämmande berättelse om en familj som sakta går sönder. Det är tyvärr aldrig särskilt otäckt men några sekvenser är väldigt effektivt utförda. Skådespelarna, särskilt Keri Russell (från The Americans) och Josh Hamilton är väldigt bra och trots filmens ämne känns deras karaktärer och agerande trovärdigt. Efter de halvtaskiga filmerna Legion och Priest hittar äntligen regissören Scott Stewart rätt och levererar en atmosfärfylld mardröm. Betyget blir en väldigt stark trea.

Black Rock (2012)

Sarah och hennes två bästa vänner (som hatar varandra) åker till en avlägsen ö för att lägga det gamla och infekterade bakom sig och försöka ha det lite trevligt tillsammans. De stöter på tre yngre män som de bjuder över till sin lägereld för lite struntprat och alkohol. Det ballar snart ur och innan de vet ordet av dränks kvällen i övergrepp och död.

Många verkar vilja beskriva Black Rock som en Deliverance efterapning men bara för att ett gäng psykos jagar vettskrämda kvinnor i skogen behöver det inte jämföras med en klassiker som Deliverance, då är man enbart en lat hobbyrecensent. Dessutom är Black Rock ingenting som förtjänar att ens nämnas i samma sammanhang. Det är en jävligt dum film. Dialogen suger, musiken är skitkass, regin är inte mycket att hänga i träden och den så kallade dramatiken är mest fånig. Det största problemet är dock karaktärerna. Alla beter sig idiotiskt och det är svårt att känna för någon av dem då den ena är mer korkad än den andra. Jag gillar i vanliga fall denna typ av film men detta är bara utdraget (trots sin korta speltid på lite mer än 70 minuter) och trist. Scenen där töserna klär av sig nakna för att hålla värmen för att sedan irra runt spritt språngandes i sökandet efter en skatt är dock ganska kul men filmen förtjänar inte mer än en väldigt svag tvåa i betyg. 

Eagle vs Shark (2007)
Lily lever tillsammans med sin storebror Damon och jobbar på snabbmatskedjan Meaty Burger. Hon har inga vänner och arbetskamraterna fryser ut henne men klockan tolv varje dag dyker hennes stora kärlek Jarrod upp för att beställa en hamburgare. Jarrod är inte intresserad av Lily utan hennes snortiga kollega Jenny men när Lily tar Jennys maskeradfestinbjudan slår hennes drömmar in. En besynnerlig kärlekshistoria utvecklar sig.
Flight of the Conchords är en av mina favoritserier och regissören Waititi har haft fingrar med i spelet i just FOTC. Humorn känns igen och det är inte bara för att Jemaine Clement har huvudrollen. Loren Taylor är supercharmig som Lily och Eagle vs Shark är en fantastisk film! Den är sorglig och tragisk men samtidigt en mycket varm historia, fylld med knasiga figurer. Betyget blir en självklar fyra.

Mad Men: Season 6 (2013)

Det rullar på i lugna mak precis som i de tidigare säsongerna men halvvägs in i den sjätte säsongen händer någonting (med lite hjälp från en dunder dos av vitaminer) och det blir riktigt bra. Nya karaktärer introduceras. Sylvia (spelad av en fantastisk Linda Cardellini) är grannen som mansgrisen Don inleder en av sina många relationer med, samtidigt som den skådespelande frun Megan sitter hemma och rullar tummarna. Karriärsuktande Bob som tar varenda chans han kan till att glänsa är ännu en frisk vind i serien och det är kul att se Harry Hamlin i tv-rutan igen som en av byråns delägare. Dons destruktiva leverne står även denna gång i centrum och det blir allt svårare att känna sympati för karln då han är en mästare på att förstöra för sig själv och sin omgivning. Pete får lite mer utrymme under säsong sex och det är en av de karaktärer som växt mest under seriens gång och hans ständiga motgångar höjer underhållningsvärdet ytterligare ett snäpp. Den sjätte säsongen är som sagt något segstartad men det är glömt och förlåtet någonstans efter avsnitt fem-sex. Mad Men håller fortfarande otroligt hög kvalité och det är en av de bästa tv-såporna någonsin. Betyget blir en fyra.

Lilyhammer: Season 1 (2012)

Maffiasnubben Frank vittnar mot sin boss i utbyte mot att han ska få starta ett nytt liv i den lilla norska hålan Lillehammer. Det dröjer inte länge innan Frank glider in i gamla vanor men Lillehammer är ju inte riktigt New York…

Jag hade inga som helst förhoppningar på Lilyhammer och det var nog bra. Det är helt idiotiskt att förvänta sig ett nytt The Sopranos även fast Steven Van Zandt spelar i stort sett samma roll här som där. Det är bra driv i serien och det händer mycket saker i den första säsongens åtta avsnitt. Kulturkrockarna som uppstår är ofta träffsäkra och stabila Van Zandt har en gedigen skara norska skådespelare vid sin sida. Trond Fausa som spelar Franks sidekick Torgeir är klockren och mycket av det som faktiskt är riktigt roligt är tack vare honom. Lilyhammer är långt från ett mästerverk men det är en småtrevlig serie som jag gärna ser en andra säsong av. Betyget blir en trea.

Trouble with the Curve (2012)

Det infinner sig alltid en speciell känsla när jag ser en ny Clintan film för första gången. Tycka vad man vill om mannen men han är en legend, en av de få som fortfarande är i livet. Jag älskar Eastwood och har gjort det så länge jag kan minnas. I hans senaste film Trouble with the Curve spelar han den gamle tjurgubben Gus. Tillsammans med sin dotter, juristen Mickey, åker de på en roadtrip för att hitta en ny ung talang till ett baseball lag. I ett sista försök att säkra sin plats på jobbet, då Gus kontrakt löper ut om tre månader, åker han tillsammans med sin dotter för att på samma gång försöka lappa ihop deras trassliga relation. Kemin mellan Eastwood och Amy Adams (som spelar dottern) är väldigt bra och hon är bara en av många stabila biroller som omringar giganten. Trouble with the Curve är långt ifrån Eastwoods bästa film men det är en värdig avslutning (om den nu 83 år gamla gubben inte hinner med fler roller) på en grymt imponerande karriär. Betyget blir en stark trea.

Breezy (1973)

Sjuttonåriga Breezy är en livsglad hippietjej som driver runt för att fånga dagen och sprida kärlek runt omkring sig. När hon lyckas fly från en snuskhummer får hon skjuts av den äldre ensamvargen och kvinnotjusaren Frankie. De är varandras raka motsatser men ändå faller de sakta men säkert för varandra. Efter psychothrillern Play Misty for Me och västernrullen High Plains Drifter regisserade Clint Eastwood sin tredje film Breezy. Den floppade rejält när den kom och det är än idag en film som sällan nämns i samband med Clintan. Breezy är den första filmen där skådespelaren nöjer sig med att stå bakom kameran (med undantag för en okrediterad roll jag inte la märke till) och det är långt ifrån det vi är vana att se av skådespelaren/regissören. Breezy tar upp den kontroversiella historien om förbjuden kärlek mellan en sjuttonårig tjej och en femtiofem år gammal nyskild mäklare. Jag förstår att filmen inte är särskilt välkänd eller populär då det inte är en speciellt bra film. Utseendemässigt fungerar det men historien engagerar mig inte och känns inte särskilt trovärdig. Karaktären Breezy är lite för mycket mest hela tiden och även fast jag tycker om William Holden har jag sett honom i mycket bättre filmer. Dessutom kan jag inte annat än att tycka att filmen är lite gubbsjuk. Det är en av de få Eastwood filmer jag inte sett tidigare och det är kul att äntligen kunna bocka av det men Breezy förtjänar inte mer än en väldigt svag trea i betyg och då är jag generös. 

Här kan ni läsa de tidigare inläggen:

En samling kortare recensioner

En samling kortare recensioner Vol. II

En samling kortare recensioner Vol. III

En samling kortare recensioner Vol. IV