Lake Mungo (2008)

Under en picknick i december 2005 försvinner den sextonåriga Alice Palmer. Det blir ett stort pådrag där räddningsteam febrilt söker förgäves efter den försvunna tonåringen. Tre dagar senare hittas hennes drunknade kropp och kort därefter begravs flickan. Familjen påbörjar sin hantering av sorgen men tio dagar efter begravningen börjar familjen höra konstiga ljud från taket, utanför fönstren och från Alices rum. Modern lider av mardrömmar och smyger sig in i andra familjers hus för att komma bort från sitt eget liv och in i någon annans för en kort stund. Fadern begraver sig i arbete och sonen fokuserar på att fotografera. Plötsligt dyker dottern, eller vad de tror är dottern, upp på fotografier och filmupptagningar som anordnats i hemmet och familjen börjar tvivla på om det verkligen var deras dotter de begravde. Efter det att DNA-prov tagits från kvarlevorna får de inse att dottern faktiskt är borta men familjen kan inte acceptera den tragiska bortgången och gör sig allt mer mottagliga för bevis om att dottern kallar på dem från andra sidan.

”Alice kept secrets. She kept the fact she kept secrets a secret.”

När nya vågen av found footage/mockumentärer gjorde entré och den sjukt överskattade Paranormal Activity fick ta emot all uppmärksamhet, föll den australiensiska Lake Mungo i skymundan och överskuggades av mindre bra efterträdare. Lake Mungo är inte direkt en skräckfilm utan en film om sorg, en djup okontrollerbar sorg. Det är en mörk berättelse som vi får följa från incidenten, via väntan, via begravningen, via sorgearbetet och slutligen via sökandet efter sanningen. Lake Mungo överraskar hela tiden och sista halvan är riktigt bra och historien ändrar hela tiden tonläge utan att röra ihop det. Vi får ta del av vad som har skett via inspelade fragment och intervjuer med de inblandade och hela historien känns väldigt trovärdig, mycket tack vare de nedtonade personporträtten.

”Death takes everything eventually. It’s the meanest, dumbest machine there is, and it just keeps coming and it doesn’t care. There’s nothing else to know about it, really.”

Lake Mungo är en långsamt pyrande mardröm som aldrig riktigt flammar upp och blir till en spektakulär spökhistoria, som jag till en början trodde var just det som filmen skulle handla om. Visst, elementen finns där men det är ett drama som långsamt, mycket långsamt utvecklar sig till någonting som man inte ser på sin tv-skärm varje dag. Den otrygga stämningen som filmmässigt inte riktigt leder någonstans skildrar istället familjens lidande och då ser man på det hela på ett helt annat sätt. Filmens tagline ”In 2008 (fast vänta nu det var ju 2005), Alice Palmer died… Her nightmare didn’t” summerar det ganska bra, det är en familjs värsta mardröm och simplare än så kan man nog inte beskriva filmen. Lake Mungo är en melankolisk skapelse som ibland ekar lite Twin Peaks (och då menar jag inte det bara för att familjen bär samma efternamn som Laura) och det är mer en mockumentär än en renodlad found footage-film. Lake Mungo är regissören och manusförfattaren Joel Andersons enda film och det ska bli intressant att se vad han hittar på härnäst då Lake Mungo är riktigt bra. Lake Mungo är en speciell skapelse och inte en film för den stora massan, men om man har lite tålamod och inte har allt för höga förväntningar utvecklar den sig till en fascinerande historia som skiljer sig från det mesta genren har att erbjuda.