Maniac (2012)

Frank växer upp med en skev kvinnosyn och inställning till sex och när han blir äldre slår det slint i huvudet. Under dagarna driver Frank sin affär där han restaurerar skyltdockor och på nätterna letar han upp vackra kvinnor och skalperar dom. Troféerna klär han sina unika vänner med, de livlösa modelldockorna som är hans enda varande sällskap. En dag träffar han fotografen Anna som precis som honom fascineras av skyltdockor men lyckan varar inte länge innan allt fallerar på alla plan.

”Please don’t scream, you’re so beautiful.”

Maniac är en omtalad nyinspelning av åttiotalsklassikern med samma namn. Historien är omarbetad av fransmännen Alexandre Aja och Grégory Levasseur och för regin står deras landskamrat Franck Khalfound som tidigare har regisserat bland annat den underhållande nagelbitaren P2. Originalet är strålande och en av de bästa seriemördarfilmer som har gjorts och i förra veckan såg jag om den innan jag skulle se nyinspelningen, vilken jag har sett fram mot att se ett bra tag nu.

”I’m not gonna kill you, I’m gonna keep you.”

Det är inte helt lätt att göra en nyinspelning som slår originalet. Nya Maniac lyckas inte heller men det är långt ifrån en dålig film, tvärtom det är en väldigt lyckad sådan. Nyinspelningen behåller grundhistorien men dyker lite djupare i personporträtten. Mer fokus har lagts på Frank´s relation till sin moder och likaså den till fotografen Anna. Det är på gott och ont. I originalet fick ovissheten om vad det var som exakt satte griller i huvudet på Frank lämnas öppet, mer än att vi visste att hans barndom hade förstört honom rejält. Relationen till Anna gick åt helvete i stort sett samma sekund som de båda möttes, här inleds det bättre. Jag var till en början väldigt skeptisk till att se Elijah Wood i rollen som Frank men jag måste få lov att säga att han sköter sig alldeles utmärkt. Han levererar sitt livs roll och hans oskyldiga uppsyn sätter en helt ny prägel på den plågade och våldsamma karaktären. Det är raka motsatsen men ändå helt rätt. Hela filmen är inspelad ur Franks syn på omgivningen och människorna han stöter på och de enda gångerna (med undantag för vissa scener) vi ser honom är i reflektioner i speglar eller i fönster. Det är en effektiv synvinkel men när man under de få tillfällen får se Wood agera framför kameran önskar man ibland att det vore mer av den varan. Hans röst får agera berättare samtidigt som han socialiserar sig eller när de våldsamma dåden begås. Maniac är en brutal film och vi får ta del av många detaljerade skalperingar men då originalet redan är väldigt våldsam blir det inte lika chockerande denna gång. Den nya tagningen på historien känns inte heller lika skitig och rå utan här blir det fula ibland till någonting som nästan kan beskrivas som vackert, artistiskt snyggt precis som skyltdockorna Frank restaurerar och Anna fotograferar. Den stora staden känns ödslig (mest märkbart i tunnelbanesekvensen) och det suggestiva ljudlandskapet nästan hypnotiskt. Musiken är Maniacs största tillgång. Det är ett lysande soundtrack och det bästa jag hört sedan Drive. När eftertexterna tagit slut ville jag höra det igen, se det snurra på min vinylspelare. Maniac är inte lika bra som originalet men det är väldigt bra film, musiken är ännu bättre.