The Invisible Man (1933)

En mystisk främling dyker upp mitt i ett snöoväder på krogen The Lions Head i den lilla byn Iping i England. Främlingen visar sig vara Griffin, en vetenskapsman som har pysslat med ett hemligt experiment som gjort honom osynlig. Den osynliga mannen låser in sig i ett rum på krogens övervåning för att försöka hitta ett sätt att omvända experimentet men det är förgäves. Efter ett våldsamt utbrott som resulterar i att en polisman avlider har den osynliga mannen snart polisen och de arga byborna efter sig. Griffins experiment gjorde honom inte bara osynlig utan skvatt galen och hans okontrollerbara ursinne hotar alla som kommer i hans väg.

”Power, I said! Power to walk into the gold vaults of the nations, into the secrets of kings, into the Holy of Holies; power to make multitudes run squealing in terror at the touch of my little invisible finger. Even the moon's frightened of me, frightened to death!”

Jag har aldrig sett The Invisible Man tidigare trots att jag har haft dvdn i min samling i snart tio år. Jag har sett Carpenter och Verhoeven’s tagning på berättelsen flera gånger och de båda filmerna har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Varför det aldrig har blivit av att jag sett originalet tidigare har jag inget bra svar på men nu var det äntligen dags att få ta del av den fantastiska historien.

”I had to teach them a lesson.”

Regissören James Whale är mest känd för sina båda filmer om doktor Frankensteins monster och mellan de båda filmerna hann han regissera bland annat The Invisible Man. Filmen bygger på en berättelse av H.G. Wells och även fast det är en gammal historia och film känns resultatet förvånansvärt modernt och engagerande. Det brakar igång med buller och bång. Ackompanjerat av pampig musik inleds historien med en rivstart för att sedan aldrig stanna upp. Specialeffekterna är otroligt imponerande och håller än idag. Det måste ha känts som om svartkonst utspelade sig framför biobesökarnas ögon när filmen hade premiär för åttio år sedan och jag kan bara tänka mig hur hänförda de måste ha blivit av trollerierna. Historien berättas i ett raskt tempo och The Invisible Man är en perfekt matinéfilm att se om och om igen. Dialogen är stenhård och för att vara åttio år gammal är filmen överraskande brutal i sitt utförande. Det blir aldrig grafiskt men filmen blundar inte för brutaliteterna den osynliga mannen utför under sin rasande framfart. Finalen som utspelar sig under samma väderlek som inledningen är superb, om än något kort och det var länge sedan jag var med om att en films speltid rann iväg så fort. James Whale må vara mest känd för Frankenstein och The Bride of Frankenstein men jag föredrar ändå The Invisible Man och det är en av mina absoluta favoriter bland de tidiga produktionerna av Universals kusliga filmer. The Invisible Man är en alldeles fantastisk film och en tidlös klassiker.