Julia (1974)

Pauli har sommarlov från skolan och tar tåget hem till sin pappa för att njuta av allt som värmen har att erbjuda. Han stöter på den utmanande Yvonne som ligger och halvsover med sitt ena bröst blottat i en annars ensam kupé. Efter ett taffligt försök till en kärleksaffär anländer tåget till Paulis slutdestination där pappan vinkande hälsar honom välkommen. När en obekväm återförening mellan far och son är över, där det visar sig att Yvonne är pappans nya flickvän, beger de sig hemåt för att fira sommarlov med hela tjocka släkten. Sommarlovet späckas av sexuella äventyr, haschtrippar och annat smått och gott och Pauli faller pladask för den vackra Andrea. Men han är inte ensam om att hänföras av Andreas oemotståndliga skönhet.

”När jag var 16 år rökte jag som en skorsten. Och jag drack som en svamp. Trots det har jag blivit 75 år gammal.”

Filmen går under många namn. Det svenska filmbolaget Studio S kallar den för Julias Första Gång men titeln den fick när den gick upp på de svenska biograferna var Julia och Männen. Skit samma, från och med nu kommer jag att kalla filmen för kort och gott Julia som är titeln den gavs i flest länder. Den nederländska skådespelerskan Sylvia Kristel slog igenom med dunder och brak när hon nittonhundrasjuttiofyra spelade rollen som den sexuellt frigjorda modellen Emmanuelle. Succén var ett faktum och Emmanuelle blev den största franska biosuccén genom tiderna. Samma år hoppade Kristel på nästa projekt, den tyska sexkomedin Julia.

”Pauli spelar tennis med Andrea. Eller så leker Andrea med Paulis penis.”

Julia är inte det minsta erotisk. De mest besynnerliga situationerna avlöser varandra under filmens gång och även fast det är sex som står på allas agendor är det en ganska sexbefriad historia. Alla är svinkåta mest hela tiden men det blir inte mycket ligga av. Männen är klumpedunsar och kvinnorna ser minst tio år äldre ut än vad de i själva verket är. Fetischerna verkar mest bestå av grädde och andra geggiga konsistenser och ordet uppeggande är ingenting som jag kan förknippa med Julia. Det spelar egentligen ingen roll för vi blir serverade en rad bisarra sekvenser där den nakna storvuxna pianisten som komponerar nya stordåd ute på en brygga räcker för att hålla en sådan som mig underhållen. Jag blir aldrig uttråkad och även fast Julia inte är en speciellt bra film, och en ganska oskyldig mjukporris, så är det en relativt underhållande sexkomedi med skön musik. Sämre nittio minuter kan man genomlida.