The Awakening (2011)

Mellan åren nittonhundrafjorton och nittonhundraarton skördades miljontals liv av krig och influensa. Sörjande föräldrar fann i eftersviterna tröst hos medium som sa sig kunna förmedla meddelanden från andra sidan och låta dem se sina döda barn ännu en gång för en blygsam summa pengar. Den framgångsrika författaren och avslöjaren av paranormala bedrägerier, Florence Cathcart, blir kontaktad av historieläraren Robert Mallory för att undersöka de eventuella spökerierna på pojkinternatet Rookford i Cumbria efter det att en pojke blivit mördad tre veckor tidigare. Motvillig och skeptisk åker Florence dit och finner en skola full av vettskrämda ynglingar som påstår att de har sett spöket av en pojke som blivit mördad flera år tidigare i samhället. Det dröjer inte länge förrän hon finner missdådaren men Florence inser snart att någonting annat, långt mer skrämmande dröjer sig kvar på internatet.

”These boys aren’t worried about bumps in the night. They are frightened to death.”

Brittiska The Awakening är en film jag hört talas om en längre tid och äntligen tog jag mig tid att se vad den hade att erbjuda. Jag hade förväntat mig en renodlad spökis men det är mer ett övernaturligt drama om sorg än en fullfjädrad skräckfilm. Elementen finns där men det är så mycket mer än en skapelse fylld av tröttsamma klichéer. Tv-regissören Nick Murphy levererar en imponerade långfilmsdebut som inte faller i genrens alla förrädiska fällor. The Awakening ser fantastisk ut. De mäktiga och spöklika miljöerna som alla går i höstens dystra färger är otroligt atmosfärsfyllda och filmens foto är magnifikt. Det stora internatets dunkla utsmyckning med våldsamma konstverk och mörka gömmor kontribuerar till den melankoliska stämningen. Skådespeleriet är väldigt bra rakt igenom och det är kul att se Dominic West från HBO’s The Wire igen. Historien levererar starka och trovärdiga personporträtt och undviker att ge publiken en tröttsam avslutning på den oförutsägbara historien.

”I don’t think there is a place on earth where people understand loneliness better than here.”

The Awakening rör sig långsamt framåt och målar upp en suggestiv mardröm som inte hör till vardagen i dagens filmer. Vissa scener är otroligt effektiva och sekvensen med dockhuset nuddar vid mästerligt. Brittiska spökfilmer har en tendens att lägga mer krut på atmosfär än på fräcka och våldsamma specialeffekter och The Awakening är inget undantag. Stundtals känns The Awakening inspirerad av spanska spökfilmer där Guillermo del Toro har haft ett finger med i spelet men istället för att sno rakt av från filmer som The Devil’s Backbone (vilken jag tycker är lite överskattad) och The Orphanage lyckas The Awakening att stå på egna ben och sålla sig till skaran över de bättre bidragen till genren från de senaste tjugo åren. Filmen kommer inte att tilltala alla och många kommer säkert att tycka att det händer på tok för lite men jag är inte en av dem. Jag tycker att The Awakening är en av de bättre spökfilmer som har gjorts på väldigt länge och även fast den inte tillhör mina favoriter är den väl värd att kolla upp.