The Day of the Triffids (1981)

Besynnerliga plantor börjar dyka upp överallt på jorden. Till en början fascineras människan av de nya storvuxna växterna men när de förstår att det är livsfarliga monster, som sakta men säkert utplånar mänskligheten, tar rädslan över fascinationen. Innan människan helt lyckas utrota den nya arten inser de att plantorna genererar en värdefull olja som kan ersätta bränsle. Under kontrollerade former handskas de överlevande plantorna med extrem försiktighet på gårdar där de dräneras på den viktiga oljan. Någonting är dock på gång. En dag skakas jorden av ett meteorregn som lämnar majoriteten av mänskligheten blinda. Rädda och desperata vänder sig människan mot varandra och kaos utbryter.

”We were beginning to learn about the tri-feds, or the triffids as they came to be called. They couldn’t only walk. They could kill. Triffids began to appear all over the world. Something else about them sickened everyone. Triffids were also carnivores. They stung their victims, they waited for the flesh to decompose. Not until then could they use it for food.”

För något år sedan såg jag den ganska sunkiga nya tv-versionen av The Day of the Triffids, filmen från sextiotalet har jag inte många minnen av. BBCs brittiska miniserie från nittonhundraåttioett har jag aldrig sett tidigare men tydligen är det den som ska vara mest trogen förlagan. Nu är jag förbaskat sugen på att läsa John Wyndhams roman!

”It’s going to be a pretty strange sort of world that’s left to survive in. I don’t think we’re going to like it a lot.”

The Day of the Triffids drar igång (efter en grymt snygg inledningssekvens) med att biologen Bill Mason vaknar upp på St Merry’s sjukhus i London, samma dag som han ska ta bort bandaget för ögonen efter att han blivit skadad av en triffid som temporärt gjorde honom blind. Genom att Bill spelar in sin röst på en kassettbandspelare får vi reda på vad det är som hänt sedan de kantarelliknande köttätarna sakta erövrade jorden. Det är en spännande inledning som påminner mycket om Danny Boyles riktigt lyckade uppgradering av zombiefilmsgenren, 28 Days Later. Vad som sedan följer är en historia indelad i sex halvtimmeslånga avsnitt där Bill tillsammans med en rad andra figurer försöker att överleva i en värld som har kollapsat. Det är ett välbekant scenario som vi sett flera gånger genom åren men det är ett scenario som aldrig slutar att fascinera mig. Vad gör man när allt man tar för givet försvinner och allt man håller kärt kan tas ifrån en när som helst? Det är ett scenario som tåls att berätta flera gånger. Effekterna är förvånansvärt bra, även fast kantarellerna inte ser särskilt skräckinjagande ut, och de används sparsamt vilket gör det än mer effektivt när monstren väl dyker upp. The Day of the Triffids inleds spännande och även fast man inte biter på naglarna under seriens totala speltid på två och en halv timme så hade jag inga svårigheter att se hela serien i ett enda svep, den hade gärna fått fortsätta några timmar till. Allt känns väldigt brittiskt och den gråtrista färgskalan passa utmärkt till historiens dystra ton och jag blir genast sugen på att se andra liknande skapelser från BBC som Survivors och The Tripods. The Day of the Triffids levererar en njutbar blandning av drama, överlevnadsthriller, paranoia och fräcka monster.