The Evictors (1979)

Det är en gassande het sommardag nittonhundratjugoåtta någonstans i norra Louisiana och familjen Monroe blir vräkta från deras hus. När de vägrar lämna sitt hem stormar polisen stället och en våldsam eldstrid utbryter. Fjorton år senare köper det nygifta paret Ben och Ruth Watkins det vackra lantstället och flyttar in, utan att veta någonting om husets förflutna. Ben jobbar hårt under dygnets ljusa timmar för att förtjäna en befordran medan Ruth får agera hemmafru. En dag ligger en lapp i deras brevlåda där det står att någon vill att de ska lämna huset och snart får Ruth känslan av att någon har varit i deras hem. En kringresande försäljare berättar om huset mörka förflutna där flera familjer genom åren fått sätta livet till under mystiska omständigheter. Ruth blir mer och mer övertygad om att någon vill dem väldigt illa.

”Hell, I got a feeling we got a great life here.”

Jag var galen i skräckfilm redan som liten grabb. Så fort jag fick chansen slängde jag mig över allt som såg läskigt ut, i hemlighet förstås så att min far inte fick reda på vad det var jag egentligen tittade på. Under ett av många sommarlov som jag spenderade hos min farmor hittade jag en dröse filmer i hennes mans sommarstuga. Det var Mästerdetektiven Blomqvist, Anderssonskans Kalle, Nils Poppe-filmer och en massa andra gamla svenska klassiker, och en film vid namn The Evictors. Jag tyckte omslaget såg hur läbbigt ut som helst och jag spenderade mycket tid med att fascinerat titta på bilden där en figur i slokhat bar iväg en livlös kvinna. Jag kommer fortfarande ihåg filmens slogan som var något i stil med att ”ingen tänkte ens på att låsa sin dörr” och jag rös med välbehag varje gång jag höll kassetten i min hand. När jag en dag fick sommarstugan för mig själv tog jag chansen att äntligen titta på filmen och ända sedan dess har jag velat se The Evictors igen.

”Nobody’s ever gonna live in our house.”

The Evictors säger sig bygga på en sann historia, om det är riktigt eller inte har jag ingen aning om. Hur som helst är det en bra historia som förmodligen inte särskilt många har sett röken av på länge, om de ens sett filmen överhuvudtaget. För mig var det ett kärt återseende från barndomen. The Evictors finns för närvarande bara på vhs, så kopian jag fick hålla tillgodo med var en bootleg-dvd. Det ryktas om att bolaget Shout! Factory ska släppa filmen tillsammans med regissörens The Town That Dreaded Sundown under nästa år. Om så är fallet blir det ett givet köp. The Evictors är en hemsökt-hus-historia utan de övernaturliga elementen, ibland känns det som en slasherfilm ur mördarens synvinkel och det är ofta en förbaskat bra sådan. Det är inte en särskilt våldsam historia utan The Evictors förlitar sig helt och hållet på atmosfär istället för på blodiga mord. Självklart finns här en del människor som får sätta livet till men de sekvenserna är ganska blodfattiga. Istället blir vi serverade oväder med blixtrar och dunder, knarrande golvbrädor och siluetter som smyger omkring i mörkret. Filmens tillbakablickar som är snyggt filmade i brundaskig sepia är otroligt stämningshöjande och vävs snyggt in i historien. Det är en skön stämning filmen igenom och att The Evictors utspelar sig under nittonhundrafyrtiotalet är ett välkommet ombyte. Det är aldrig fel att få ta del av alla dessa gammeldags attiraljer som telefoner och rullstolar och att få komma på besök i affärer där expediten själv hämtar varorna som står uppskrivna på en lapp. Jessica Harper (jag har aldrig tänkt på det tidigare men hon är väldigt lik Sarah Wayne Callies i vissa vinklar) från Suspiria är vackrare än någonsin och hennes sköra men på samma gång tuffa karaktär fungerar alldeles utmärkt. Det är besynnerligt att hennes karriär aldrig riktigt tog fart igen efter nittonhundråttiotalets början då hon är en strålande skådespelerska. Michael Parks spelar hennes make och precis som Harper är han en alldeles förträfflig skådis. The Evictors är en i grunden ganska förutsägbar historia men sedan inträffar en rad otippade händelser i slutet som jag inte var beredd på. Delar av upplösningen känns starkt influerat av Hitchcocks Psycho. Det finns lite lösa trådar här och där men det är ingenting som stör. The Evictors är inte ett mästerverk men en behaglig rulle som är perfekt underhållning under en regnig eftermiddag och som definitivt förtjänar ett ordentligt filmsläpp.