The Sentinel (1977)

Fotomodellen Alison Parker har bott tillsammans med sin pojkvän Michael i snart två år och han tjatar på henne att de ska gifta sig. Alison känner sig inte redo för knyta de banden utan behöver istället tid för sig själv då hennes liv har kantats av tragiska händelser de senaste åren. Hon hittar en lägenhet i utkanten av centrala New York till en minst sagt överkomlig slant och flyttar genast in. Hon träffar sina nya grannar, en samling udda karaktärer som anordnar en inflyttningsfest för henne men hon inser snart att allt inte står riktigt rätt till. Alison drabbas av plötsliga svimningsattacker och hon har svårt att sova om nätterna på grund av de högljudda hyresgästerna. Hon kontaktar hyresvärden för att få bukt med de stökiga grannarna. Enda problemet är, att förutom en blind präst på den femte våningen, så har ingen bott i hyreshuset på snart tre år.

”Black-and-white cat. Black-and-white cake.”

Jag var på ett sagolikt luciatåg i Sankt Johannes kyrka i Malmö igår och när jag kom hem började jag tänka på Michael Winners övernaturliga rysare The Sentinel. Jag plockade fram dvdn och slog mig ner i soffan i skenet av julgransbelysningen. För mig har Winner alltid varit regissören som gjorde de bästa Charles Bronson filmerna. Death Wish 1-3 (alla fem filmerna recenserar jag HÄR), Chato’s Land och The Mechanic visar Bronson i sitt esse. The Sentinel har jag stött på lite varstans utan att det har blivit av att jag sett den men till slut tog jag mig i kragen och beställde filmen. Det är jag förbannat glad över att jag gjorde.

”To thee thy course by lot is given charge and strict watch, that to this happy place no evil thing approach or enter in.”

The Sentinel har en sjuhelvetes skådespelarensemble. Jag tror aldrig jag har sett lika många bra skådisar i en och samma skräckfilm förut, filmen kryllar av kända ansikten. Tidigt i sina karriärer medverkar här Tom Berenger, Beverly D’Angelo (fantastisk som tystlåten lesbisk kåtbock), Christopher Walken, Richard Dreyfuss och Jeff Goldblum (som av någon konstig anledning är dubbad) i små roller eller som statister. Förutom dessa idag stora namn dyker rutinerade skådespelare som Ava Gardner, Arthur Kennedy, Martin Balsam, Eli Wallach och John Carradine (i en tidstypisk roll som den blinda prästen) upp. Cristina Raines passar perfekt som den vackra men plågade modellen Alison och Chris Sarandon (i porrmustasch) är bra i rollen som hennes tvivelaktiga pojkvän.

The Sentinel är en toppenfilm som innehåller allt en bra skräckfilm ska innehålla. Lesbiska tokstollar, snygga slipsar, våldsamma specialeffekter och religiös vidskepelse är bara några av de ingredienser vi blir serverade under nittio minuter. Filmen är väldigt stämningsfull rakt igenom och många gånger är den oväntat brutal. Jag tänker ofta på Roman Polanskis Rosemary’s Baby och The Tenant när jag tittar på The Sentinel och jag skulle inte bli förvånad om Lucio Fulci sett filmen innan han gjorde sin mästerliga The Beyond. Filmens upplösning påminner mycket om Tod Brownings mästerverk Freaks (HÄR skriver jag om den) och i mångt och mycket känns The Sentinel som ett potpurri av allt som varit bra med skräckfilmen genom åren. Jag gillar förstås The Sentinel skarpt och den ansluter sig numera till mina favoriter bland sjuttiotalets ockulta skräckfilmer. The Sentinel är en film jag kommer att se flera gånger i framtiden och jag rekommenderar den varmt.