Deadly Blessing (1981)

När Jim börjar plugga och träffar sin blivande fru Martha blir han utesluten från sin familj, men väljer trots detta att bosätta sig i grannhuset. Jims uppfostran kan liknas den Amishfolket tillgivet eftersträvar och ända sedan Jim valde en annan inriktning i livet, ett liv tillsammans med sin käresta, har tillvaron inte varit en dans på rosor. När Jim förolyckas i vad som ser ut som en fruktansvärd olyckshändelse flyttar Marthas väninnor temporärt in för att stötta henne under sorgeperioden. Lugnet infinner sig aldrig och när fönstertittaren William, en anhängare av det gudfruktiga folket som kallar sig Hittites, dyker upp död blir anspänningen mellan de djupt religiösa och kvinnokollektivet än värre och kvinnorna finner sig snart terroriserade av någon som vill dem väldigt illa…

”In the rolling hills of a sinful farm community, untouched by time, a gruesome secret has been protected for generations.”

Deadly Blessing är en av regissören Wes Cravens tidiga filmer och den kommer konstigt nog sällan på tal i hans sammanhang. Jag har länge trott att jag sett den tidigare men efter bara några minuter in i filmen insåg jag att jag blandat ihop den med hans förra film, Summer of Fear. Wes Craven är en regissör jag alltid har gillat och han ligger bakom många schyssta rullar men hans debutfilm The Last House on the Left är och förblir min absoluta favorit i hans filmografi. På senare år är det dock inte mycket av det han presterat som har fallit mig i smaken men han är ett viktigt kapitel i amerikansk skräckfilmshistoria, inget snack om saken.

”The beast that thou sawest was, and is not; and shall ascend out of the bottomless pit, and go into perdition: and they that dwell on the earth shall wonder.”

Deadly Blessing är en skön rulle. Den är inte särskilt läskig men filmen kör igång ganska så omgående och förlorar sedan aldrig tempo. Det isolerade området hjälper till att skapa en intressant utspelningsplats, utan några som helst nymodigheter, och filmen är avskalad från allt som brukar utspela sig när en grupp yngre människor drabbar samman. Mest känd är förmodligen Deadly Blessing tack vare en 23-årig Sharon Stone som här medverkar i sin första större roll i en spelfilm. Hon sköter sig hyfsat, utan att vara något exceptionellt, men några av filmens bästa stunder involverar just henne. Sekvensen i ladan där hennes otäcka relation till spindlar tar sin början är riktigt stämningsfull och likaså en drömsekvens där det åttabenta krypet hamnar någonstans där den definitivt inte hör hemma. Filmens bästa scener involverar läbbiga djur och i en obekväm badkarsekvens introduceras ett scenario som är nästan identiskt med en klassisk scen i Cravens definitiva genombrott A Nightmare on Elm Street. Ibland ger Deadly Blessing ifrån sig lite giallo vibbar när en figur med svarta handskar stryker omkring i området och det är förvånansvärt mycket som händer under de drygt nittio minuterna. Ernest Borgnine och Michael Berryman dyker upp i tacksamma roller och de passar båda två in i sammanhanget alldeles utmärkt. Deadly Blessing är inte en av mina favoriter bland Cravens filmer men det är som sagt en skön rulle som inte gjorde mig besviken.