Blow Out (1981)

Jack Terry jobbar med ljudeffekter till skräckfilmer och en kväll när han är ute för att fånga upp nya ljud hör han en smäll och ser en bil åka ner i vattnet. Jack hoppar i plurret och lyckas rädda en ung kvinna från en säker död. När de kommer till sjukhuset är det stor uppståndelse då bilens avlidna förare visar sig vara presidentkandidaten McRyan. Ordningsmakten vill inte att det ska nå reportrarnas vaksamma öron att den gifta McRyan hade en annan kvinna i sin bil och råder Jack att glömma alltihop. Det är lättare sagt än gjort och Jack kan inte släppa incidenten eller hålla sig borta från den vackra och mystiska kvinnan Sally. Ju mer han nystar i historien, desto mer övertygad blir han om att smällen han hört inte var ett däck som gick sönder utan ett pistolskott. Ingen verkar vara intresserad av hans teorier och snart svävar Jack och Sallys liv i fara.

”I didn’t hire her for her screams, Jack, I hired her for her tits!”

Året efter det att Brian De Palma regisserade den fantastiska Dressed to Kill (min favoritfilm av regissören) levererade han ytterligare ett mästerverk, Blow Out. Idén till filmen kom till De Palma när han mixade ljudet till Dressed to Kill och även fast han lånar grundidén från Michelangelo Antonionis Blowup är Blow Out en helt annan historia, fullspäckad med konspirationsteorier, utpressning, paranoia och ond bråd död. Jag skulle kunna skriva en novell om min kärlek till många av Brian De Palmas skapelser då flera av dem tillhör mina favoritfilmer men jag håller mig kort och låter det istället komma i portioner lite då och då. När man tittar på De Palmas tidigare filmer kan man inte annat än att tycka att det är synd och skam att hans senare skapelser inte alls håller samma kvalitet. Visst är Raising Cain och Femme Fatale stundtals ruskigt bra men de är ingen Sisters, The Fury, Dressed to Kill, Blow Out eller Body Double.

Blow Out inleds med en film i filmen där en intensiv sekvens i en slasherrulle (som visar det primära i genren) utspelar sig under fyra minuter. Det avbryts abrupt med att filmens regissör skriker ”cut” när ett naket mordoffers skrik låter fruktansvärt, på ett högst otillfredsställande vis. Sedan börjar filmens riktiga historia och Blow Out är ytterligare ett av De Palmas Hitchcock-osande mästerverk. Allt är makalöst snyggt iscensatt och De Palmas regi är som vanligt klanderfri. Den ena enastående sekvensen efter den andra dyker upp och allt är utfört med finess, ingenting lämnas åt slumpen. Hans användande av ”split-focus diopterlins” (fokus på det som är långt fram och långt bak på samma gång) är otroligt effektivt och det används vid flera tillfällen utan att det känns tjatigt. Det proppas in maximalt med information, enbart med hjälp av ansiktsuttryck eller kroppsspråk och resultatet är minst sagt imponerande och fantastiskt att se. Adderar man sedan alla dessa vinklar och vrår som kameran filmar från är det svårt att inte bli hänförd av den annars ganska minimala historien.

John Travolta är perfekt i huvudrollen (De Palmas förstahandsval var Al Pacino som var upptagen med annat) och rollen som Jack kan mycket väl vara hans ultimata personporträtt. Nancy Allen, Dennis Franz och John Lithgow har och kom att medverka i fler av De Palmas filmer och de är alla mycket bra i sina roller. Ingen slår dock Lithgow på fingrarna som här är alldeles strålande som den känslokalla mördaren Burke. Det är inte konstigt att han fick rollen som den karismatiska mördaren Arthur Mitchell mer än tjugo år senare i serien Dexters fjärde och bästa säsong. Han är en briljant skådespelare som i en perfekt värld borde bli överröst med intressanta rollerbjudande. Pino Donaggio står även denna gång för filmens musik och den passar som vanligt alldeles utmärkt med en ljudbild som ekar nittonhundrafemtio-sextiotal för att i nästa stund bryta ut i blåsinstrument som kännetecknar filmens årtionde. Blow Out är inte lika våldsam och grafisk som många av De Palmas tidigare filmer men det är en oerhört spännande thriller som inte har förlorat något av sin intensitet. Slutet lyckas jag förtränga varje gång jag ser det och jag blir lika paff varje gång – det är skitbra! Blow Out är en film som bör finnas i varje filmsamling och tillsammans med Dressed to Kill, Body Double och Scarface är det Brian De Palmas bästa film från nittonhundraåttiotalet och en av de bästa filmer från decenniet.

Mama (2013)

Det slår slint i huvudet på Jeffrey och han mördar sina kollegor och stryper sin fru. Han tar sina två döttrar Victoria och Lilly och kör iväg. Bilen förlorar fästet och Jeffrey kör av vägen och landar i skogen. Mirakulöst klarar de kraschen och när de irrar runt i skogen hittar de en övergiven stuga. Tyngd av skuldkänslor riktar han en revolver mot Victoria men någonting i stugan stoppar honom och de två flickorna lämnas ensamma i skogen.

Fem år senare har Jeffreys tvillingbror Lucas ännu inte gett upp hoppet om att hitta sin bror och brorsdöttrarna som försvann spårlöst. När hoppet verkar förlorat hittas de båda flickorna förvildade och undernärda och i utbyte mot att doktor Dreyfuss får följa flickornas återhämtande får Lucas och hans flickvän Annabel vårdnaden om barnen. De flyttar till ett stort hus under hemlighetsmakeri och snart börjar mystiska incidenter att inträffa. Ondskefulla krafter sätter käppar i hjulet och någonting har följt med flickorna från skogen, någonting de kallar Mama.

”A ghost is an emotion bent out of shape. Condemned to repeat itself, time and time again. Until it rights the wrong that was done.”

Mama bygger på en spansk kortfilm av regissören Andrés Muschietti som nu fått tillfället, med hjälp av lite stålar från Guillermo del Toro, att göra en långfilm av historien. Det är en spökfilm som ofta känns som en sämre variant av den japanska Ju-on, vålnaden ger till och med ifrån sig samma sorts ljud som varelsen i ovannämnda film och rör sig på ett liknande vis. Det känns som om spökfilmen behöver en rejäl upplyftning då de flesta filmer av denna sort mest känns som sämre efterapningar. Vad hände med alla klassiska spökfigurer som damen i svart? För mig är de långt mycket mer skrämmande än alla dessa skröpliga spöken som ser ut och rör sig som någonting taget ur ett tv-spel.

”Daddy, look! There’s a woman outside the window. And she’s not touching the floor.”

Mama är en PG-13 rysare så förvänta er inget blodbad eller slafsiga specialeffekter utan här förlitar man sig enbart på billiga hoppa-till-sekvenser. Filmens historia som börjar med den klassiska sagoinledningen ”once upon a time” är en i grunden ganska så bra berättelse men snart blir det alldeles för många logiska luckor som lämnas ofyllda. Nikolaj Coster-Waldau (från Game of Thrones) och Jessica Chastain som spelar kärleksparet känns inte det minsta trovärdiga och jag fattar inte vad de gör tillsammans överhuvudtaget då Annabel mest bryr sig om sitt kassa punkband och Lucas agerar vuxenfigur för henne. Mama är dock till utseendet en väldigt snygg film och doktor Dreyfuss dagboksanteckningar som agerar berättarröst är stämningshöjande, likaså tillbakablickarna. Utöver det är Mama inte mycket att hänga i granen. Nybörjare tycker säkert att Mama är en läbbig film men mig gav den ingenting. Vissa scener är bra men som helhet fallerar den. Det är långsamt, ofta utdraget och ibland riktigt tråkigt. Mama var en intressant och otäck kortfilm på tre minuter men som långfilm håller den tyvärr inte. 

 

Här kan ni se kortfilmen med introduktion av del Toro

V/H/S (2012)

Ett gäng slödder avrundar dagen med att bryta sig in i ett hus för att stjäla en vhs-kassett med pornografiskt innehåll, i hopp om att tjäna lite extra pengar. När de väl är inne i huset hittar de en död man framför brusande tv-apparater med en massa videofilmer liggande i rummet. De börjar titta vad som finns på kassetterna och det de får bevittna är inte alls vad de förväntat sig…

Vi blir serverade fem stycken kortrysare på temat found footage:

Först ut är Amateur Night:

Tre kåtbockar ska spela in en porrfilm och ger sig ut på stan för att hitta en lämplig kandidat. De stöter på en skum brud med stora ögon på en krog och tar med henne hem för att starta inspelningarna, enda problemet är att hon har smak för blod.

Filmens andra historia går under namnet Second Honeymoon:
Ett par åker på semester genom Amerika. Trötta efter dagens aktiviteter checkar de in på ett motell. De hinner knappt varva ner innan en tjej knackar på dörren och ber om skjuts nästkommande dag. På natten bryter sig någon in i parets motellrum och filmar dem medan de sover.

Nästa berättelse levererar inte heller några lyckliga slut. Det är dags för historia nummer tre som fått titeln Tuesday the 17th:

Fyra vänner beger sig för att bada i en avlägsen sjö och röka lite knark. Vad de inte känner till är att en skoningslös mördare är lös i skogen.

Vi hoppar raskt över till filmens fjärde del, The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger:

Emily och James har kontakt via webbkameror. Emily är orolig då hon tror att någon eller någonting befinner sig i hennes studentlägenhet under nätterna. Mycket riktigt finns där något som vill henne illa och James står handfallen i en annan del av Amerika.

Sist men inte minst får vi ta del av den sista hittade filmen, 10/31/98:
Det är Halloween och några grabbar klär ut sig och ska gå på galej. När de anländer till festen är det ingen där så de drar igång partajet själva men snart önskar de att de aldrig kommit dit.

V/H/S är en antologi bestående av sex isande berättelser, regisserade av tio olika regissörer där Ti West (The Innkeepers), David Bruckner (The Signal) och Adam Wingard (A Horrible Way to Die) tillhör de mest intressanta. Filmen blev hypad som fan långt innan den haft premiär och ända sedan första reklamen för V/H/S dök upp för något år sedan har jag varit nyfiken på vad det var. V/H/S har överlag inte fått särskilt bra kritik så det var med låga förväntningar jag satte mig ner för att ta del av filmen. Jag är svag för antologifilmer i stil med Creepshow och tv-serier som Tales from the Crypt och dessutom har jag en soft spot när det kommer till found footage-filmer så på pappret såg ju allt väldigt bra ut. Det börjar riktigt lovande med filmens inledning och de två första berättelserna men sedan går det sakta utför. Kvalitén sviktar och ibland är det riktigt bra för att i nästa stund kännas enbart meningslöst. Historierna får i genomsnitt femton minuters speltid var och i vissa fall räcker det medan i andra hade jag önskat att de vore längre. V/H/S har en speltid på nästan två timmar och den skulle ha tjänat på att kortats ner något. Förslagsvis kunde de helt ha skippat The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger och istället kanske förlängt 10/31/98 något.

V/H/S är inget speciellt men det är en stundtals underhållande blandning av genren och under filmens speltid får vi ta del av slasherfilm, monster, ockultism och till och med terrorfilm. Trots titeln får vi inte se särskilt mycket av det gamla goda vhs-formatet. Det blandas hejvilt med Webbkameror, Nanny Cams och DV-kameror och ibland blir formatens alla störningar lite irriterande. Detta kompenseras dock med en massa naket och en stor portion med våldsamma och blodiga effekter. V/H/S gav inga bestående intryck och det är synd att filmmakarna använt sig av genomgående osympatiska karaktärer, den ena värre än den andra. Inte helt otippat är Ti Wests historia, The Second Honeymoon, den jag uppskattade mest och jag skulle inte ha någonting emot att se den i långfilmsformat. V/H/S lever inte upp till hypen men jag är ändå nyfiken på vad uppföljaren har att erbjuda. V/H/S/2 har premiär någon gång i år och med tanke på regissörerna som är involverade (Jason ”Treevenge” Eisener, Gareth ”The Raid” Evans, Eduardo ”The Blair Witch Project” Sánchez och Timo ”Darah” Tjahjanto) kan det nog bli riktigt bra. Jag håller tummarna.

The Sadist (1963)

Tre lärare är på väg till en baseballmatch när deras bil går sönder ute i Kaliforniens ödemarker. De stannar på en bilkyrkogård bara för att inse att det närliggande huset är tomt. Det verkar som om ägarna har lämnat hemmet mitt under middagen och i väntan på att de ska återvända försöker de strandsatta vännerna att fixa bilen. De blir avbrutna när psykopaten Charlie och hans känslokalla flickvän Judy dyker upp. Bakom sig har de efterlysta mördarna lämnat ett spår av livlösa kroppar och nu står den olyckligt lottade trion på tur. En skoningslös terror inleds och deras liv förvandlas i en rasande fart till en gastkramande mardröm.

”I have been hurt by others. And I will hurt them. I will make them suffer like I have suffered.”

Jag har alltid varit väldigt förtjust i terrorfilmer. Kanske beror det på att det är en av de få genrer som faktiskt skrämmer mig. Det är fullt möjligt att vem som helst, när som helst, kan hamna i klorna på livsfarliga våldsdyrkare som inte har några som helst skrupler i kroppen. Det har hänt och det kommer alltid att förekomma incidenter som enbart är ett utövande i meningslöst våld – det är den skrämmande verkligheten vi lever i och det är ingenting vi kan värja oss mot. Vi kan bara be till en högre makt att det inte kommer att hända oss själva eller våra närmaste.

”How does it feel when you’re about to die?”

The Sadist är löst baserad på seriemördaren Charles Starkweather och hans minderåriga flickvän Caril Fugate som under slutet av nittonhundrafemtiotalet mördade elva personer under en resa genom Nebraska och Wyoming. The Sadist är den första filmen som tog inspiration från händelserna men fler följde, mest nämnvärda är kanske Badlands och Natural Born Killers. Bruce Springsteen sjöng om Starkweather i titelspåret på skivan Nebraska och Stephen King påverkades starkt av händelserna som ung och har använt sig av Starkweather som inspirationskälla i sina verk.

The Sadist är en tidig terrorfilm med en nerv som jag sällan skådat. Det är en lågbudgetrulle men en väldigt imponerande sådan. Det hinner inte gå många minuter innan den enkla men otroligt effektiva historien brakar loss med buller och bång. Filmen håller min blick klistrad mot tv:n och till och med den obligatoriska kisspausen uteblir. Det är otroligt spännande och det var länge sedan nittio minuter gick så fort. Det finns inte en död minut och många sekvenser i filmen tog nästan andan ur mig, ta bara den där coca-cola flaskan står i centrum. Slutet är sjukt bra och dessutom totalt livsfarligt för folk som inte kan hålla naglarna från sina tänder. Arch Hall Jr. är lysande i rollen som den sadistiska mördaren och de resterande inblandade är inte mycket sämre. Skådespeleriet överlag är mycket bra och alla känns trovärdiga i sina roller, likaså filmens dialog som är bättre än väntat. Filmens snygga och finurliga kameravinklar är fantastiska att se och det känns inte särskilt konstigt att filmens fotograf Vilmos Zsigmond gick vidare och medverkade i filmer som Deliverance, The Deer Hunter och Blow Out. The Sadist känns inte det minsta åldrad utan är lika aktuell idag som den var då (självklart blev den totalförbjuden i England). Filmen överraskar hela tiden med att vara totalt känslokall, rå, våldsam (utan att vara grafisk) och att inte inge något som helst hopp för de inblandade. Den ena otippade scenen avlöser den andra och The Sadist var före sin tid med sitt utspel. The Sadist lever verkligen upp till sin titel och levererar en nattsvart och totalt humorbefriad helvetesfärd. Det är det bästa jag sett av sitt slag på väldigt länge och den enda negativa invändningen jag har är inte mot filmen utan mot utgåvan jag köpte. Alpha Videos släpp av filmen är vedervärdig på alla tänkbara sätt. Bilden är kass och ljudet är uselt, dessutom har de valt att visa färgbilder från filmen på dvd:ns baksida (filmen är svartvit). Undvik den som pesten men missa för guds skull inte filmen. Jag förväntade mig en b-film att slå ihjäl några timmar tillsammans med men istället blev jag serverad ett mindre mästerverk som dessutom är en av de absolut bästa terrorfilmer som någonsin har gjorts!

En samling kortare recensioner Vol. II

Jag har fastnat i Stephen Kings fantastiska värld igen. Jag är halvvägs igenom hans mastodontroman It och dessutom planerar jag och min sambo en resa till Rom. Solen och värmen har äntligen gjort entré i Skåne så det kanske inte är så konstigt att jag inte har hunnit se särskilt mycket film den senaste tiden. Jag ska försöka rycka upp mig och lägga upp lite nya recensioner så fort jag bara kan men under tiden kommer här några kortare recensioner från min Facebook-sida. Ni som är trogna läsare av min blogg vet ju redan att jag har, sedan början av året, lagt upp lite kortare recensioner av filmer och serier lite då och då. Vissa av dem publicerade jag här på bloggen för någon månad sedan (de kan ni läsa HÄR) och nu har jag samlat ihop en ny dröse från Facebook-sidan för alla er som inte redan gått in och gillat min sida. Som jag nämnt tidigare finns det säkert ett och annat stavfel eller grammatikfel i texterna men då de är skrivna i all hast hoppas jag att ni har överseende med detta. Jag vet att jag tjatar men det är verkligen helt fantastiskt att det finns så många där ute som läser min blogg och lämnar upplyftande kommenterar. Ett stort tack till er alla!

Officer Down (2013)
När polisen Callahan (nej inte Harry) blir räddad från en säker död av en anonym civilperson, ändrar han sitt destruktiva leverne radikalt. Hans mystiska räddare i nöden träder fram och ber om en gentjänst, att hitta mannen som är anledningen till att hans dotter tog livet av sig. Hans förflutna hinner ifatt honom och snart är han fast i en ond spiral av lögner, korruption och död.
Sakta läggs pusselbitarna ihop i detta långsamt pyrande mordmysterium. Stephen Dorff levererar ett trovärdigt personporträtt av en smutsig snut som vill göra rätt för sina fel. Känns lite som en uppdaterad variant av de gamla deckarhistorierna från 1940-1950talet och även fast Officer Down inte är särskilt spännande har den en skön krypande stämning av paranoia rakt igenom. Lite tamt slut men en stabil trea blir betyget.

Menace II Society (1993)
Caine växer upp med dåliga förebilder i gettot med sin bästa polare, vettvillingen Kevin. Hans vardag kantas av droger och våld men han kommer sakta men säkert på andra tankar om vad han vill med sitt liv men det är lättare sagt än gjort.
Svordomarna haglar och varenda mening som uttalas innehåller standardfraser som ass-fuck-nigger-ass-ho-bitch-motherfucker, eller något i den stilen. Det blir dock aldrig irriterande och tonåringen inom mig gillar det fortfarande som fan. Samma sak gäller filmens soundtrack som består av allt som är bra med hip hop (det kunde gärna ha varit mer, typ hela Geto Boys Grip it on That Other Level men man kan inte få allt här i livet) innan det blev tramset som spelas idag. 1993 tyckte alla att Menace II Society var den tuffaste filmen som fanns (tillsammans med Boyz n the Hood) och än idag håller den måttet och känns inte alls åldrad. På ytan är det ytterligare en uppgång och fall-film men tittar man närmare är det mycket mer än så. Menace II Society är en av de bästa filmerna från det tidiga 1990-talet! En stark fyra blir betyget.

Damages: Season 5 (2012)
Damages börjar lite som min gamla favoritserie Alias gjorde där hjältinnans fästman blir mördad under mystiska omständigheter. Efter det upphör dock likheterna. Damages är en konspirationsthriller i tv-serieformat där varje säsong vigs åt ett nytt fall för den unga advokaten Ellen Parsons (Rose Byrne) och hennes mentor/fiende Patty Hewes (suveränt porträtterad av Glenn Close). I seriens sista säsong står hackern/mediagurun Channing McClaren (Ryan Philippe) som samlar smutsiga fakta att kunna exponera för allmänheten i centrum. Likheterna med Wikileaks är såklart slående och den femte och sista säsongen av Damages är en rafflande historia och som vanligt vet man inte riktigt vem man kan lita på. Bra avrundning och ett värdigt avslut för en stundtals lysande serie. Det är inte den bästa säsongen men heller inte den sämsta. En väldigt stark trea blir betyget.

The Walking Dead: Season 3 (2012-2013)
En ondskefull, självutnämnd guvernör står i centrum under den tredje säsongen av The Walking Dead. Rick och hans vänner håller ställningarna i ett övergivet fängelse medan de levande döda fortfarande driver omkring i ett ödelagt Amerika. The Walking Dead inleddes med vad som mycket väl kan vara ett av de absolut bästa pilotavsnitt som gjorts. Tyvärr blev det inte bättre än så och seriens tredje säsong är segare än någonsin. Jag älskar zombiefilm och The Walking Dead hade definitivt potential då allt är supersnyggt och en del karaktärer är riktigt bra (tyvärr tar de livet av de mest intressanta). Någonstans under resans gång blev emellertid manusförfattarna lika hjärndöda som de levande döda och serien trampar mest vatten. Det är hög tid att lägga ner The Walking Dead och kanske låta alla de andra bra serierna som lades ner på tok för tidigt få en ny chans istället! Gör dig själv en tjänst och se den fan så mycket mer underhållande brittiska miniserien Dead Set en gång till istället! En svag tvåa blir betyget.

Californication: Season 6 (2013)

Strulpellen Hank Moody åker in på rehab då han har fått för mycket av det goda. Där träffar han groupien Faith som han inleder ett hett och passionerat förhållande med men hans livs kärlek, Karen, vägrar att lämna hans tankar. Hank slår sig motvilligt ihop med den brittiska rockstjärnan Atticus Fetch som vill inleda ett samarbete tillsammans med honom och allt blir plötsligt komplicerat igen.

Den sjätte säsongen av Californication är snarlik de tidigare. Hank dricker, tar droger, ligger med de flesta kvinnor han stöter på och försätter sig och sina nära i ohållbara situationer. Kärleken mellan honom och hans före detta fru sätter fortfarande käppar i hjulet i hans emotionella och tankspridda inre och dottern Becca börjar allt mer att likna honom själv. Atticus (Tim Minchin) är en trist figur, vars musik suger men tack vare David Duchovny som är lysande som Hank Moody och hans polare och agent Runkle (Evan Handler) gör den sjätte säsongen till ett underhållande tidsfördriv. Även fast serien uppenbart trampar vatten har den blivit förnyad för en sjunde säsong och frågan är om det inte är bäst att då, en gång för alla, säga adjö till den Bukowski-osande författaren Hank Moodys bravader. Trots sina brister blir betyget en trea, om än en svag sådan.

House of Lies: Season 2 (2013)

Den skrupellösa managementkonsulten Marty Kaan och hans lika skrupellösa undersåtar fortsätter att gå över lik för att få vad de vill i den andra säsongen av House of Lies. Jag tyckte att den första säsongen var sådär och det är ungefär samma känsla jag har efter det att sista avsnittet tagit slut även denna gång. Trots att Don Cheadle är mycket bra i huvudrollen så känns House of Lies som ytterligare en serie i mängden som försöker att vinna tittare genom att vara vulgär och burdus, utan att ha en ordentlig historia att berätta. Det fungerar ibland och Josh Lawson som spelar Doug är en kul figur, likaså Kristen Bell som Jeannie. Däremot är Ben Schwartz lika irriterande här som han är i Parks and Recreation, tv-bolagen måste sluta upp med att ge honom fler roller. House of Lies tillhör definitivt inte de bättre serierna från Showtime fast det är ändå ett helt okej tidsfördriv. Betyget blir en stark tvåa.

Yellowbrickroad (2010)

En morgon i oktober nittonhundrafyrtio försvann invånarna i den lilla staden Friar i New Hampshire. De gick upp för en omarkerad stig och återvände aldrig igen. Vissa återfanns förfrusna, andra lemlästade, resten förblev spårlöst försvunna.

Nästan sjuttio år senare slår sig Teddy och hans fru Melissa samman med ett team av folk med varierande yrken. Tillsammans skall de försöka samla ihop tillräckligt med information för att kunna skriva en bok om stadens skrämmande förflutna. När de anländer är det uppenbart att befolkningen inte vill ha dem där men efter lite hjälp från en av stadens invånare (i utbyte mot att hon får följa med på expeditionen) hittar de vandringsleden som nu fått namnet Yellowbrickroad. De hinner inte långt innan gammal musik ekar i skogen och gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. En mardröm, mer fasansfull än de kunnat ana, tar vid.

”I hear the people in the music, I hear the people who walked.”

Gamla legender och sägner är alltid intressant filmmaterial, oavsett om de bygger på en vag sanning eller är påhittade. Yellowbrickroad är förstås rent påhitt men det är en fascinerande historia. Jag började stöta på filmtiteln lite varstans för några år sedan och Yellowbrickroad fanns med på många listor som rankade årets bästa skräckfilmer. Självklart fångade filmen mitt intresse och sakta började jag bygga upp alldeles för höga förväntningar.

”So what if people start forgetting the way back?”

Det märks att Yellowbrickroad är en lågbudgetrulle. Skådespelarna är halvtaskiga utan att vara direkt dåliga och filmen skulle ha tjänat på att vara inspelad med den äldre filmutrustningen. Filmens regissörer och manusförfattare Jesse Holland och Andy Mitton har dock lyckats skapa en intressant historia som trots sina många brister får mig att tänka på filmen nästkommande dag. Det ligger en krypande känsla av obehag över Yellowbrickroad och skräcken ligger mer i det psykologiska än i det groteska. Några scener av blodutgjutelse finns men det otäcka ligger i det du inte kan se, det du inte kan förstå. Det ligger en speciell stämning över Yellowbrickroad som jag inte riktigt kan sätta fingret på och det var länge sedan jag såg någonting liknande, sett till dagens filmer i alla fall. Om man tar en nypa fejkdokumentär, en nypa spökfilm och en stor nypa mindfuck blir det Yellowbrickroad. Även fast filmen sätter igång med en rasande fart känns det långsamt och ibland lite tråkigt. Paranoia och fotvandring upptar det mesta av filmens speltid och det känns som om någonting saknas. Vissa sekvenser är otroligt bra medan andra mest trampar vatten. Jag gillar idén om staden Friar som förlorade alla sina invånare men det utvecklas inte till någonting ordentligt. Jag bryr mig inte om att vi inte får våra frågor besvarade och slutet har jag inga större problem med men jag kan inte annat än att bli besviken på helheten. Yellowbrickroad måste ses med ljudet rejält uppskruvat för maximal effekt, då åttio procent av det som är bra med filmen ligger just i ljudet. Jag ville verkligen tycka om Yellowbrickroad och även fast det är en stundtals intressant upplevelse kommer jag nog aldrig att se filmen igen.

Jason Goes to Hell: The Final Friday (1993)

Folket kring Crystal Lake har fått nog. FBI sänder en av sina unga agenter som lockbete till en av stugorna på området där det gamla sommarkollot en gång låg. Efter en fartfylld jakt på liv och död lyckas de spränga Jason Voorhees i bitar och hans kvarlevor skickas till ett bårhus i Ohio under stort hysch-hysch. I tron om att terrorn äntligen är över lägger befolkningen den fruktansvärda historien bakom sig men det visar sig att mardrömmen är långt ifrån över, den har bara börjat.

”In a Voorhees was he born, through a Voorhees may he be reborn, and only by the hands of a Voorhees will he die.”

Jag kommer ihåg när Jason Goes to Hell: The Final Friday kom ut på hyrvideo i Sverige. Jag och en polare skulle gå och handla snask på Pia Närköp (ett populärt ställe i Asarum för ungdomar att hänga utanför om kvällarna) och helt utan förvarning stod det en sprillans ny Jason-rulle bland det nya utbudet av film. Vi blev förstås eld och lågor och hyrde videokassetten på studs. När Jason Goes to Hell hade rullat färdig blev vi båda besvikna och filmen var inte alls vad vi hade föreställt oss. Vi ville ju se Jason slakta kåta ungdomar iförd hockeymask, inte förflytta sig från kropp till kropp och ta en annan människas trista skepnad. Jag har dock omvärderat filmen sedan dess trots att jag aldrig såg om den. Igår damp den ner i brevlådan och kompletterade därmed min Friday the 13th-samling och jag kände mig som fjorton igen när jag satte mig ner i soffan för att ge den nionde delen i serien en andra chans.

”Tonight we can send Jason Voorhees straight to hell for all time.”

Sean S. Cunningham som producerade, skrev och regisserade den första delen i serien är för första gången sedan dess involverad i någon av uppföljarna som filmens producent. Jason Goes to Hell känns inte som en riktig Friday the 13th-film men det är ju inte första gången som den känslan infinner sig. Friday the 13th Part V: A New Beginning innehöll ingen riktig Jason utan bara någon som efterliknade hans beteende och utstyrsel. Detta betyder dock inte att det var en dålig del i serien – tvärtom, del fem är en av mina favoriter. I Jason Goes to Hell hoppar han från kropp till kropp och det är bara under filmens början och slut (och några korta sekvenser i speglar) som han verkligen är Jason förkroppsligad. Då ser han mer död ut än någonsin och kan liknas vid ett zombiefierat monster som vägrar att dö, en mördarmaskin helt utan skrupler.

Jason Goes to Hell var filmen som bröt mönstret med att kalla den Friday the 13th-någonting men det var också i och med denna film som historien började ändra sig drastiskt. Han var i och för sig i storstaden i Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan men i Jason X är han i rymden och blir uppgraderad och i filmseriens elfte del, Freddy Vs Jason slåss han mot barnamördaren Freddy Krueger. Jason Goes to Hell är inte alls så dålig som den framställs, det är en ganska underhållande del i serien. Trots att jag bara sett filmen en gång tidigare hade jag det mesta av innehållet fortfarande färskt i minnet och som jag nämnde tidigare har jag omvärderat den rejält under senaste åren. Jag älskar efterapande uppföljare som fortgår i all evighet men jag är heller inte främmande för förändringar i historierna och Jason Goes to Hell är ett bra bidrag till serien. Även fast det inte är Jason i egen hög person som mördar folk i filmen är historien vi får berättad för oss och mystiken kring denna mystiska massmördare en intressant sådan. Dessutom finns här seriens alla ingredienser. Vi får se ungdomar kasta sina kläder, ligga med varandra och bli mördade på brutala vis. Tältmordet är ett av de bästa i hela serien och förutom detta finns här mängder med slafsiga sekvenser som gör mödan värd att inhandla ett exemplar av filmen. Den stämningsfulla musiken agerar soundtrack åter igen och trots att den ”riktiga Jason” inte är med särskilt mycket passar Jason Goes to Hell perfekt in bland de övriga filmerna. Det blir lite som Halloween och dess uppföljare där Jason denna gång, precis som Michael Myers, letar upp sina kvarlevande släktingar för att bryta blodsbanden en gång för alla.

Jason Goes to Hell innehåller många kul karaktärer i form av den skrupelfria programledaren, arroganta prisjägaren Duke, obducenten, ofrivilliga hjälten Steven och alla de figurer som har oturen att bli Jasons nya kroppsvärdar. Kane Hodder som för tredje gången spelar Jason dyker även upp som säkerhetsvakt för att minuterna senare bli mördad av sin egen karaktär. Vi får till och med en rundtur i familjen Voorhees hus där Necronomicon från Evil Dead II och monsterlådan från Creepshow befinner sig. Slutet är riktigt bra och från den Terminator-liknande entrén på polisstationen och fiket till det när Jason möter sin skapare med lite hjälp från Freddy Kruegers knivförsedda handske är popcorn-osande underhållning av bästa sort. Det skulle ha varit ett passande slut på serien om de valde att avsluta historien om Jason här men jag ska inte klaga, jag är ganska förtjust i de resterande delarna med. Man får ta Jason Goes to Hell för vad den är, en upprepning som tar en lite annorlunda vändning än den vi är vana vid men en väldigt underhållande sådan som inte alls förtjänar kritiken den fått. Se Jason Goes to Hell med ett öppet sinne så är jag säker på att du kommer att tycka om den precis lika mycket som jag.