BMX Bandits (1983)

BMX Bandits var den första film jag såg på bio som inte var tecknad och den lämnade djupa spår i mig som ung grabb. BMX-cyklar var det enda som cirkulerade i huvudet på mig och när jag fyllde 10 år fick jag en blå i födelsedagspresent av min far, min lillebror fick en röd. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv och jag kände mig häftigast på hela skolan. Inte långt senare visades BMX Bandits eller BMX-gänget Slår Till som den hette på bio och jag blev ännu mer förälskad i både cykeln och min nya favoritfilm. Åren gick och min BMX skrotades. Det var inte lika häftigt längre och filmen försvann sakta från mitt minne, till Severin släppte filmen förra året.

”Why did we take those things? We must have been mad!”

Vännerna Goose och P.J. är två riktiga höjdare när det kommer till att göra vågade tricks med sina BMX-cyklar. Så spenderar de sina dagar tills de av misstag råkar köra in i några kundvagnar och förstör sina hojar. Där möter de Judy som förlorar sitt jobb på grund av detta och de blir snabbt bästa vänner. För att få ihop pengar till att laga sina cyklar och till att köpa en sprillans ny till Judy åker de ut med en båt för att plocka musslor från förtöjda stolpar i vattnet. De hittar en väska och tar den med sig. I den finner de walkie-talkies som ett gäng bankrånare gömt där i väntan på deras stora stöt. Ungdomarna ligger snart riktigt risigt till då skurkarna är dem på spåren.

BMX Bandits är den andra filmen jag ser av regissören Brian Trenchard-Smith inom loppet av ett dygn och träffande nog är det filmen han regisserade efter den fantastiska Turkey Shoot (recension HÄR). BMX Bandits är nog mest känd för att vara Nicole Kidmans första filmroll, här blott 16 år gammal och många år från att göra succé i Hollywood och gifta sig med Tom Cruise. Det är en snäll film för de yngre i familjen med en ganska tunn historia men som är fullproppad av imponerande BMX stunts. Hela sista halvan av filmen är egentligen en lång bil och cykeljakt och skulle det inte vara för de oftast ganska häftiga cykeltricken skulle det nog ha blivit ganska tråkigt. Den tidsenliga musiken och ljudeffekterna som låter som ljussablarna i Star Wars får mina mungipor att röra sig uppåt. För mig är BMX Bandits ett kärt återseende och skulle det inte vara för de tramsiga skurkarna som mest springer runt och är pajaser (förutom överhuvudet som ser ut som Chuck Norris) skulle filmen ha varit mycket bättre, än idag. BMX Bandits får mig att inse att det gjorts på tok för lite BMX-filmer (jag kan inte komma på fler än Rad) för detta är en charmig film och en sida hos mig får mig att sakna min blåa tvåhjuling. BMX Bandits är en nostalgitripp rakt tillbaka till min barndom. 

Turkey Shoot (1982)

I en avlägsen framtid (året är 1995) jobbar Chris i lugnan ro när soldater rusar in i hennes affär efter frihetskämpen Paul. Chris blir misstagen för sympatisör och blir tillsammans med några andra olyckligt lottade individer, förda till Läger 47 för omskolning och beteendemodifiering. Lägret styrs med en järnhand av Charles Thatcher och hans fängelsevakt Ritter vars motto är: Frihet är lydnad, frihet är arbete, arbetet är livet. Olydnaden är stort i samhället och nya fångar fyller snabbt de många lägren innan de gamla är rehabiliterade och redo för att skickas ut igen. Få fångar får chansen att lämna lägret med livet i behåll men ett fåtal blir utvalda av rika människor från överklassen att agera villebråd i en jakt på liv och död. Snart är Chris och Paul huvudpersoner i ett spel vid namn Turkey Shoot.

Turkey Shoot (även känd under namnen Blood Camp Thatcher och Escape 2000) börjar som en postapokalyptisk vision av framtiden där ingenting avvikande är tillåtet. Graviditet, fritänkande, homosexualitet, allt innebär bestraffning. Merparten av samhällets invånare är inte redo att gå tillbaka till sina liv förrän de kan svara per automatik till den nya regeringens belåtelse. Efter en halvtimmes speltid förvandlas filmen till en variant av The Most Dangerous Game och lägger i den högsta växeln under den resterande timmen. Tack och lov för det för även om den första halvtimmen är underhållande med obligatoriska duschscener och olika bestraffningsmetoder är det den sista timmen som verkligen är höjdpunkten. Det är exploitation i dess bästa form och det är filmer som denna som får Australien att förtjäna sin egen filmgenre, ozploitation. Vi får följa några väl utvalda fängelsekunder som får kämpa för sina liv med döden hack i hälarna. Michael Craig är perfekt som den iskalla lägerchefen Thatcher och Roger Ward är smått lysande som den sadistiska och dessutom mustaschprydda fängelsevakten Ritter. Som pricken över i:et har vi dessutom det varulvsliknande cirkusfreaket Alph som hela tiden är redo för att sätta sina sylvassa tänder i människokött. Det är alltid kul att se Olivia Hussey, kvinnan som aldrig verkar åldras, även fast hon här mest verkar gå på rutin. Steve Railsback gör som vanligt bra ifrån sig som frihetskämpen Paul. Musiken som är signerad Brian May (inte att förknippas med Queens gitarrist) osar John Carpenters samtida skapelser och passar filmen som handen i handsken. Även fast Turkey Shoot har några våldsamma sekvenser minns jag filmen som mer brutal. Å andra sidan har jag sett mycket sedan dess och det är absolut ingenting som drar ner filmen. Turkey Shoot innehåller inte en tråkig sekund och kan ses som en våldsam matinéfilm som tillsammans med en flaska Jack Daniels är alldeles förträfflig underhållning!

Dear God No! (2011)

Det laglösa motorcykelgänget Impalers Georgia våldtar och mördar allt som kommer i deras väg. Deras stripklubbsägande arbetsgivare (eller vad man nu ska kalla honom) ställer ett ultimatum vilket motorcykelgänget inte har någon tanke på att acceptera. De mördar både honom och de flesta som befinner sig på stripklubben för att sedan dra vidare. Höga som hus bryter de sig in i en stuga ute i skogen och håller doktor Marco, hans dotter Edna och två studenter gisslan. Vad de inte vet är att doktorn utfört fruktansvärda experiment med ett uråldrigt virus och att någonting nere i källaren väntar på att komma ut.

Efter Quentin Tarantino och Robert Rodriguez framgång med Grindhouseprojektet Death Proof och Planet Terror följde fler filmer i samma spår. Filmer som hyllar framförallt 1970-talets b-filmer. Dear God No! är en av dem.

”What’s the nastiest shot you have? You wanna drink my tampon? Fuck yeah! C’mon baby whip it out!”  

Dear God No! blandar runt rejält i exploitationmixern och proppar in så mycket som möjligt under filmens 80 minuter. Monster, nazister, brutala övergrepp, knarkande mcgäng, levande döda, muterande virus, toplessdansöser, allt finner ni här. Till och med Bigfoot dyker upp vid mer än ett tillfälle. Allt är så överdrivet som det bara kan bli. Kassa skådespelare, urusla dialoger, oändliga nakendanser, svordomar i varannan mening och hinkvis med blod och inälvor. Tillsammans utgör de en historia som inte är av denna värld där mängder av nakna bröst (någon på imdb säger att filmen innehåller 31 stycken) utgör största delen av speltiden. Det är inte det minsta chockerande trots att filmen innehåller allt som är moraliskt fel, däremot är det förbannat underhållande. Filmen ser billig ut på ett sätt som inte känns billigt och vissa scener är riktigt snyggt utförda. Dear God No! är filmad med 16 mm och inte en enda datoranimation syns till. Soundtracket är förbannat bra där ett band vid namn The Forty-Fives spelar covers på gamla låtar av bla MC5 och Jody Reynolds. Dear God No! är totalt hjärndöd underhållning och ett nästan syndigt tidsfördriv som jag gärna ser om igen. Hobo With A Shotgun och Machete må vara mer påkostade filmer men de kommer inte ens i närheten av Dear God No! Filmen tilltalar inte majoriteten av jordens befolkning men jag gillade den såklart. Dear God No! räddade en annars ganska trist och regnig sommareftermiddag med att leverera en orgie i dålig (god) smak!

The Mist (2007)

Jag har aldrig läst någonting av Stephen King tidigare. Kanske någon kortnovell här och där som ung men inget som lämnade något större intryck hos mig. Vad som däremot format min uppväxt är filmatiseringarna av författarens böcker. Även fast de oftast svajar rejält i kvalité kan jag rada upp exempel efter exempel på hans filmer som jag sett, återbesökt och älskat. Nu när jag blivit vuxen tänkte jag att det var dags att ta mig igenom förlagorna för att sedan i efterhand se filmatiseringarna och göra jämförelser. Först ut blev långnovellen The Mist.

”Something in the mist…took John Lee”

En fruktansvärd storm förstör för invånarna i en liten stad och dagen efter närmar sig en mystisk dimma fastlandet. David Crayton och hans son Bill åker tillsammans med deras granne in till staden för att handla proviant och byggnadsmaterial för att kunna reparera skadorna som stormen orsakade. Plötsligt kommer en man skrikande in i affären och säger att någonting finns i dimman. Snart har dimman omringat affären och i den finns fruktansvärda monster från en annan dimension. Instängda och vettskrämda får de kämpa för sina liv och snart är det inte bara monstrena ute i dimman de behöver oroa sig för utan även varandra.

Jag tillhör inte dem som blev särskilt imponerad av regissörens två tidigare Stephen King filmatiseringar The Shawshank Redemption och The Green Mile. Jag tycker det är ett skämt när folk säger att ”Nyckeln till Frihet är den bästa film som gjorts”. Det är den inte, långt ifrån. The Mist är Frank Darabonts tredje Stephen King filmatisering (om man bortser från kortfilmen The Woman in the Room) och mig faller den mer i smaken än ovanstående titlar. The Mist är kanske inte bättre men det är denna genre jag tycker Stephen King gör bäst och när han berättar om varelser från andra dimensioner, livet efter döden, barndomstrauman och galna mördare så tror man på honom.

The Mist är en bra berättelse med trovärdiga och mänskliga karaktärer och det är något visst med historier som utspelar sig i limiterade utrymmen. Klaustrofobin som annars inte skulle kännas av, blir påtaglig så fort en skara människor samlas på samma plats utan ett alternativ att ta sig till med livet i behåll. Sammanhållning, gruppering och utanförskap är någonting som Stephen King är en mästare på att beskriva och Darabont har lyckats visualisera det på ett strålande sätt. The Mist är precis så som jag föreställer mig den när jag läser boken, allt från karaktärerna och omgivningarna till de skräckinjagande monstrena. Det märks att Stephen King var starkt influerad av H.P. Lovecraft när han skrev boken och att han förmodligen sett John Carpenters The Fog (recension HÄR) ett flertal gånger. Inget fel i det då detta är väldigt bra, bok som film. Skådespelarna (de flesta har varit med i flera andra av Darabonts filmprojekt) är alla fantastiska, med undantag för Andre Braugher som jag aldrig har haft mycket till övers för. Jag tycker inte om honom alls och har inte gjort det sedan jag såg honom i Homicide: Life on the Street för första gången och jag vet egentligen inte varför. Kanske är det hans diviga och överlägsna beteende som stör mig, vad vet jag? Han kanske är en riktigt trevlig prick i verkligheten. Resten av skådespelarensemblen är däremot som skapad för filmen. Thomas Jane har jag tyckt väldigt mycket om sedan jag följt hans liv som prostituerad högstadielärare i den lysande serien Hung. Här är han lika bra och hans agerande känns genuint och äkta. Favoriten William Sadler dyker upp som rednecken Jim och gör som vanligt ett mindre smickrande personporträtt. Toby Jones är perfekt som det sympatiska affärsbiträdet Ollie och Marcia Gay Harden är fullkomligt lysande som den kristna fanatikern och dåren Mrs Carmody. Filmens effekter är också väldigt bra och dimmans monster ser ut som någonting som skulle kunna komma från 1950-talets monsterfilmer och känns konstigt nog varken fjantiga eller orealistiska. Scenen i apoteket är värd hela filmens pris och det enda negativa är att sekvensen kunde ha varat längre. Frank Darabont är väldigt trogen förlagan och mycket av filmens dialog är direkt tagen från boken. Visst har han fört in lite nya beteenden hos karaktärerna och vissa händelseförlopp är alternerade men annars är filmen precis så som man kan tänka sig när man läser boken. Det enda jag egentligen saknar i filmen är den sexuella spänningen mellan David och Amanda som är helt borttaget här. Teorin om vad som egentligen orsakade dimman och dess invånare får vi här förklarat för oss medan vi bara anade det i boken och slutet är helt annorlunda. Vilket man föredrar är dock en smaksak, jag gillar dem båda och det beror lite på om man vill ha ett öppet eller ett definitivt slut men jag kan tycka att förklaringen till Arrowhead-projektet är lite för övertydligt. När jag såg The Mist första gången gillade jag den skarpt men efter att jag nu läst boken föredrar jag nog förlagan, även fast filmatiseringen är mycket bra och en film jag kommer att återbesöka fler gånger i framtiden.

Grave Encounters (2011)

Jerry Hartfield, ägare till ett filmbolag som mest fokuserar på dokusåpor, får en video med posten innehållande pilotavsnittet till en ny dokusåpa vid namn Grave Encounters. Lance Preston och hans team undersöker paranormala fenomen som spöken och hemsökta platser. Avsnitten fortsatte att komma med posten och verkade minst sagt lovande men någonting hände under inspelningen av vad som skulle komma att bli det sista avsnittet. Vi får nu ta del av en nedkortad version av de många timmars filmmaterial som spelades in för att bli avsnitt sex – The Haunted Asylum.

Lance och hans team bestående av kameramän, datanördar och ett ”medium” ska spendera natten på det sedan länge stängda mentalsjukhuset Collingwood. Sjukhuset stängdes 1963 och sedan dess har rapporter kommit in om folk som sett spöken och hört skriken från de sedan länge bortgångna patienterna. Nu ska Lance och hans kollegor låsas in under åtta timmar på sjukhuset för att ta reda på om de fasansfulla ryktena stämmer och se om huset verkligen är hemsökt (klart som fan är det ju det, annars skulle det inte ha varit särskilt kul för oss tittare, eller hur?). Teamet upplever skrämmande företeelser och när vaktmästaren inte dyker upp för att släppa ut dem inser de att de ligger riktigt risigt till.

”You guys, be quiet! What if this is something real?”

Grave Encounters är ytterligare en i raden av filmer där hittat filmmaterial agerar fokus. Som jag nämnt tidigare är jag svag för denna typ av film, även fast de oftast är ganska kassa skapelser. Grave Encounters tillhör tyvärr de sämre exemplen. Som vanligt dröjer det länge innan någonting överhuvudtaget händer och mentalsjukhuset känns inte det minsta trovärdigt. Visst har stället en vaktmästare men det ser långt ifrån så skabbigt ut som det borde ha gjort efter att ha varit stängt i nästan 50 år. Huvudpersonerna är irriterande fjantar som är mer lättskrämda än småtjejer och de springer mest omkring och skriker filmen igenom och jag kan inte annat än att önska livet ur dem. Grave Encounters påminner om alla de där kassa tv-serierna som gick om nätterna där ett filmteam ledda av ett medium ska driva onda andar ur folks hus. Ibland känns det som en parodi på dem, vilket är ett skämt i sig för detta är uselt. Någonting stängde dörren, wtf was that. Någonting rörde mitt hår, wtf was that. Någonting välte lampan, wtf was that. Någonting knuffade mig, wtf was that. Ungefär så låter det filmen igenom fram till den meningslösa tvisten och efter det är det ännu mer springande och skrikande. Jerry Hartfield borde klippt ner det 90 minuter långa avsnittet till en kortfilm, kanske då skulle det fungera men det betvivlar jag. En snygg scen som för tankarna till George A. Romeros Day of the Dead kan inte rädda detta fiasko. Skulle min blogg använda sig av ett betygssystem skulle Grave Encounters få en sönderslagen filmkamera av fem (fullt dugliga) möjliga.

 

Skjult (2009)

14 september 1989. En pojke flyr genom skogen och springer rakt ut på vägbanan. En lastbil viker undan och kör istället ihjäl föräldrarna till en annan pojke som lättar på trycket vid vägkanten.

19 år senare återvänder den flyende pojken Kai, som nu är en vuxen man, till sitt barndomshem då hans mor avlidit och efterlämnat sitt hus till honom. Kais intentioner är att bränna ner det fallfärdiga huset men blir stoppad av barndomsvännen Sara, som nu arbetar som polis. Kai tar in på ett hotell (inte helt olikt det i Twin Peaks) men konstiga saker sker runt omkring honom och han plågas av sina fruktansvärda barndomsminnen. Kai är inte önskvärd i staden och när ett par frilufsare försvinner faller all fokus på Kai. Det är någonting med huset, någonting som drar Kai till sig, mot hans vilja.

”Skriket finns i skogen”

Skjult, eller Hidden som är filmens engelska titel är regissören och manusförfattaren Pål Øies andra film. Hans debutfilm Villmark var en mycket imponerande rysare som tagit stor inspiration från den norska filmklassikern De Dødes Tjern. Skjult är ännu mer imponerande och är så mycket mer än bara en vanlig skräckfilm. Filmen hittar inspiration från lite varstans och lånar från filmer som Twin Peaks, The Changeling (recension HÄR), The Shining och Suspiria utan att det blir kliché eller efterapning. Skjult har en egen historia att berätta som sakta men säkert lägger färdigt sitt pussel. Först och främst är Skjult en psykologisk thriller om en människas mentala sönderfall men titt som tätt vävs små skräckelement in i filmen. Skjult innehåller många riktigt effektiva scener och stämningen är rakt igenom blytung. Filmens foto är fantastisk och inspelningsplatserna adderar till filmens otäcka atmosfär. Det fallfärdiga gamla huset, den norska skogen och Kristoffer Joner i huvudrollen gör filmen, tillsammans med ett lysande manus, till en av de bästa filmer som kommit från Skandinavien på väldigt länge. Dialogen är sparsam och tempot går framåt i sakta mak men Skjult är en väldigt bra film som förmodligen och tragiskt nog gått många filmälskare förbi. Pål Øie är en regissör att hålla ögonen på i framtiden då det han har presterat hittills är bättre än vad många skandinaviska filmskapare presterat under hela sina karriärer.

Friday the 13th (1980)

Sommarkollot Camp Crystal Lake är på väg att öppna igen efter att det varit stängt i över 20 år. 1957 drunknade en liten pojke vid namn Jason när några lägerledare valde att ha sex istället för att vaka över den lilla pojken i plurret. Året efter mördas två lägerledare och kollot stängs. Många försök gjordes genom åren att öppna stället igen men någonting satte hela tiden käppar i hjulet. Nu, 1980 är det dags för ytterligare ett försök och några ungdomar förbereder och städar upp området innan portarna öppnas för en ny skara barn. Det blir dock inte som de tänkts sig utan lägerledarna får uppleva ett skräckfyllt dygn då de en efter en faller offer, på de mest fruktansvärda sätt, för en galen mördare.

“Kill her, Mommy! Kill her! Don't let her get away, Mommy! Don't let her live!”

Jag tröttnar aldrig på att se om någon av Friday the 13th filmerna och när dagen i ära faller in är det ett perfekt tillfälle att återbesöka valfri del i serien. Då min sambo inte har sett mer än ”den när dom är i stan” tyckte jag att det var lika bra att låta henne bekanta sig med filmen som startade allt. Filmen där vi får reda på hur allting började och där vi får träffa modern till allas vår favoritmassmördare Jason. 

“You're doomed! You're all doomed!”

Ni som känner mig eller följer min blogg kan inte ha undgått att uppmärksamma att jag är ett stort fan av filmserien och jag kan inte räkna på mina fingrar och tår hur många gånger jag sett filmerna. Det finns nog heller ingen som har något som helst intresse av skräckfilm som har kunnat missa att se i varje fall någon del i filmserien. Alla vet ju vid detta laget att detta inte är en Jasonfilm (den enda tillsammans med del 5 där han inte innehar huvudrollen) utan att det är hans förkrossade och galna moder, Mrs. Voorhees, som springer runt och mördar oskyldiga ungdomar. Den första delen tillhör inte mina favoriter i serien men utan den första filmen skulle vi aldrig ha blivit introducerade för vår hockeymaskprydda vän. Det betyder inte att jag inte uppskattar den, tvärtom det är en förbannat bra slasherfilm. Musiken signerad Harry Manfredini är numera klassisk och specialeffekterna av Tom Savini är som vanligt mycket bra. Man kunde inte tro att Kevin Bacon bara några år senare skulle gå vidare och bli flickfavorit i Footloose och sedan medverka i storfilmer som Sleepers och Mystic River eller i personliga favoriter som Tremors och Flatliners. Jag har alltid tyckt att Bacon är en gedigen skådespelare och det är kul att se honom här i en tidig roll och i filmens kanske mest minnesvärda dödsscen. Friday the 13th är en tidlös skräckfilmsklassiker som är väl värd att återbekanta sig med lite då och då när datumet infaller. Dessutom är det en bra introduktion till filmserien som aldrig verkar vilja ta slut!

Här kan ni läsa mina recensioner av del 3, 4 och 8 i serien