The Guardian (1990)

Phil och Kate flyttar från Chicago till Los Angeles och kort därefter blir de gravida. Paret bestämmer sig för att anlita en barnflicka så att de båda kan jobba och få deras tajta ekonomi att gå ihop. När deras förstahandsval förolyckas i en tragisk cykelolycka anställer de den charmiga Camilla för att ta hand om deras förstfödda son Jake. Till en början är alla förtjusta i Camilla men hon visar sig vara en mystisk kvinna som spenderar sina lediga tisdagar vid ett gammalt träd, djupt inne i den närliggande skogen. Hon har speciella planer för bebisen Jake, ondskefulla planer.

”Soon, Jake. Soon, it’ll be time to go to the sacred forest.”

Sjutton år efter det att regissören William Friedkin gjorde den banbrytande The Exorcist omfamnar han ännu en gång mörkrets krafter i den erotiskt laddade övernaturliga rysaren The Guardian. Hemma i Sverige är filmen kanske mest känd under den lite tuffare titeln Djävulens Barnvakt och ännu en gång står det svenska filmbolaget Njutafilms bakom släppet av en film jag länge velat återbesöka. Friedkin är mycket mer än bara regissören bakom The Exorcist. Självklart nämns även The French Connection när hans namn dyker upp men han har gjort mycket mer som bör uppmärksammas som den erotiska thrillern Jade och denna filmpärla – The Guardian.

Paralleller med The Hand That Rocks the Cradle som kom två år senare dras nästan varje gång som The Guardian är på tapeten och visst bär de många likheter men den kan inte mäta sig med The Guardian. The Hand That Rocks the Cradle är en standard-psykothriller med en lysande Rebecca De Mornay i huvudrollen men The Guardian vågar slänga in en bisarr barnflicka som tillber ett ondskefullt träd ute i skogen och det är fan så mycket mer intressant.  Många ”vanliga” filmtittare håller säkert inte med men The Hand That Rocks the Cradle kan slänga sig i väggen i jämförelse. Visst är det en tramsig historia och en förutsägbar sådan men jag älskar den och allt är utfört på ett högst tillfredställande vis. Även fast The Guardian följer alla standardmallar adderar filmen en massa ögongodis för tittaren. Jag menar, hur kan man inte tycka om en historia om en barnflicka som fördriver sin lediga tid med att låta sin nakna kropp smekas av ett gammalt träds spretiga grenar? Det är för mig obegripligt.

Det vilar en drömlik stämning över hela filmen och upplevelsen är minst sagt besynnerlig. The Guardian är en saga för vuxna där ett scenario som är alla föräldrars värsta mardröm står i centrum. Friedkins regi är klanderfri och många scener är utmålade som tavlor man inte kan få nog av att studera. The Guardian är dessutom jävligt våldsam på sina ställen. Snaskiga scener som den där våldtäktsgänget blir brutalt mördade av det gamla trädet i skogen låter kanske töntigt men det är det inte – det är skitcoolt! The Guardian innehåller inga utvecklade personporträtt och historien är inte särskilt avancerad, dessutom får vi inte många frågor besvarade. Vi får ingen standardfigur som är expert i ämnet och berättar för familjen om vem barnflickan egentligen är eller var hon härstammar ifrån men när det är såhär underhållande skiter jag i vilket. Det är en rafflande historia som aldrig tappar tempo och jag tycker verkligen att The Guardian är hur bra som helst. The Exorcist är en bättre film men jag ser hellre The Guardian en gång till än att återbesöka den besatta Regan. Slutet får mig att tänka på många saker: Ash i Evil Dead II (Sam Raimi skulle från början ha regisserat filmen men valde Darkman istället), den kåta utomjordingen i Species och skivomslaget till min lillebrors band The Graviators debutplatta. Det säger kanske inte mycket men summan av kardemumman är att The Guardian är en förbannat bra film.