Wild Beasts (1984)

I en stad i norra Europa (någonstans i Tyskland förmodligen då personer heter Wolfgang och gator heter straße) börjar djuren plötsligt att bli aggressiva och attackera invånarna. När säkerhetssystemet i stadens djurpark kollapsar löper djuren amok och dödar alla som kommer i deras väg. Från en början tror doktor Rupert Berner att anledningen till djurens förändrade beteende är en gasläcka men det visar sig vara någonting ännu värre, någon har kontaminerat vattensystemet med superstarka droger. Staden är i kaos och det är upp till den allvetande doktorn och hans kollegor att styra upp situationen innan allt går käpprätt åt helvete.

”Can nature go crazy? Can animal violence and madness create bloodthirsty killers? Can nature take revenge? The answers are yes.”

Studio S är först i världen med att ge ut detta stycke italiensk djurskräck på dvd och den har länge varit på min att-se-lista. Ännu en gång slår naturen tillbaka mot människan men jag har nog aldrig varit med om att så många djur stått i centrum tidigare. Råttor, tigrar, hundar, leoparder, hyenor, kor, lejon, elefanter och isbjörnar är bara några av de djur som gör livet surt för människan.

Wild Beasts är helt jävla banana. Det är fullt ös från början till slut och den ena geniala situationen avlöser den andra. Ett ungt kärlekspar stöter på argsinta råttor under en kärleksakt, en kille blir strypt av en elefantsnabel och flickvännen får huvudet söndertrampat efter ett tappert försök till att förhindra det. Ett flygplan kraschlandar när elefanter står på landningsbanan och kaos bryter ut i tunnelbanan när en tiger skrämmer upp passagerarna. En gepard jagar en fartdåre, skenande boskap attackerar cafégäster och en isbjörn jagar skrämda barn på en skola. Detta är bara några av de fräcka djurattacker som utspelar sig framför ögonen på mig i Wild Beasts och filmen håller ett rasande tempo. Alla djur som är inblandade är verkligen blodtörstiga och aggressiva varelser och det tillhör ju inte direkt vanligheterna att man ser nerknarkade djur som helt ballar ur på alla tänkbara sätt. På pappret ser Wild Beasts ut som vilken b-film som helst och det är den ju egentligen men det känns aldrig lågbudget eller påskyndat. Regissören Franco Prosperi ligger bakom flera mondofilmer och har vanan inne när det kommer till att visa realistiska våldsdåd. Detta märks på filmens många djurattacker, de är våldsamma som fan och dessutom ser de riktigt verklighetstrogna ut. Tyvärr är flera av dem dåligt ljussatta, nästan i totalt mörker men då staden är drabbad av ett strömavbrott är det väl ingenting man kan klaga på.

Karaktärsmässigt innehåller Wild Beasts inga speciellt intressanta sådana. Doktor Berner verkar knappast vara en expert på sitt område då han hela tiden höftar fram svar och diagnoser (allt tar fem sekunder) och framställs mest som allvetaren som inte vet någonting alls men som tycker om att framhäva sin håriga bringa och vackra mustasch. Hans bekant, kollega eller vad hon nu är - Laura Schwarz spelas av Lorraine De Selle, förmodligen mest känd från Cannibal Ferox (nu kände jag helt plötsligt för att se om den) och House on the Edge of the Park. Hon tillför heller inte mycket till historien mer än att kanske ha världens mest irriterande unge. Dubbningen är usel och musiken fruktansvärd. Ena stunden är det saxofoner som spelar melodier vi inte vill höra och i andra stunden är det spaceiga syntljud som en femåring skulle ha kunnat skapa. Nittonhundraåttiotalet fullkomligen sprutar överallt (kanske mest i inledningssekvensen där vi också får se använda knarksprutor instuckna i halvätna brödlimpor) och filmskaparna försöker tappert att visa hur high tech allting är med blinkande datorskärmar och blippande ljud. Trots ovanstående känns inte Wild Beasts billig utan sanningen är den att detta är en av de mest intensiva filmer jag sett i genren. Det är inte den bästa men Wild Beasts är otroligt underhållande och det är verkligen synd att Prosperi inte regisserade fler filmer efter denna – det kunde ha blivit storverk. Dessutom är slutet genialiskt!