The Rift (1990)

En olycka inträffar på ubåten Siren-1 och dess formgivare Wick Hayes sänds för att lösa problemet. Tillsammans med ett team av experter åker han till Norge för att hitta Siren-1 och hämta hem överlevande och få klarhet i vad det var som egentligen hände. När de anländer inser besättningen att någonting har gått väldigt fel och att någonting fasansfullt väntar dem på havets botten.

”Here we got nothing but darkness and goosebumps.”

The Rift, även känd under titeln Endless Descent är regisserad av spanjoren Juan Piquer Simón som kanske är mest känd för snigelrysaren Slugs och pusselbitsslashern Pieces. Med The Rift gav han sig i kast med undervattenrysargenren. Otäcka saker som händer under havets yta är ingenting nytt och Simón fortsätter i samma anda som filmer i stil med The Abyss, Leviathan och DeepStar Six och passar på att slänga in lite influenser från Alien när han ändå är igång. Jag hyrde The Rift på video någon gång i början av nittonhundranittiotalet och jag har inte sett den sedan dess. Jag minns att det var en ganska gemytlig upplevelse men sedan dess har jag inte sett röken av den. Under en heldag, vigd åt monsterfilmens fantastiska värld bestämde jag och en god vän oss för att ge den en ny chans.

Halvkända ansikten kämpar om scennärvaron. R. Lee Ermey dyker upp i en typisk roll som militärsnubbe, Ray Wise likaså och tv-skådisen Jack Scalia spelar huvudrollen som designern av ubåten. The Rift är en spansk/amerikansk produktion där amerikanarna figurerar i de större rollerna och spanjorerna i de mindre. Musiken är signerad Jerry Goldsmiths son, Joel som klarar sig fint med ett typiskt soundtrack och som filmens producent står bland annat kultfiguren Dino De Laurentiis dotter Francesca. Det låter kanske som om The Rift är en produktion där andrahandsval används men så är inte fallet. The Rift är en, för det mesta, riktigt underhållande undervattenskräckis som lyckas med att få en hel del rätt. Vi slipper en massa diskussioner kring nonsens och inga djupa personporträtt presenteras, det är pang på pannkakan. Istället får vi bevittna en massa gummimonster med vassa tänder, tentakler och stora ögon. The Rift är en underhållande lågbudgetrulle med specialeffekter helt i min stil. Ibland ser det ut som The Rift är filmad i ett akvarium, i nästa stund ser det ut som om den är en del av en större, mycket mer exklusiv produktion. Vi blir serverade en massa blod och gore där sprängda huvuden och avslitna kroppsdelar tillhör favoriterna. När teamet anländer till den underjordiska grottan är det fullt ös mest hela tiden! Den lilla dos av humor som vi blir serverade i form av den obligatoriska svarta killen som levererar standardskämt fungerar för en gångs skull riktigt bra och för det mesta är han faktiskt riktigt underhållande. Under en kort sekvens får vi till och med stifta bekantskap med en Burt Reynolds look-alike men efter det att han fått lite monsterslem i ansiktet ser vi inte längre några likheter. De flesta av filmens karaktärer kläcker ur sig fraser vi hört tusen gånger för att låta så tuffa som möjligt men det är inget som stör mig, det passar filmens oseriösa ton. Det blev en kort recension men det är en kort film som klockar in på under åttio minuter så det passar ju alldeles utmärkt. Mot slutet tramsar filmen till sig något och blir lite seg men i det stora hela är The Rift en skapelse som faller mig i smaken. Det har gjorts mycket sämre filmer än såhär och sanningen är den att The Rift faktiskt tillhör toppskiktet, oavsett vad betalda filmkritiker säger.