Sleepwalkers (1992)

Mary och hennes son Charles är sömngångare, ett gammalt släkte som härstammar från både människan och katten. De livnär sig på livskraften från oskulder och deras värsta fiende är katten och dess, för dem, dödliga klor. Modern och sonen är ständigt på flykt och nu har deras resa tagit dem till en liten sömnig stad i Indiana. Det trasslar till sig ännu en gång när unga Tanya får fjärilar i magen då hon stöter på Charles Brady, ovetandes om att hans enda intentioner är att mata Tanya till hans svältande moder.

”It was sleepwalkers, hiding in human robes, feeding on virtue. Loving to feed, feeding to breed. So, in the end, they ran.”

Jag läste nyligen klart Stephen Kings novellsamling Skeleton Crew och innan det är dags att sätta tänderna i romanen jag sett mest fram mot att läsa av författaren – It, tyckte jag att det var läge att se någonting King-relaterat på tvn. Jag tycker inte att Mick Garris är en särskilt intressant regissör när det kommer till hans filmatiseringar av Stephen Kings verk. Han följer författarens förlagor troget men i slutändan känns de ofta meningslösa och oinspirerade. Nu har jag inte sett hans senare filmatiseringar men The Stand var hyfsad medan nyinspelningen av The Shining var vedervärdig och totalt poänglös. Sleepwalkers var King och Garris första samarbete och den första historien King skrev exklusivt för den vita duken. King har skrivit berättelser som inte har hamnat i bokform tidigare som en av korthistorierna i Cat’s Eye och tv-produktionen The Golden Years fast Sleepwalkers var den första som gick upp på biograferna.

Garris gör dock ett bra jobb med Sleepwalkers och här är det inte tal om några restriktioner när det kommer till våldsamheter. Sleepwalkers vräker på med avslitna armar, köttiga rivsår och fräcka monster och filmen är mycket mer brutal än vad jag minns den. Det är en fartfylld och kul historia som blandar friskt med mytologiska varelser som sägs vara grunden till vampyrerna och filmens korta speltid gör att det aldrig blir tråkigt. Mädchen Amick från Twin Peaks är perfekt i rollen som den charmiga oskulden Tanya och det incestuösa paret Brady är underhållande centralfigurer. Det kryllar av kända personer i små roller. Förutom Stephen King själv flimrar Tobe Hooper, Mark Hamill, Joe Dante, Ron Pearlman (som ser ut som en sömngångare utan att behöva använda sig av smink), John Landis och Clive Barker förbi. Jag är ingen beundrare av Enya men Sleepwalkers inleds otroligt stämningsfullt till tonerna av hennes Boadicea när poliserna hittar sömngångarnas senaste vistelseplats. Däremot tycker jag väldigt mycket om Santo & Johnnys drömlika Sleepwalk och det är alltid lika angenämt att stöta på den. Det ligger en skön atmosfär över Sleepwalkers och ibland känns det som om vi bevittnar en film som ska utspela sig någon gång under nittonhundrafemtiotalet (då menar jag inte musiken) men då freestylar och andra nymodigheter dyker upp förstår vi ju att så inte är fallet. Bortser man från förvandlingssekvensen under Charles och Tanyas picknick där käcka one-liners förstör den annars sköna stämningen, är Sleepwalkers en väldigt underhållande Stephen King-rulle - där katterna är filmens riktiga hjältar.